Experten

Han är bäst på det han tar sig för, T. Eriksson. Det är hans identitet. Sådan var hans far, hemmansägare A. Eriksson. Sådan är i övermått hans bror, förtidspensionär L. Eriksson. ”Bröderna Cartwright” kallas de i smyg av sina fruar, T. och L., när de sätter igång och är macho. Men L. är inte här nu. Han bor kvar i Västerbottens inland. När T. är här, är han stolt över att vara från Västerbottens inland. När han är i Västerbottens inland, är han stolt över att vara söderifrån och att ha en utbildning. Han är den ende i sitt slag. Han är bäst på det han tar sig för.

Som trädfällning.

”Du har väl inte fällt träd på fyrtio år,” säger hans fru tvivlande. ”Och det är ju så mycket på tomten.”

Han har lovat att fälla en fura som skymmer aftonsolen hos Järvhedens. Han tar frugan med för att vara sällskap åt fru Järvheden medan han själv bröstar sig för herrn i huset. Han är expert på det han tar sig för.

”Vad snällt av T., ” säger fru Järvheden till fru Eriksson där de sitter på bakre verandan och fortsätter fikastunden som männen lämnat för det karlaktiga görat. ”Hur har han blivit så bra på att fälla träd?”

”Han är från Västerbottens inland,” säger fru Eriksson.

Fru Järvheden hör inte ironin. Men båda hör de ett dån och ett kras. Det har gått fort och T. Eriksson har fällt tio grader fel. Det låter inte mycket men det är mycket i trädfällning. Särskilt på en trång tomt. Fru Järvhedens omhuldade lind från barndomshemmet i Lindesberg ligger som tändsticksråvara vid garaget. Fem grader till och han hade tagit garaget. Ytterligare tio grader, en del av huset.

”K.!” utropar fru Eriksson. ”Din lind som du älskar så mycket!”

Fru Järvheden sitter med handen för munnen.

”Nå,” säger hon. ”Det var väl inte så mycket med det.”

”Du måste ha haft den i uppemot femtio år...”

”Ja, så länge som vi bott här. Den hade växt sig riktigt stor. Men det var för väl att ingen människa kom till skada...”

Fru Eriksson tycker att väninnan aldrig varit så vacker som nu, med det krossade i ögonen, med av chocken utslätade drag. Hon har fått liv, för hon har förlorat det enda levande som är förbundet med hela hennes liv. Och fru Järvheden säger mycket försiktigt:

”Men att T., som är så kunnig...”

”Jo, han kan ju allt,” säger fru Eriksson lakoniskt.

När han så småningom kommer upp på verandan – då han har kvistat och kapat och burit bort – kommer han att vara sammanbitet neutral i ansiktet. Det vet fru Eriksson. Han kommer inte att med ens en åtbörd be om ursäkt. Och när han tittar på henne, sin fru, kommer det att vara svart i ögonbottnarna på honom.

För han kommer inte att kunna förlåta att hon har följt med.

Han kommer att vara stum av ilska, för hon är den enda som vet honom. Vet vem han är.

(Utmaning: skriv om att luras)