Ren

Hon kan inte ljuga.

Därmed avses förstås inte att hon är ontologiskt oförmögen att ljuga, utan helt enkelt och fastmer: hon har inte handlingsutrymme att ljuga för hon har inget minne. Jag kan förklara. Ponera att hennes väninna ämnar avlägga ett besök hos tandläkaren i fastigheten som ligger jämte hennes jobb och därför telefonledes föreslår henne att de ska äta lunch tillsammans efteråt på en närbelägen restaurang. Hon kan inte ljuga och säga att hon just då har ett viktigt möte på fjortonde våningen i den skyskrapa hon tillbringar arbetstiden i, enär hon löper risken att (ett) ha glömt hela samtalet och (två) möta väninnan på gatan, kanske säga: nejmen är du här, skönt väder, jag har tagit mig en macklunch nere vid kanalen. Detsamma gäller för alla möjliga situationer.

Hon kan således inte ljuga.

Vilket har gjort att hon fått upp ögonen för vad hon kallar ärlighetens charm. Hon talar alltid sanning – i den mån hon kan bedöma vad sanning är – och hon har även slutat snatta. Det senare är inte logiskt försvarbart men det ger henne tillfredsställelse. Hon har inte slutat knarka och hora men hon är skrupulöst ärlig om det och det förtar all sjaskighet.

Hon är ren.

(Utmaning: skriv om ärlighet)

Pythagoras och jag

Om jag blev liten igen, eller riktigt stor, skulle jag sätta mig i lära hos en matematiker. Och jag skulle rita i sanden och hänga vid hennes läppar och äntligen förstå.

Ta något så enkelt som bevisen för Pythagoras sats.

Något så enkelt.

Kan inte.

Jag har nämligen lärt mig algebra för sig och geometri för sig. Eller vad det nu är för fel. Jag har aldrig haft en visionär lärare som lossat haspen till den dörr som döljer sambanden i matematik. Inte ens en lärare som ritat ut kvadraterna på triangelns sidor, så att man ser med sitt eget öga att kvadraterna på katetrarna borde motsvara kvadraten på hypotenusan. Sådant grundar, ger starka ben. Jag har bara haft lärare som lärt mig rabbla ”a upphöjt till två plus b upphöjt till två är lika med c upphöjt till två” – och det har ändå inte varit urusla lärare.

Jag vill ha en mattelärare som låter mig bygga med klossar. Åtminstone när vi nalkas den tredje dimensionen. Jag är säker på att det inte behövs så mycket för att jag ska finna ut vad jag håller på med och därmed bli bättre förankrad i världen.

Jag tror på matte. Jag gör verkligen det.

Men jag minns så litet.

Jag minns faktiskt att Pythagoras sats är ett särfall av cosinussatsen. Cosinussatsen gäller alla trianglar, inte bara rätvinkliga. Man bygger in information om vinkeln mellan ”katetrarna” i ekvationen och vips går den att använda på varenda triangel. Det känns kul och tryggt.

Mindre tryggt är det att jag inte har den blekaste längre om vad cosinus och sinus är. Jag kan rita en sinusformad kurva men vad är det för något? Om ni så stängde in mig i en mörk och fuktig källare i timmar och satte elektroder mot mina bröstvårtor skulle jag inte minnas ett dyft från åren på Naturvetenskaplig linje. Ja, om ni tog ut mig ur källaren och matade mig med solvarma smultron – jag skulle inte kunna säga ett vettigt ord om vad cosinus egentligen är.

Jag behöver en matematiker i mitt liv.

Jag kommer knappt ihåg någon franska heller.

(Utmaning: skriv om att räkna)

Att få vakna

Tänk att få vaknaaa tidigt en mo-o-orr-on utan att saknaaa natten som var... Det är sjuttiotal och ”Morning has broken” är populär, även på svenska. Men inte hos lillebror. Absolut inte hos lillebror.
– Tanten pratsjunger, säger han.
Storasyster förstår kanske vad han menar, men säger ändå:
– Näh.
– Jo!
– Nä!
- Jo!
– Nä!
– Jo!

Så det blir till att gå till mamma. Mamma som stryker mjölhänderna mot förklädessidorna och tittar strängt på lillebror och säger.
– IngaMay Hörnberg sjunger innerligt. Hon pratsjunger inte.
Storasyster går tillbaka till sitt rum och sätter på kassettbandspelaren igen. ”Innerligt”! Lillebror har ingen kassettbandspelare, han är för liten, så han går ut i vardagsrummet och börjar mixtra med radion i stereon. Mest av misstag hamnar han på mellanvågsbandet, genom ett flax hittar han Radio Luxembourg! Han har bara rattat på radion i desperat önskan att finna någon utanför familjebubblan, någon som kanske är lik honom själv, och hans önskan verkar ha uppfyllts mer än väl. Smart nog har han de stora hörlurarna på sig hela tiden. Inte ett ljud kommer ut som skulle kunna ge mamma huvudvärk. Men ljud kommer in i honom, ljud han aldrig hört men liksom anat att de skulle kunna finnas: dunkande baskaggar, distade elgitarrer, elbasekvilibrism. Denna dag, den 23 mars 1975, blir en vändpunkt för lillebror. Det blir dagen han genom att säga ifrån till sin storasyster – men ändå nästan slumpartat – träder in i musiken. Den riktiga musiken, den som inte är hyvlad vare sig på höjden eller på botten. Han kommer aldrig att komma ut därifrån. Ingenting kommer att vara detsamma. Han har valt.

– De kan ha sina barnvisor för vuxna, tänker han – utan agg, mer som ett sorgmodigt konstaterande.
Föräldrarna är körda, det är syrran han skulle kunna tänka sig att rädda. När han tar av sig lurarna på mammas uppmaning och går till badrummet för att tvätta händerna inför kvällsmaten hör han fortfarande inifrån storasysters stängda dörr: Tänk att få vaknaa tidigt en mo-o-orr-gon utan att saknaa... Syrran går förmodligen inte att rädda, hon heller. Men han lovar sig själv heroiskt att försöka.

