Ropen skalla: särbehandling åt alla

Rektor för upp pärlhalsbandet till munnen, som hon har för sed, och vänder sina varma, litet naiva ögon mot var och en i kollegiet medan hon säger:

– Vi ska tänka mer i termer av positiv särbehandling det här läsåret.

– Va? Affirmative action? säger Lasse för att visa att han är med.

– Nu vet jag inte riktigt vad affirmative action är, men...

– Som de har haft i USA. Dumma indianer går före klyftiga vita...

– Det heter ”Native Americans”, säger Petra spetsigt. Och jag kan inte förstå varför du säger att de är dumma.

– Jag säger inte att indianer är dumma. ”First Nation” säger man förresten visst nu om man är politiskt korrekt. Jag säger att om man hårdrar går dumma indianer – dumma ”First Nation” - före klyftiga vita. För att de representerar en minoritet.

Rektor har länge ritat arabesker i luften för att försöka få tillbaka ordet men Petra och Lasse ockuperar luftrummet med ett av sina många gräl, som brukar få sin bokstavliga utlösning på nätterna efter de blöta lärarfesterna. Alla vet. De flesta kring det långa konferensbordet är litet generade. Och plötsligt blir det tyst. Lasse och Petra sitter frusna i Arga leken. Rektor tar till orda, med en pärla mellan tänderna:

– Nej. Här på Lillåsskolan betyder positiv särbehandling att vi särbehandlar alla. Den elev som inte har känt sig särbehandlad en dag ska kunna stämma skolan. För att vara litet amerikansk!

Hon blinkar okaraktäristiskt. Lasse tar ny sats.

– Jag förstår ändå inte vad särbehandling betyder i den här kontexten? säger han.

– Att bli sedd, säger rektor stilla. Jag vill... jag kräver att varje barn i den här skolan blir sett och aktat av alla vuxna.

De flesta i kollegiet sitter som vanligt och leker med sina datorer men rektors lågmälda utspel startar eldfängda reaktioner på två håll. Lasse anför den ena sidan, Margot den andra.

– Flum, flum, ytterligare flum! utbrister Lasse medan Margot skriker till rektor:

– Som om vi inte... Som om vi inte... Vad oförskämt! Som om vi inte ser varenda elev! Det har vi gjort alltid på den här skolan – långt innan du kom hit, Karin.

Och så går en tredjedel av konferensdagen. ”Flum, flum...” i basen och ”Som om vi inte, som om vi inte...” i diskanten, oreda och utspel, själva direktivet glömt för länge sedan. Inte förrän rektor tvingar till sig ordet och faktiskt höjer rösten skapas ordning kring bordet. Det är när hon resignerat utstöter:

– OK, nästa fråga. Vaktlistan i matsalen.

(Utmaning: skriv om att särbehandla)