Läkedom

Min åkomma är livet och dess dödlighet är hundra procent... (fritt efter R.D. Laing och Sven Delblanc)

Jag längtar efter nästa gång jag får en krämpa, för då får jag en anledning att åka hem till dig, med en liten prinsesstårta kanske. Eller sådant där konstigt bröd utan jäst. Du vet? Men då måste vi ha riktigt smör. Det tar jag också med mig, i så fall.

Jag åker hem till dig och där sitter vi och mumsar. Rätt snart så frågar vi varandra hur det är - ”Hurere?”, säger vi – och du berättar om en viss stress och jag avslöjar min lilla åkomma. ”Ska vi sätta några nålar, då?” säger du och jag nickar belåtet och tar en bit tårta till.

Sen är mitt öra ditt. Du är öronakupunktör, vill inte vara någonting mer i akupunktörväg, det är så behändigt, säger du, hela kroppen och själen utfläkt på den lilla kullriga ytan av ett ytteröra. All din utrustning har du alltid med dig i en liten plåtask som jag hämtade hem till dig från Katalonien en gång.

Och jag förundras alltid över att du är dig så lik. Du beter dig som du gör när du gör allt annat – målar, diskar, lagar mat. Handlingen både profaneras och förhöjs av att det är du som med dina rörelser utforskar mitt högra öra. Jag har känt dig så länge. Och jag är trygg och mätt och tänker bara litet på hur mycket vax jag kan ha i örat.

Sen hjälper jag dig att samla örter ett tag och efter ett par timmar uppmärksammar jag att smärtan släppt och det känns så naturligt. Skulle det verkligen vara någon av pyttenålarna du satt som orsakat förändring? Genast börjar jag längta till nästa åkomma. Då! Då ska jag vara på hugget och observera vad som händer. För då har jag åter en anledning att komma till dig och oroa mig för att vaxet i mitt öra ska vara otrevligt för dig när du sätter dina nålar. Och åter ska jag slappna av och missa vad som händer i kroppen, så att jag än en gång kan längta till nästa sjukdom, nästa gång.

(Utmaning: skriv om en åkomma)