Stöd

Hon är den enda som vet om hans skörhet för hennes egen är så lik. Goda vänner är de så att det känns på en särskild plats innanför revbenskorgen. Senhösten är gråbrunt moddig, utan ljus. En tidig morgon i november dör hans far – hans far, som osmotiskt överfört så mycket kunskap till honom, ligger stilla och är litet gul. Han gråter inte då och inte när han kramar om mamma, syrran, brorsan. Han gråter inte när han ringer henne och berättar. Och hon säger: ”Vi ska höras varje dag”. Och, fattiga kraken, hon ringer varje dag med sitt uschliga kontantkort och har all tid för honom då. Han kan berätta i detalj om utformningen av dödsannonsen, om vad som ska eller inte ska serveras på minnesstunden, om allt som upptar honom och så frågar hon: ”Men du då? Hur är det med dig?” Han muttrar något, är länge tyst för att känna efter. Hon får honom att känna botten av sin mage och han tackar henne för att hon finns. Men han gråter inte.

En dag, rätt tidigt, säger hon: ”Jag kan komma på begravningen, om du vill. Stötta dig.” Han tackar, litet översvallande kanske, för han är rädd för att såra, men han säger det i alla fall: att det vore ytterligare en börda. Ytterligare någon att känna ansvar för. Hon säger att hon förstår. Och de dagliga samtalen fortsätter. Hennes lugna sakliga röst. Hennes omsorg ända in i köttet. Hur hon tvingar honom att inte rusa på utan att känna. Men han gråter inte. Inte förrän hon någon vecka före begravningen säger: ”Jag har kommit på vad jag kan göra. Jag kan åka upp till Västanfors samma dag som begravningen och så tillbringa dagen på stationen eller biblioteket. Ifall du skulle behöva mig.” Då gråter han. Då gråter han öppet och med stora tårar rakt in i telefonen och det handlar inte om pappa – nej, det handlar väl inte om pappa? – utan det handlar om henne, att hon är så god och att hon är hans vän och att hon har sådana anspråk! Att hon tror att hon kan vara så viktig för honom. Är det för att han är så viktig för henne? Och han kan ingenting säga men han säger ändå:

”Nej, du ska inte åka tjufem mil enkel väg för min skull. Jag kommer att klara det, inte minst för det stöd jag redan fått av dig.” Och så snyftar han litet till och den här gången finns pappa med litet grand, för det är en snyftning rakt upp mot existensens himmelskupa, en allt omfattande snyftning, och pappa är inte gul, han stegar före i skogen som han alltid gjort, och livet sticker i kroppen som knippen av nålar.

(Utmaning: skriv om att överdriva)