”Sju är
bördorna jag ger dig”, sade fén som man inte vet om hon är ond
eller god. ”Jag ger dig ett långt liv, skröpliga molarer, ett
gammalt kassettdäck, en solkig kaffeduk, ett lindrigt rent fönster,
lätt inkontinens och många barnbarn.”
”Alla
kassettdäck är per definition gamla”, sade kvinnan uppstudsigt.
”Horden med barnbarn kommer inte att veta vad det är.”
”Så kan du då
visa dem och förklara, spela en tejp med Mia Marianne och Per Filip.
Förresten kan du få en låda blandband också”, sa fén generöst.
”Med A Whiter
Shade of Pale och Stairway
to Heaven?”
Kvinnans
röst hade nu en varmare ton.
”Du
vet blandband”, sa fén undvikande. ”De berättar allt om en
person.”
”Du
vill att jag ska sitta i det där sceneriet, med duken och fönstret
och säkert en klocka som tickar, vicka på en tand, lyssna på
minnesväckande musik och undra vart åren gick?”
”Ja,
och så störtar barnbarnen in!”
”Och
jag kissar på mig av lycka.”
”Eller
av skräck...”
”Men
jag har väl skydd?”
”Mot
barnbarn finns inga skydd”.
(Utmaning:
skriv om siffran 7)
Jag gillar slutet!
SvaraRaderaJag tror att jag gillar allt utom slutet, från det solkiga till Mia Marianne och Per Filip, detta frikyrkliga svar på Sonny&Cher. Och blandbanden, kassettdäcket. Men sista meningen? ÖH? God fortsättning, kram.
SvaraRaderaDe kommer antagligen tycka att kasetterna luktar lika gott som stenkakor. Jag stuvar ned hela utrustningen i källaren och bestämmer mig för att fén var god. Gott slut på dig.
SvaraRadera...jag menar förstås fortsättning...
SvaraRaderaBlandband säger allt om en person...
SvaraRaderaMycket bra!
SvaraRadera