Arkadisk ost

Jag byter min stjärneskrud mot din nötta mössa och far till Arkadien. Där börjar jag handla med traktens utsökta, handpressade ostar (ja, ostar formade av de trötta, smutsiga herdarnas händer, som modellera, vilket ger dem en mild, nötaktig, avrundad smak). Jag köper till underpris och säljer till överpris, som jag har blivit lärd. Detta innebär att gå långa, krokiga vägar och förhandla direkt med herdarna ute i markerna; att bli lika smutsig och trött som de. Jag kallar dem ”Vaz” för Vassilis och ”Gio” för Giorgios. Till slut tror de att jag är en av dem. Ända tills jag ger dem några fattiga cent för deras ostar tror de det. En gång blev jag inskickad i hyddan för att pressa ost. Det var av Nikos.

När jag är hemma igen lägger jag ostarna i mitt blanka, rostfria kylrum, köpt för EU-bidraget, badar i många varma vatten och ägnar mig åt mina naglar i försjunken hänryckning tills de är herremansfina igen. Nu ska jag leka att jag ägnar mig åt affärer. Jag tar på mig slips. Jag pratar om osten, om herdarnas händer (men inte om smutsen), säger: ”På bara ett ställe i Europa...”. Slutligen håller jag fram osten, ber dem observera den sammetslena ytan och bryter ett stycke som smakprov medan jag tänker på all kunskap jag har som jag håller dold: hur ostar från vissa betesfält får smak av vild timjan och att jag vet, med bestämdhet vet, vilken herde som format vilken ost.

Folk är som galna i denna ost! Och jag dristar mig till att tro att det inte är min svada som gör det, utan faktiskt osten. Tinget i sig. Och ju rikare jag blir, desto kymigare är det att möta Vaz och Gio och Nikos. Det håller mig sömnlös. Inte när jag är hemma, utan ute i markerna, under stjärnorna, där jag strövar utanför hyddan, rökande cigarrett efter cigarrett. Jag tänker på hyddan och på den enkla måltiden, som alltid delas med mig i pastoral gästfrihet. På att ingen av herdarna frågar med ett ord efter hur stor marginal jag har på ostarna.

En av dessa nätter tänker jag ut ett vinstdelningssystem. Det är tämligen enkelt, jag skulle kunna ha kommit på det för länge sedan men nu blev det först i natt. Jag förkunnar det för Stavros, som jag legat hos. ”Vad bra,” säger han allvarligt. De är korthuggna, herdarna. Jag börjar generat förklara att jag faktiskt tjänat en förmögenhet på Arkadiens herdar, på honom. Han rör om i kaffeelden, säger ingenting. ”Tycker du att jag ska dela även tidigare vinster med er?” frågar jag, nervös över tystnaden. ”Det är dina pengar,” säger han.

Jag delar mina pengar med herdarna på Arkadiens höjder. De blir rika, med sina mått mätt, och jag blir inte fattig men heller inte rik. Jag stryker av mig din mössa, delegerar inköpsresorna till Nikos och tar på mig stjärneskruden igen. Allt var en lek. Jag var köpman så länge det tog att lära sig allt, allt om herdarnas liv. Nu kan jag berätta om det.

(Utmaning: skriv om något lukrativt)