(Utmaning: skriv om att sakna)

Sortera drag

Vi är inga pimplare. Inte så förtjusta i att sitta still på vintern. På vintern åker vi skidor – ja, eller skoter. Då sitter man förstås still men det är kul ändå. Pimpla är för gamla gubbar.
– Och gummor! säger Elvira, som menar att hon är feminist.

Under den långa istiden träffas vi ibland i hennes rum för att sortera och reparera fiskeutrustningen. Hennes utrustning behöver knappt ses till. Den är i skitbra skick, varje drag ligger i sitt lilla fack och väskan är ren från fjäll och fiskblodsstänk. Men hon sorterar ändå, plockar i och plockar ur och det glittrar av snygga färger.

Mina drag glittrar också men jag lyckas aldrig ha dem i ordning.
– Ha jiggar för sig och vassdrag för sig och sådär, säger Elvira hjälpsamt. Och så i bokstavsordning efter tillverkare.
Jag försöker en stund men tittar sen hjälplöst upp.
– Nej, men! utbrister hon. Nu har du en ABU Jazz bland spinnarna! Varför har du ABU Jazz? Det är ju ett havsöringsdrag.
Hon kan allt. Jag har ABU Jazz, om det är så den heter, för att den är fin. Och som jag minns det har jag fått gädda på den. Inget av detta säger jag till Elvira.

Jag gillar spinnare. Hon wobbler. En enda wobbler är allt jag har. Den minns jag till och med namnet på: Wally Diver. Elvira skrattar rått när jag liksom händelsevis håller upp den framför mig, som om jag skulle utforska konstruktionen.
– Har du en sån! Det är ju ett gösdrag!
Shit. Det hade jag ingen aning om. Nu vet jag vad hon kommer att säga. Hon säger det:
– Havsöring och gös finns inte direkt i Västerbottens inland.
Nej, i Västerbottens inland finns bara snö och is och jag längtar, längtar efter att slippa det tjejiga sorterandet och ge mig ut och fiska igen men det är minst tre månader kvar.

– Visst är det kul vad de heter? säger hon nu entusiastiskt, precis som om hon inte nyss har tryckt ner mig i jorden.
När hon inte får något svar fortsätter hon njutningsfullt:
– Savage Gear! Cannibal! Och den här heter Tormentor!
Hon håller upp en ledad wobbler och jag är helt borta. ”Cannibal” kan jag väl ana vad det betyder men det är också allt och jag vill inte be henne hjälpa mig. Jag vet inte om jag vill veta, heller. Att namnen kanske betyder något har jag aldrig tänkt på. Vad är det för tufft med att ett fiskformat drag heter ”kannibal” - om det nu är det det betyder?

Jag har sorterat färdigt mina spinnare. Det ser ut ungefär som det gjorde innan i väskan. Nu har jag kommit till mitt enda jerkbait. Det betyder väl något det också. ”Jerkbait”. Det här draget vet jag också vad det heter. Belly Buster. Det är ett vanligt drag men plötsligt ser det fruktansvärt ut. Jag antar att jag för första gången ser på det som om jag var en fisk. Jag lägger försiktigt ner det och snäpper ihop spännena på väskan.
– Jag går hem nu, säger jag tyst.
– Men Åke, vad är det? Vi skulle ju trassla ut din lina!
– En annan gång. Det är långt till sommaren.

Ja, det är tur: det är långt till sommaren. Då kanske jag kan stå där som vanligt, sorglös, och kasta in mot vassruggen. Och Elvira kan som vanligt ägna mer tid åt att byta drag än att fiska. Och som vanligt får jag mera fisk och som vanligt säger hon:
– Du hade tur på det skitdraget!
Så blir det. Som vanligt.

(Utmaning: skriv om drag)

Mitt åldrande jag och jag

Mitt åldrande jag är hon som inte riktigt hittar sin balanspunkt. Det märks bara när jag försöker åka skidor. Annars bor mitt åldrande jag i framtiden men hon har slängt ut två blixtar som fastnat som gråa slingor på mitt huvud. Det kan hända att jag kommer ifatt henne någon dag – om jag inte faller död ner i förtid.

Jag är intresserad av mitt åldrande jag. Jag försöker umgås med henne som jag i minnet gör med mitt barnajag. Jag tänker krämpor, jag tänker Operan, jag tänker mandelkubb. Känner du doften av bittermandel? Varför mitt åldrande jag skulle börja baka kaffebröd begriper jag inte. Jag tycker inte om det. Men kanske har hon många gäster? Små barn som vill ha mandelkubb och mjölk. Och mitt åldrande jag står inte alls förvirrad men ändå litet brydd: ”Få se, du är barn till.... som är barn till... Nu klarnar det!”

Vad jag inte tänker är orden som slutar på ”ens”. Inkontinens. Demens. Det sägs att demens är de anhörigas sjukdom men det är ju mina år som försvinner, tänker jag litet egennyttigt. Och att gå omkring och lukta kiss...

Mycket skrämmer med ålderdomen. Det är därför jag kallar fram mitt åldrande jag ibland, för att vänja mig i fantasin. Jag tror att hon stryker mig över pannan och säger: ”Allt blir bra. Långsammare men bra.”

”Men om jag inte kan ta hand om mig själv?” säger jag. ”Om jag hamnar i urintunga Caremablöjor?”

Då vänder hon sig bort. Jag tror hon gråter en skvätt. ”Vi har alltid kunnat ta hand om oss själva i vår släkt,” säger hon.

Klen tröst. Jag vet vad min bank alltid skriver på fondpapperen: ”Lägg märke till att historisk avkastning inte nödvändigtvis är en trovärdig indikator för framtida avkastning.” Och tänk på alla andra! De som ligger där i sina utsöndringar. De är jag, för jag skulle kunna vara de. En melodi formas i mitt huvud och till den läggs enkla ord: ”Leva varje dag så värdigt som jag kan.” Börja nu, för att vara beredd ifall jag blir ett paket.

