Recensionen

När han lyfter telefonluren viskar det i den:

– Pelle plutt, är du där?

Och det hörs att hon har gråtit. Att hon till och med gråter. Och han gör en vagga av sin röst:

– Ja, Fia-Lotta, hur är det?

Då brister vallen. Det är svårt att höra orden bakom hennes hulkningar.

– Du förstår nog hur det är och det är ditt fel! låter det som att hon säger och plötsligt minns han... recensionen!

– Recensionen, säger han i en utandning i luren.

Recensionen som han inte sett än men som bör vara införd i dagens blad. I morgondagens eller dagens men eftersom hon ringer förstås i dagens. Skit samma. Han har fuckat upp. Febrilt börjar han bläddra.

– Hur kunde du vara så tarvlig!? snyftar hon.

– Fia-Lotta, jag är bara chefredaktör. Jag kan inte gå in och kontrollera vad litteraturkritikerna skriver.

– ”Bara” chefredaktör! Du är ju chef för hela skiten, för sjutton!

– Ja, och det finns ett ord som heter nepotism.

– Jag skiter i politik. Du är chef. The boss!

Han har fått fram den lilla artikeln nu. ”Modern svartkonst i ofärdig debut”. Snabbt skummar han. Det tar inte lång tid. Han slår sig självanklagande för pannan samtidigt som han säger:

– Det var väl inte så farligt, Fia-Lotta...

– Jag heter inte Fia-Lotta. Jag heter Sophia Louise och jag är vuxen och jag är värd bättre och du ska respektera mig. Som jag har kämpat med den där boken!

– Det står bara att intrigen är tunn...

– Intrig! Jag har väl högre litterära anspråk än så. Och jag har en kris och ett klimax och allt det där.

– Sen står det att det inte finns någon analys.

– Hur ska man kunna skriva analys om man ska ”showa” och inte ”tella”? Kan du svara på det?

– Annars var det väl inte så mycket, säger han och skummar över den svidande kritiken av språket i systerns roman.

– Nu får du råda mig, Pelle. Ska jag stämma eller ska jag kräva en ursäkt...

Det tar honom en halvtimme av bästa arbetstiden att inte lugna men väl tala förstånd med systern. När han lägger på luren har han själv tårar i ögonen. Tårar av frustration och medkänsla. Hur kunde han ha varit så dum att han för en gångs skull överskridit sina befogenheter och dragit i trådarna – dragit ganska hårt i trådarna – för att få till stånd en recension?

– Du har skadat mig mitt i hjärtat, där ingenting finns, hade Fia-Lotta sagt när det hade börjat sjunka in hos henne att recensionen inte skulle kunna göras ogjord.

Han hade kört det gammaldags resonemanget om att den skulle vara glömd i morgon men det höll inte. Nätet. Hon kommer att vara bunden vid den där texten i hans tidning i överskådlig tid.

Det stramar kring hjärtat. Han älskar henne så, sin impulsiva, lynniga storasyster, som aldrig riktigt hittat sin väg och nu, i fyrtiofemårsåldern, vuxit in i en författaridentitet som gett henne trygghet. Skrivarkurser, nätverk, till intet förpliktande beröm. Och så publiceringen, som han trodde i sig var ett kvalitetssigill. Så glad han varit när han pratat med kulturchefen. Glad och vettskrämd. Brösttonerna om systerns kvaliteter. Skammen ändå. Och nu: fallet. Han kunde lika gärna ha kapat hennes ben.

(Utmaning: skriv om syskon)