Bara en daggvåt ros

Nå, har greven haft någon framgång hos det täcka könet på sistone? Det är furst Minskijn som frågar medan han balanserar deras glas från mässens disk Han kunde lika gärna kunna säga det lätta gardet, för det är i de vattnen de båda högvälborna brukar lägga ut sina revar. Greven pekar menande med huvudet mot en tyst ung man som sitter och vrider sitt glas vid deras bord och säger: Jag störs av solljuset här. Låt oss flytta in i skuggorna! Han ler elakt mot den unge mannen, säger: Du har det väl bra här? och försvinner med en lakej som bär hans och furstens gepäck. Snart hörs genomträngande skratt och underliga läten från greven och fursten.

Så där ska jag aldrig bli, tänker den unge officeren, Olgakov, med avsmak. Och i nästa sekund: De tycker att jag är så timid men jag har också haft mina äventyr. När vi bodde på sommaren hos Smijediovs, där jag har min hjärtans kär, lyckades jag tre gånger lista mig in i hennes sovrum i morgonstunden med en fortfarande daggvåt ros. Men aldrig att jag skulle tala om framgång! När man vill att två själar skall sammanfogas, kan man inte behandla det som ett krigståg.

Han snurrar fortfarande sitt glas och han gör det så hårt att foten avlägsnas från glaset. Ett torrt klingande över hela mässen. Han är så spänd, att han aldrig kommer att förlora svendomen, säger fursten släpigt. Nej, sanna mina ord, den där kommer att bli galen innan han är trettio. De dricker för det som de dricker för allt. Och Olgakov tänker på Smijediovs, på morgonrosorna förstås och på promenaderna, ibland förstulet hand i hand. Han känner sådan ömhet för henne just nu, han vill skriva ett brev i denna stund, ett brev om försynen som fört deras vägar samman.

(Utmaning: skriv om framgång)