(Utmaning: skriv om att åldras)

Ansvarets gräns

Han säger det man egentligen inte kan säga. ”Där går gränsen för mitt ansvar,” säger han. Jag lystrar, kastar ner en anteckning i mitt block: ”Gränsen för ansvaret,” skriver jag. Han är kyrkorådets ordförande och vill inte ställa om till alkoholfritt vin vid nattvarden för nyktra alkoholisters skull. Själv är jag representant för ett litet obskyrt lokalt parti. Jag vet ingenting om kyrkan och har ingen åsikt i frågan. Det vore väl gott med en slurk vin? Om man gick i kyrkan. Men frågan om ansvar har väckt mitt intresse, så jag begär ordet. ”Hur kan man säkerställa var gränsen går för ens ansvar?” frågar jag. Jag har ofta funderat över detta, för ansvar gör mig matt. Därför är jag ensam i livet.

Eftersom han inte svarar på en gång, fyller jag i: ”Är vi då inte var och en förbundna med varandra?”

Debatten blir ganska lång. Det alkoholfria vinet vinner. Efteråt kommer en av de folkpartistiska ledamöterna och tackar mig. Det är hon som drivit frågan. Hon tycks mena att jag hjälpt hennes sida. Jag har inte hjärta att säga att jag inte gjorde något inlägg, utan bara frågade för min egen skull.

Allt gör jag för min egen skull. I bussen på vägen hem kollar jag igenom mina anteckningar för att slänga dem. Men det kan jag inte göra. Först måste jag skriva av något jag rafsat ned i ett hörn och ringat in: ”ansvar – answer” står det. Och ”pensel – pencil”. Klottrade bevis på sådana där aha-upplevelser inför orden som gör mig så upprymd. Umgänget med orden är den enda lätta samvaron. När jag kommer hem till mig själv ska jag gå direkt till Svensk etymologisk ordbok och etymonline.com.

(Utmaning: skriv om ansvar)

Kärringkättja

Sorterar skrupulöst sina sopor. Allt hamnar på samma ställe redan när sopbilen hämtar.

Åker in till stan för att köpa sin tredje iPhone på två år. Måste hänga med.

Killen på the Phone House har simmarmuskler och kysstäck mun. Erbjuder honom frankt en fika efter jobbet. Han blir besvärad, mumlar ner i sitt tangentbord: ”Jag är hälften så gammal som Ni.”

Tänker ett ögonblick, säger: ”Ja, det rör sig nog om den storleksordningen.” För hon har inte fyllt femti och han är minst tjufem.

Säger: ”Man kan ju bara fika.” För nu vill hon älska. Hon vill ha med sig denne milde kärleksgud hem till sin säng. Som hon brukade hämta dem förr om vårarna, när hon var i deras ålder, kanske yngre, och inte gammal nog att vara deras mor.

”Tyvärr, min flickvän väntar,” hasplar han ur sig. ”Vi ska titta på en lägenhet. Den är ett klipp, kostar bara tre miljoner och är rent teoretiskt inom tullarna. Kristineberg.”

Det är för mycket fakta för att kunna vara påkommet i stunden. Men vad ska hon göra med sitt dunkande hjärta, sina blodfyllda slemhinnor?

Går hem med sin iPhone. Kan inte ens glädja sig till fullo åt den. Men den är i alla fall något att pilla på.

(Utmaning: skriv om något dåraktigt)

Vår i Kairo

Hon har sansat sig. Numera tillåter hon inte sig själv att sätta upp saker med häftmassa på de tapetserade väggarna, fastän de redan är förstörda med hål eller klibbiga rester. Dörrarna, även ytterdörren, och skåpluckorna förslår dock väl. Dem använder hon som anslagstavlor för roliga bilder och klipp om allt som intresserar henne.

Det största klippet är inte ett klipp utan ett helt mittuppslag från Fria Tidningen. Det har suttit på badrumsdörren i över ett år. Hon har inte hjärta att ta ner det. Det är en häftig bild som ger gåshud. Ett foto ur fågelperspektiv på alla de tusenden som samlades på Tahrirtorget i februari 2011. Fortfarande inger det hopp. Fortfarande önskar hon lycka åt var och en på bilden varje gång hon går på toa.

Det finns en stund i varje revolution som är helt ren. Det fanns en lång stund i den arabiska våren som bara var entydig och hoppfull. Vi ville i alla fall uppfatta det så. Men demokrati är en lång sång. Det vet vi från vårt eget land. Och vi skulle aldrig applicera alla våra drömmar på Reinfeldt eller Löfven, politiker som står med demokratins sega deg upp till knävecken. Det är inte romantiskt. Men ligger det tillräckligt långt borta och är motståndaren tillräckligt demonisk, närs vårt hopp till den grad att vi snabbt regredierar till politisk infantilitet. Sydafrika för tjugo år sedan. Libyen och Egypten nu.

Hon var inte medveten om allt detta när hon satte upp den stora bilden. Hon är medveten om det nu. Men bilden får sitta kvar, en hoppets månghövdade ikon. En dag i historiens gryning – för ett år sedan – gav sig alla dessa människor ut på gatan för att erövra sin frihet. De flesta av dem lever än. Oavsett vad de har för agenda, oavsett vilka föreställningar de är fast i, önskar hon var och en av dem lycka varje gång hon träder in på avträdet. Efter ett år ser hon bilden utan att se. Men ibland stannar hon upp inför den, betraktar – och får gåshud.

(Utmaning: skriv om ett klipp)

Boss

Jag är högbrynt och sofistikerad. Mig har man inte där man ställer mig! Jag parerar livets törnar med utstuderad finess. Ja, jag förutser livets törnar. Jag är boss över mitt liv.

(Utmaning: skriv om något naivt)

Ett citat

Piet Hein skrev: ”Det är naivt att tro att detta liv kan levas om man inte är naiv.”

