Kalla fötter

Hon är en snipig mun. Hudfärgen får läppstiftet att stöta i grönt.

– Jag tycker om att jobba med människor, säger hon.

Det kommer ut som ur en gamnäbb. Jag säger inte vad jag tänker utan köper henne en öl till. Mig också. De kommer in med halvhjärtade skumkronor. Hon säger inget, böjer sig bara glupskt över glaset. Då säger jag:
– Så du var mäklare innan?

– Fastighetsmäklare, ja, säger hon snabbt.

– Mäklare.

Läppstiftet är verkligen öläkta men det blir grönare och grönare. Jag föreställer mig hur hon böjer sig över en kropp...

– Det blev för enahanda, säger hon tankfullt.

– Men du tjänade mer.

– Det går inte att jämföra.

Jag tänker också. Försöker mota bort alla de självklara tankarna, följa med på hennes förnuftståg. Men det vill sig inte riktigt. Jag ser kropparna i bårhuset, hur de ryker, och hon som... Så tydligt, med sin hopknipna mun...

– Men begravningsentreprenör?

Jag kastar frågan uppåt, som en tornseglare som hamnat på marken. Hon säger ingenting, undersöker bara bottensatsen i glaset. Det gör henne ännu mer skyldig.

– Krävs det ens någon utbildning?

Hon snurrar glaset runt.

– Man får kurser, säger hon lakoniskt.

Då säger jag, och det kanske är för att pröva henne, varför annars en så sliten fras:

– Hem till dig eller hem till mig?

Och jag ser henne vakna till. Och jag ser läpparna mjukna i ett leende. Och jag hör henne svara:

– Varken eller.

Hon kasar ner från barstolen, kompakt muskulösa ben, och börjar ordna med sin handväska. Då klämmer jag fram mina tankar:

– Nekrofil!

Allt stillnar hos henne då. Jag hör en metallring klirra på hennes handväska i den bullriga lokalen. Annars är hon helt tyst, betraktar mig med klipska ögon.

– Du, säger hon till slut. Det där skämtet är gammalt och ovärdigt. Jag har sett det komma hela kvällen. Inse bara: du var aldrig aktuell, gossen min. Tack för ölen.

Men jag är tyvärr fixerad. När hon går, ser jag henne gå in i kylrummet, hämta en kropp, en värnlös kropp... Hjälp mig sluta! Jag ser henne häkta upp kjolen, hon har stay-ups, inga trosor... Jag tänker att när jag kommer hem ska jag skriva ett testamente om att ingen, ingen får ta ensamt ansvar för mina kvarlevor när jag dör.

(Utmaning: skriv om ett jobb)