Pärlfiskardrömmar

(fortsättning på gårdagens puff)

Rektor Karin stänger försiktigt dörren om sig till sitt kontor. Inne i sin egen sfär suckar hon lättat och sträcker på ryggen, som smärtar där den brukar smärta, i höjd med åttonde kotan. Stresskotan. Skamkotan. Hon kan inte kommunicera med det här kollegiet. Något hamnar hela tiden på tvären. Hon suckar igen, gör en djupdykning i sitt digra CD-arkiv och kommer upp med precis vad hon vill ha: Pärlfiskarduetten med Jussi och Robert Merrill. Hon öppnar ett fönster för sol och vind, sparkar av sig skorna ock lägger upp fötterna på skrivbordet, lutar sig bakåt och njuter. Tenor och baryton är för himla vackert... Men – börjar det redan gå hål på nylonstrumpan där? Undrar om jag luktar svett nu... Vilken ansträngande dag. Hade tänkt att de skulle grupparbeta litet om den här särbehandlingsidén som det inte blev något med... Var jag otydlig? Velig? Jag vet om mina svagheter som chef... Arbetsledare låter trevligare... Jag är chef. Jag ska visa med hela handen... Lärare är som förvuxna barn... Har aldrig gjort något annat än suttit i skolan... Lasse är ärligt talat så jobbig... Åh, jag ryser av den här duetten... En vänskapsduett... Undrar om det har funnits pärlfiskare i Sri Lanka? Singaleserna är i alla fall inte hinduer men det är de i operan... Sri Lanka... Man skulle åka dit igen... Gal Vihara... vackrare skulptur finns inte... det finns inte tid att skapa längre – det är bara att acceptera... Acceptans. Så viktigt. Acceptera min roll... Acceptera mina åtaganden... Acceptera min position i den här...

– AJ! vrålar hon högt och gnuggar svanskotan.

Hon sitter på golvet med fötterna kvar på bordet. Stolen har rullat bakåt och slungat henne ner i djupet. De två pärlfiskarna betygar varandra evig vänskap, för duetten har nått sitt klimax samtidigt som hon nått botten. Det gör fruktansvärt ont i ryggslutet och i benen men Karin kan bara skratta. I morgon är en ny heldag med de gosiga små lärarliven. Hon har kraft för den nu.

(Utmaning: skriv om att djupdyka)