(Utmaning: skriv om något naivt)

Jojo

”Jojo” kallar kompisarna honom, han som lämnar sin fru och sen vänder tillbaka, lämnar och återvänder. De törs inte säga öknamnet inför honom, utan kallar honom det på ryggen. Men de är reko polare. Finns i vått och torrt – när han är hos henne och när han stuckit. Varje fredag tar de en bira innan de går hem efter jobbet. ”Var bor du nu?” är det alltid någon som säger till honom och alla garvar. Snällt.

Det är Torgny som är på Jojo mest om hans flyktiga natur. Torgny lever med Kajsa, sju år äldre och plufsig efter tre täta barnafödslar. Torgny känner ömhet och gemenskap i sitt förhållande men skulle vilja ha ett uns attraktion. Det är därför han beundrar Jojo. Som tagit steget. Båda stegen. Därifrån och tillbaka. Tänk om den rörelsen skulle vispa upp något även för honom, Torgny. Han längtar efter känslor. Om han vågade. Men tre ungar. Det vore bra egoistiskt.

– Du har tur som inte har barn, säger han apropå ingenting till Jojo.
– Vadårå? säger Jojo nästan hätskt.
– Med din livsstil.
– Om vi hade barn skulle jag aldrig kunna lämna henne.
Han drar en hand genom håret och tittar åt ett annat håll. Sen fortsätter han:
– Det är därför jag går. För att hon inte vill ha barn.
Han ser förtvivlad ut. Torgny är på vippen att sträcka ut sin hand men de andra killarna sitter ju alldeles bredvid.
– Och varför vänder du tillbaka?
Jojo bara höjer hakan och ruskar på huvudet. Det kan betyda vad som helst. Det kan betyda att han inte har någonstans att bo. Det kan betyda att hon ger med sig – men sedan ändrar sig igen. Det kan till och med betyda: ”Jag kan inte leva utan henne”.

”Om vi visste,” tänker Torgny när han cyklar hemåt. ”Om vi visste när vi började bli kära i tonåren vilken prägel förhållandena har på hela våra liv! Två jämbördiga individer ger sig in i något vars förtecken är kärlek och båda hamnar i en despotisk diktatur...” Han rättar sig sen. ”Nu utgår jag förstås från min egen situation. Jag undrar om man riktigt kan se någon annans. Mitt liv färgar nog av sig när just jag betraktar andra.” Han anar något han aldrig tänkt på förut och går dröjande, i funderingar, från cykelstället till ytterdörren. Redan när han sticker nyckeln i låset hör han steg i hallen.
– Är det här en tid att komma hem på?
Hon slår ner på honom när han kliver över tröskeln.
– Nu har vi haft fredagsmys alldeles själva. Skynda dig, det finns kanske några chips kvar. Men först måste du rensa avloppet på toan. Det luktar rutten bäver.

(Utmaning: skriv om att vända)

Förändrad

Jag minns den här dagen i fjol. Det var sista gången pappa satt uppe ordentligt. I timmar satt han längst upp vid långbordet, mot det grå skåpet, och var glittrande värd, tacksam jubilar. Ovanligt många hade kommit för att uppvakta. Pappa försökte vara som vanligt. Men som vanligt blev det något helt annat än vanligt när han försökte. Han var för trevlig. För flabbig. För trött.

Det var många bilar på gården. Jag minns att när Folke och Birgitta skulle fara, körde de fast. Ja, det var ordentligt med snö i Dalarna den 15 mars i fjol. Vi var ett par stycken som gick ut för att hjälpa till. Gamla gubbar och jag. Förra året, förrförra, ja, alla år, skulle pappa ha varit den förste att springa ut och heroiskt och dumdristigt baxa loss bilen på något sätt. Nu höll han sig inte ens orienterad om hur det gick! Gav inga råd! Beskrev inga verktyg i garaget som man kunde försöka använda! Med frenesi höll han sig kvar i sin födelsedagsbubbla. Det var allt han orkade med, inifrån sin hjärntumörsbubbla. De sista hade inte gått innan han drog sig tillbaka till sängen, stångande rollatorn mot varje dörrpost, som han hade tagit för sed.

Sen låg han till sängs tills han dog åtta månader senare. Allt längre försvann han ifrån oss in i bubblan. Vi frågade allt mindre för att han skulle slippa nesan av att inte veta sådant han alltid vetat. Han satte agendan: inget tal om döden, inget tal om nästan någonting. Kycklingklubborna, som var det enda han ville äta. Andaktsböckerna, som han tyckte var så bra. Gamla sånger, som vi fick leta fram på datorn. Då blev det också ibland ”Guben i låddan” eller ”Fågelskådaren”. Gamla humornummer som han hade varit så bra på att minnas efter en lyssning.

Den sista tiden fick han bajsa på ett bäcken i sängen, för att hans benstomme var för skör för att han skulle kunna forslas med travers till toaletten. Den sista tiden var lång. Han låg på vårdhem då.

Det var ett drygt år bara som pappa inte var ”som vanligt”. Vi säger så när någon förändras i en snabbare takt än brukligt. Alla är vi stadda i ständig förändring; det är därför vi brukar uppleva varandra som statiska. ”Hon har förändrats,” säger vi och menar det som kritik.

Pappa gick från machoman till invalid på några månader men inne i mig lever han som den han var när han var 30, 40, 50, 60, 70, 75. Olika men samma. Idag är det hans födelsedag. Jag ska ställa fram hans foto och tända ett ljus. Ett värmeljus blir lagom. Det brinner ner på några timmar.

(Utmaning: skriv om förändring)

Och vad menar du med det?

”Bry dig inte,” sa mamma snäsigt. Hon tyckte att jag var ”om mig och kring mig” och menade därmed alls inte ”snål”, som Thore Skogman. ”Om sig och kring sig” är ett uttryck som används i så många olika betydelser, förutom det kanske ursprungliga ”snål”, att det är ovist att använda det utanför den egna familjen. Hos oss tolkade jag det som ”beskäftig”. En person som var om sig och kring sig var en som lade sig i det hon inte hade någonting att göra med.

