Sunnata

Det är känslig mark vi här beträder. Jag tittar hänsynsfullt på hans händer som smeker bordets yta medan han säger:

– Elisabet, jag har funnit sanningen.

Blygt säger han det men det finns inget citationstecken i den korta meningen, ingen ironisk udd. Inte ens ett ”tror att”. Det blir jag som tillhandahåller citationstecknen.

– ”Funnit”? ”Sanningen”? frågar jag hans grova händer som hållit i så många talarstolar där han hävdat att all kunskap och alla värden är bundna till en viss kontext och att det därför inte finns någon absolut sanning, någon objektiv verklighet.

Han ler fåraktigt.

– När Fan blir gammal... mumlar han och tar sats: Jag har blivit buddhist!

– En gammal relativist som du! utbrister jag.

– En gammal relativist. Javisst.

Han är besvärad men han lider inte. Jag försöker hjälpa honom:

– Men buddhismen är väl ganska relativistisk också...

– Jo, på sina sätt. Man kan nog säga att vi enligt buddhismen skapar vår egen verklighet. Fast jag är osäker. Allt är så nytt. Jag vill egentligen inte trassla in mig i doktrin. Jag erfar den klart men kan inte formulera den. Klarar inte ens att lära mig den åttafaldiga vägen.

– Ändå kallar du dig buddhist?

– Ja, för jag har fattat det grundläggande. Form är tomhet, tomhet form. Dessutom handlar inte buddhismen så mycket om trossatser som om utövande.

– Meditation?

– Meditation. Medkänsla. Uppmärksamhet.

– Vad har det med tomhet och form att göra?

Nu ler han lyckligt.

– Det vet jag inte än.

(Utmaning: skriv om att hitta)