De flesta som använder uttrycket ”bry sig” menar att vara empatisk. Inte mamma. Hon avsåg snarare att den som brydde sig var nyfiken och just lade sig i det han/hon/den/det inte begrep.

Tänk om alla små vardagliga uttryck är lika mångtydiga? Tänk om vi sitter på pubarna och sushiställena och pratar förbi varandra? Om vårt språk bara är förståeligt på det egna hemmanet? Eller, hemska tanke, om vi på sin höjd kan förstå oss själva, om ens det?

Det var en gång ett språk som var på utdöende. Bara två gamla gubbar fanns kvar som pratade språket. De sista trettio åren talade de inte med varandra, för de hade blivit osams. Tuvan som stjälpte lasset kanske var en sådan där betydelseglidning i ett uttryck, som gjorde att de i praktiken talade två olika språk.

(Utmaning: skriv om att bry sig)

Sås

Hon är orädd. Hon har rökt sedan hon var arton. Först var det fem år, sedan tio, nu är det plötsligt hela livet. Så gott som. Hon måste förklara det för sig själv, ser sig inte som en inbiten rökare. Varje cigarrett kan vara den sista, kunde vara den första. Det är bara hemma hon kan röka inne. Borta får hon gå ut.

Hon kommer in efter före-maten-cigarretten hos Terje och Lilian och näsa och öga börjar jubla, munnen fylls med saliv. Terje rör i såsen, Lilian skär upp steken (en tjälknöl, den bästa tjälknöl hon har sett, rödrosa och grann, mör som glass) och klyftpotatisen doftar.

Såsen är kraftig, skulle ta död på vad som helst men tjälknölen klarar sig och smakerna gifter sig i stället för att gå isär. Hon höjer sitt glas:
– Skål för denna säreget goda sås! Vad har du haft i?
Terje ler belåtet.
– Inget märkvärdigt. Grädde och grönmögelost och en slatt balsamvinäger och ett par rutor choklad.

De pratar om symbolhandlingar. Terje är för, de andra är tveksamma. Så kommer någon av de andra med exempel på symbolhandlingar som varit bra. Då är Terje emot. Det är som vanligt och maten sjunger på tungan.

Nu har hon tagit udden av den värsta glupskheten. När hon ska ta sin andra portion, känner hon med sleven på såsen, rör runt i den. Den har börjat kallna litet. Tjockna ännu mer. Den är nästan svart. En hostattack kommer över henne och hon får en vision av att hennes lungor till en åttondel är fyllda med just en sådan här sås, trög och tjärsvart. Just en sådan här sås som den som Terje gör med ädelost, balsamvinäger och choklad. Hon äter långsamt, påminner sig vid varje tugga om hur mycket skit hon dragit i sig. Det gör maten mindre god men det får gå. Hon måste dra fördel av att hon fått tag i sitt äckel. I sin mentala att-göra-lista skriver hon ”sluta?”. Det är första gången.

När kaffet är urdrucket ursäktar hon sig. Ute är det stjärnklart. Av vana spanar hon in Cassiopeja. Hon tänder en cigarrett och tänker inte på någonting. Inte på någon sås i lungorna, inte på vad röken gör med hennes andningsorgan. Ordet ”sluta?” bleknar från listan eftersom tankarna hon hade för tjugo minuter sedan inte finns. Hon njuter. Det här skulle kunna vara hennes första cigarrett. Det är definitivt inte den sista.

(Utmaning: skriv om sås)

Mannen som kunde tala om människor

Tänk er en man som kan tala med hästar. Man brukar ta för givet att sådana inte gärna talar med sina artfränder. Men Ian McAllister, smal, senig, i rutig skjorta och wranglerjeans som alla andra, är annorlunda. Medsamma jag frågar honom om hästar, börjar han bubbla:
– När vi går ut för att tämja hästar måste vi veta att vi är flockdjur, liksom de, och att trygghet är vad de söker, liksom vi. Med allt det lugn som vår egen djurlighet kan frambringa, vänjer vi dem vid att vara nära. Sen är vi nära en lång stund. Varje känsla av stress är fatal. Det hjärta som ska slå i oss är ett hästhjärta. Och vi hukar oss ner på marken. Knäpper kanske litet med fingrarna. Sitter halvt bortvända med utsträckt hand. Låter hästen ta första steget. Medsamma vi har fått kroppskontakt med djuret, ska vi vänja det vid att bli smekt och klappat över hela kroppen. Det är grunderna i hästtämjning.
– Men det måste ju ta åratal att nå några resultat!
– En häst är inte annorlunda än en människa. Den lär hela livet men bäst när den är ung.
– Kan vem som helst...
– Vem som helst kan lära sig att läsa hästens kroppsspråk och imitera det. Men för att tämja en häst krävs timing, känsla och konsekvens. På det sättet är hästen som vilket djur som helst.
– Du säger hela tiden att människor är som hästar och vice versa. Nu säger du plötsligt att hästen är som vilket djur som helst. Är vi människor också djur?
– Svaret på den frågan vet du själv. Vi är Homo Necarans – det enda djuret som i stor skala dödar sina egna. Det enda djuret som undergräver möjligheten för sin egen existens på planeten. Vi är ett underligt djur. Jag själv är urtypen för det djuret. Jag har som levebröd att tygla och kontrollera en annan art. Ur den driften föddes vår storhet och vår undergång.
– Skulle du kunna sluta?
Han tittar upp på mig med huvudet på sned.
– Nej.

(Utmaning: skriv om att tämja)

Att skriva strunt

Så konstaterade romantikern Carl Jonas Love Almqvist på 1800-talet: ”Det är svårt, det är otroligt och obeskrifligt svårt, det överstiger nästan menskliga krafter, att skrifva strunt.” På 1950-talet antog modernisten Gunnar Ekelöf, av alla, utmaningen. 1955 utkom hans Strountes. Det var nonsens men inte bara nonsens och det var riktig poesi – vad nu ”riktig poesi” är. Hans säregna röst var förstås där, mitt i dikter som var som skrivna av skrivpuffsbloggaren disco. Jag tänker främst på ”Ögon döda”.

Det som åldrats mest är förhållningssättet till mat. De lättsinniga fantasierna och betraktelserna över revbensspjäll och lammkotletter är omisskännligt för-ekologiska. Mat är bara mat, oladdad, utan sammanhang och proveniens.

Gunnar Ekelöf avtäcker sig modigt i Strountes som i nästan ingen annan samling, träder fram i allt sitt gamängaktiga svårmod. Avtäcker sig till utplåningens gräns: ”Löv blundar över hans öron/Det surrar i hans jordöra, han har fått tåget/i huvudet/som molar och molar, som rullar och rullar/likt en tordyvel den enda tanken:/Att smälta samman näsa och mun!/Varför skall evigt de två vara åtskilda/utan att veta så mycket ens av varandra/som droppen och tungspetsen! Tänk/att få utsläta dragen med famlande hand/och avlysa ansiktet/så att det blir vad det är: en gråsten/regnvåt, med stannat vatten i skrevor/bara ett skalligt huvud i mossan och/lingonriset/utan samband med bål och ben/eller mål eller mening (ur ”Ögon döda”)

För de stora kanske det är svårt att skriva strunt. För alla oss andra? De som har följt de senaste veckornas uttagning till Eurovision Song Contest kanske har synpunkter på det. Jag vill inte slå mig för bröstet men jag vet i alla fall att jag har skrivit mycket strunt: när texterna har legat för nära mitt hjärta – eller för långt ifrån. När jag i hybris trott att allt som väller ur mig är av värde. Jag har inte många decennier kvar på jorden. Tiden kommer inte att räcka till att med avsikt skriva strunt. Det är nog förbehållet dem som tycker det är svårt. De stora.

(Utmaning: skriv om strunt)

Den som dömde dig

Den som dömde dig fanns inte i rättssalen.

Vi minns inte ditt ansikte, för på alla bilder bar du flätan, din karaktäristiska Margaretafläta, osannolikt prydlig. Inte ett hårstrå tittade ut. Du stod bland de orangea fanorna och du segrade för en tid. Flätan som ett kyskhetsbälte och vi drev gäck med dig litet.

Några år gick och du stod plötsligt inför rätta, anklagad för korruption. Vi tänkte väl ”ingen rök utan eld” och märkte inte så noga hur summarisk rättegången var, hörde inte rapporterna om tortyr. Ditt land är ju så rörigt politiskt. Vem håller reda på det? Din frisyr som en militärhjälm.

Du fick sju år. Den som dömde dig fanns inte i rättssalen. Du sitter inte i en mörk fängelsehåla, utan modernt och rätlinjigt. Lyset är på dygnet runt. Dygnet runt kameraövervakas du och filmas. Två gånger om dagen ser linsen dig lösa upp och fläta om din fläta. Dina fingrar spindelflinka. Flätan – en gloria?

Vi såg aldrig ditt ansikte. Du blev genast identifierad med din speciella frisyr. I höst är det val igen. Den som dömde dig fanns inte i rättssalen.

(Utmaning: skriv om att fläta)

Varje tugga

I en tid när det är ohyggligt svårt att leva hyggligt, skulle så mycket bli så mycket bättre om vi, var och en, började tänka på vad vi låter passera över våra läppar. Varje tugga. Också varje ord. Det är de små handlingarna av medvetenhet som får oss att inse de verkliga sammanhangen:

I varje bit bröd
jag tar i munnen, finns
alla människor
hela jorden, hela himlen
och alla stjärnorna
(Göran Sonnevi)

Kanske skulle vi då också återgå till den uråldriga praktiken att tacka. Tacka för vad vi får. I stället för att hetsäta fem bananer, skulle jag kanske äta en och tänka på de många miljögiftsstinna plantagearbetarna i Latinamerika som gjort det möjligt för mig att njuta denna exotiska smak. Om jag åt en banan och inte fem, skulle jag dessutom ha råd med ekologiskt.

Att tänka på varje tugga leder till varsamhet med vad vi har, gör att vi träder lättare på jorden. Det är precis vad Gaia behöver. Inte ”någon gång”, inte snart, utan nu. Precis nu.

(Utmaning: skriv om att äta)

Poesi för livet

Min första kontakt med poesi fick jag genom radion. Inte den allra första radion jag lyssnade till, som var humleradion innanför brädväggen i det ruckel till torp som var vårt hem på sommaren. Humlor hade byggt bo och jag älskade att stå med örat mot panelen och lyssna. Om jag hörde poesi även där kan jag inte veta. Jag var för liten för att minnena hela ska kunna bärgas till nutid. Jag befann mig i det magiska landet barndom, där humlorna var radio och sädesärlorna på gården mina vänner.

Nej, poesin kom fyra gånger om dagen på den riktiga radion. Nu var jag kanske fem-sex och betagen i ord. ”Tyborön. Oksöy fyr...” ”Väderöarna, Måseskär...” Listan var lång, jag kunde den när jag hängde med uppläsaren men klarade den aldrig utantill. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.”

Fyra gånger om dagen, som sagt, mitt långa mantra, en bön som inte var en bön, den var mer än så, för den var ingen invokation utan ren poesi. ”Tyska bukten, Fiskebankarna, Syd-Utsira...” En synkoperad rytm som därför var skön. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.”

Observationerna och prognoserna hörde jag aldrig. Hör dem fortfarande inte. Jag har någon gång som vuxen varit på sjön och sjörapporten har högtidligen slagits på men jag har inget hört, utom min barndoms lyriska ramsa: ”Eggegrund, Kuggören...” ”Skagsudde, Holmögadd, Jämäsklubb...” Om jag så var i sjönöd skulle jag lyssna på rapporten som en tröstande strof att beledsaga mig på min hädanfärd, inte som något som konkret kunde vara till nytta. ”Farvattnen utanför Jären och Lista.”

När jag en dag skall gå bort, om någon av er skulle vara i närheten, hitta en radio och placera den bredvid mitt huvud och hoppas med mig att jag får lämna livet just när sjöväderrapporten sänds. Trygg som ett foster kommer jag att höra de vackra namnen och kadenserna en sista gång och så äntligen, äntligen få ge mig iväg ut på de mytiska farvattnen utanför Jären och Lista.

(Utmaning: skriv om en lista)

Ädelt

Helium är en ädelgas. Om man släpper en ballong med helium i så fastnar den mot taket. Gasfyllda föremål får inte medbringas på bussen. Därför är alla barn som åker kommunalt från Skansen ledsna. Men deras barn kanske inte behöver utstå traumat att en arg busschaufför portar deras ballonger, ty trots att helium är universums näst vanligaste grundämne håller det på att ta slut på jorden, eftersom vi bränner upp vår naturgas i stället för att utvinna helium ur den.

(Utmaning: skriv om något ädelt)

Drömmen om en blå gud

Hon drömde, så hon drömde, om en gud som var skimrande blå och vänlig men liksom tankspridd. Gud höll fram ett häfte som mycket liknade det som brukade höra till mellanstadiets matteböcker och som låg inlåst i magisterns katederlåda. ”Du får rätta dig själv,” sa Gud. ”Var det allt det var? En skola??” stötte hon fram. ”Ja, det var allt,” sa Gud och log. Surmulet satte hon sig med facit. Hon hade precis klarat sig i medkänsla och disciplin men kört i uppmärksamhet och livsförståelse. ”Hur blir det nu då?” frågade hon, fortfarande avig men inte utan bävan, när hon kom tillbaka med häftet till den blåa guden, som strök henne över pannan och sa: ”Du får vila upp dig här ett tag, sedan skickar vi dig tillbaka. Ja, vi är så gammalmodiga, från ditt perspektiv sett, att vi låter en del – de flesta, faktiskt – gå om klassen.” Och hon blev tilldelad ett rött skynke, jättestort, som blåstes upp och blev som en mjuk tunnel. ”Får jag inte vara med andra?” ropade hon till Gud innan hon sögs in i tunneln. ”Nästa gång. Eller nästnästa. Någon gång. Nu ska du vila.” svarade han och hans rop blev svagare och svagare. Hon hann precis upptäcka att hon förnam en puls i tunnelväggen. Sen vaknade hon.

(Utmaning: skriv om facit)

Tjugo år och tusen mil

Det var en dag under novembers magra sol. Jag flydde dig som betydde mest för mig, för jag visste inte förrän långt senare att det var du. Du som var den. Jag var ytterligt ung och skamligt ensam och jag flaxade räddhågat upp till ytan. Valde den enkla vägen. Valde honom som ingenting krävde just då, som också var ung som jag.

Jag minns dagen. Den smala strimman i det gråa. Löftet om vargavinter. Du skrev så vackra ord. Jag rodnade och hjärtat rusade. Inte värdig dig.

Jag bjöd dig på middag sen. Allt var som förut. En annan sorts intimitet, mindre skräckinjagande. Som mellan två som överlevt på ett isflak tillsammans, blivit räddade.

Långt senare skrev jag också till dig, tjugo år och tusen mil emellan. Jag skrev om passion då. Det var så dags. ”Never felt so passionately...” skrev jag. Det är jag, det. Tjugo år eller tusen mil hit och dit. Jag förväntar mig att människor är samma. Bär alla mina möten i mig. Alla åldrar.

Om jag nu åker dessa tusen mil – ska ditt oskrivna svar fladdra upp och slå mig i ansiktet, som du en gång blivit slagen av mitt? Eller ska vi stå som räddade från ett isflak i en annan ocean, söka och finna koderna för att tala de överlevandes språk?

(Utmaning: skriv om att svara)

Suckarnas familj

Dottern hade tagit till att sucka. Närsomhelst, under en måltid eller en omgång alfapet, en tom blick ut genom fönstret följd av en djup suck.
– Vad suckar du för? frågade modern bekymrat.
Dottern var sjutton år och gick humanistisk linje. Bara en sådan sak. Hon kanske var förläst.
– Du vet, jag tillhör suckarnas familj! var svaret – till en början alltid glatt och vänligt, sedermera irriterat och snäsigt.
Hon hade rätt. Hon var en suckare på fädernet. Hennes gammelfarmor hade haft en bälg, hon. Suckarnas familj.
Det fortgick ett par månader, uppemot tre. Sen kom dottern inte upp till frukost en morgon. Modern gick ner till bottenvåningen för att väcka henne, noterade braslukt, vilket inte var ovanligt, knackade på utan att få svar, gick in efter tre knackningar och en extra liten väntan.

Dottern hängde från lampkroken i en elsladd som hon väl hittat i garaget.
Dottern hängde från lampkroken i en elsladd som hon väl hittat i garaget.
Dottern, hennes dotter, hängde död från taket.

Modern fastnade i ögonblicket. Tänkte: här stannar tiden. Det här kommer jag aldrig i från. Hon stod med öppen mun och handen på handtaget i flera bråkdelar av en sekund. Sen skrek hon, skrek gällt och ylande, och bjöd tiden att fortsätta igen. Sonen kom rusande. Lillebror. Hon hörde hans steg i trappen och vände sig om. Instinkten var att hindra honom från att se. Det blev en kamp. Han var starkare. Fick se. Kräktes.

Snart trampade främmande människor i deras hus. Ambulanspersonal, läkare, polis. Allt var förgäves och för sent. Modern och sonen satt hopkrupna i gillestugan vid en falnande brasa, där dottern måste ha bränt papper hela natten. Skuldkänslorna hade ännu inte kommit. Än fanns bara det råa, köttiga såret, ingen tankestruktur att ta till - ”det var mitt fel...”, ”jag skulle ha...”. Ingen spindelväv av tröst.

(Utmaning: skriv om en suck)

Oväsen

Jag skulle ha velat känna dig när du var trummis. Du visste att det skulle döda dina öron, ändå gjorde du det. Trummade för att musiken var ditt liv. Nu kan du bara slå en ljudlös paradiddel med fingrarna mot ditt belamrade soffbord. Buteljerna skyfflas inte undan i den takt det kommer nya. Du är fånge i en liten lägenhet. Grannarna vänder sig emot dig när du klagar på slamrande hissdörrar och klampande barn.

Jag skulle vilja sitta en kväll, en enda kväll, i ditt öra. För att förstå. Vi vågar oss ut ibland, som nu. Har inte råd med så mycket, det får bli en suspekt plankstek på Fridhem. När jag kommer är du redan där. Jag tittar automatiskt mot det bortersta hörnet men du har slagit dig ner alldeles bredvid stereon. ”Hur går det för dina öron?” frågar jag. ”Än så länge går det bra.” Men snart måste du flytta. Du försöker förklara. Jag fattar att vänstra örat är utslaget nu men fattar ändå inte. Vi har ju flyttat på oss. Okänsligt beställer jag in ytterligare en öl.

Jag skulle vilja kunna översätta till mig själv. Jag är också en kreativ människa. Skulle jag ha offrat mina sinnen, de jag använder, på att skriva? Skrivit mig blind och stum och döv? Utan fingrar, utan smak och lukt? Men det är inte samma sak. Om mina fingerblommor blev allergiska mot tangentbordet vore det bara att börja använda papper och penna. Om mina händer höggs av, skulle jag kunna använda munnen. Om jag blev blind skulle det finnas hjälpmedel till hands. Jag kan inte förstå.

Jag skulle vilja följa med dig hem, fortsätta prata. Men bussen står redan inne, jag hinner inte fatta något beslut. Pussar i luften, sen störtar du in. Du ser ut som en helt vanlig person. Ja, du ser faktiskt ut som om du har ett liv. Men du beskriver det som om du levt med pausknappen intryckt ända sedan du var tvungen att sluta med musiken. Som om den vi känner inte är du. Du står framför föraren med din remsa. Tryckluftspusten när bussdörren går igen. Och gesten kommer en nanosekund för tidigt. Gesten mot örat. För du är alltid, alltid beredd på ljud som slår sönder. Ljud som förstärker ditt bullerhelvete. En kväll, en enda kväll, skulle jag vilja sitta i ditt öra.

(Utmaning: skriv om oväsen)

Gulla

Karlar var mina snuttefiltar. Jag tog dem som hade gott hull. Så brukade jag suga mig fast vid halsen eller där nere, där magens lätta kurva börjar ovanför ljumsken. Det gjorde inget att de doftade olika. Människolukten lugnar alltid. Jag lurade dem i säng med ekivoka löften. Drog av dem deras skjortor, slipsar, skor och började sniffa, snusa, gulla, suga. I början var de brydda, sen tyckte de nog att det var litet skönt.

Det är längesedan nu som jag fått någon karl i säng. Jag har en skräckinjagande kroppshydda och påse på magen. De gillar inte när den daskar mot dem, påsen fylld med träck. Snuttar gör jag nu med halvädelstenar som är slipade till ägg. Jag har onyx i olika färger, ametister, månstenar och lapis lazuli. Stenarna ligger spridda i min säng. När jag behöver någon sträcker jag bara ut handen och vet utan att titta vilken jag fått tag på. Jag smeker med den stället mellan min överläpp och näsan och är ganska nöjd.

(Utmaning: skriv om en snuttefilt)

Över en öl

Han var liten och bred och gubbig redan vid tjugofem. Han studsade när han gick. Redan vid tjugofem hade han gett ut en roman och höll på med den andra. De var vänner. Gick ut och tog en öl minst en gång i veckan. Redan vid tjugo var hon vilsen, mer vilsen än hon skulle bli. En kväll på V-Dala fattade hon modet och sa:
– Jag funderar också på att skriva en roman!
Hon trodde att han skulle bli glad men han sa i trött ton:
– Och vad skulle den handla om, då?
Hon var mån om att verka seriös, inte berätta för mycket.
– Den handlar om ett hyreshus ute i Gottsunda, knarkare och Svenssons som blir vänner. Hela husets liv. Liksom.
Han pustade ut.
– Det krävs en hel del mer än så av en romanidé, sa han.
Det var hur han sa det. Hon hade aldrig i sitt liv trott att han kunde vara nedlåtande. Det kunde han.
I häpnad och försagdhet lade hon ner sitt projekt. Såg inte åt skönlitterärt skrivande förrän hon inte hade något val.

Spår som korsas, följs och sedan slingrar sig ifrån varandra igen. Tjugo år senare har de både tappat kontakten, länge, och återförenats igen, sporadiskt. De sitter på Pressklubben med varsin skummig Orval. Hon vet att han sitter och trycker på hennes älskling - en tjock manuskriptbunt i en duvblå mapp. Hennes första. Hon är dräktig med hopp. Det pirrar i handflatorna.
– Jag har tittat på din text, säger han till slut.
– Ja.
– Du har skrivit en historia.
– Ja.
– Gör nu litteratur av den.

Till skillnad från vid sågningen i ungdomen går hon hem och gråter. Till skillnad från då släpper hon inte sin dröm. Hon tar den förhatliga pappersbunten, full med hans kommentarer och strykningar, läser och snyftar och arbetar om. Det tar ett halvår. När de träffas nästa gång har hon med sig en bukett anemoner till honom.
– Tack för allt ditt slit. Den har blivit antagen av Svante Weylers förlag.
Han studsar sittande. Hon kan inte avgöra om han ser glad ut eller inte. Det tar några minuter innan han undslipper sig ett ”grattis”.

Hon ska komma att leva och publicera sig i flera, flera år och varje gång hon är på ett visst stadium med en roman tänker hon de magiska orden. Hon tänker dem med hans röst: ”Gör nu litteratur av det”.

(Utmaning: skriv om att fälla)