En bagatell

– Framme!

– Framme? Jaha. Det luktar bäver här.

– Aha. Du är en sån där ”vägen som är mödan värd”-typ. Betänk att du inte alltid kan befinna dig på resa.

– Joodå.

– Men du måste ju ha mål! Planlöst resa ingenstans ger inte...

– Joodå!

– Har du nånsin uppnått någonting?
– Nää.

– Där ser du!

– Nää.

(ps. I dessa sensmoral-tider kanske det verkar som om jag håller med endera parten men det gör jag inte)

(Utmaning: skriv om att nå dina mål)

Sluta

Nu har jag haft ihop det med sex av mina barnbarn. De är så älskliga och rara, alla flickorna, men jag märker hos dem något stumt som gör motstånd, ett stelnande när de kommer in i ett rum och märker att jag är där. Jag stryker dem över kinden men det hjälper nog inte. Sex barnbarn, den äldsta, som är tolv, har varit i lag med mig i sex år. Men hon kommer tillresande, vi är ifrån varandra långa perioder.

Det ska vara slut nu. Jag fick något åt hjärtat. Dels är jag rädd för upphetsningen och dels tror jag kanske att det var ett straff, det med hjärtat. Mina flickor lider inte, tvärtom, det vet jag med bestämdhet, men det är ändå jag som har förfört dem och det är en synd.

Frågan är: ska jag ta dem åt sidan en och en och berätta för dem vad jag beslutat? Det kanske kommer som en chock för dem att det inte blir något mer? Eller ska jag bara sluta, göra det till en sak mellan Gud och mig?

Det är bara en sak mellan Gud och mig. Flickorna har inte farit illa. Den enda som får lida är jag, nu när jag bestämmer mig för att sluta tvärt. Flickorna har tvärtom fått en introduktion. De vet nu vad de har att vänta av livet. Det är ju en enorm fördel för dem. Jag kanske ska introducera lilla Stella också, innan jag slutar?

(Utmaning: skriv om att bryta ett beteende)

Om rädsla

Vi sitter vid hennes köksbord och mumsar våra traditionsenliga pain au chocolat. Gott kaffe till från hennes trogna perkulator. Traditionsenligt har vi varit nere i äldreboendets restaurang och ätit lunch – god lunch, lax och hollandaise och mycket sallad. Som vanan bjuder pratar hon om sina rädslor. Hon är ett asplöv i världen, darrar för allt. För att använda bankkortet, för att inte använda bankkortet. För att ramla och bryta benet. För att trycka på fel knapp på teven igen, så att den slutar fungera igen. För att bli rånad. För att inte hinna med bussen när kyrkan bjuder till utflykt. Jag kommer med mina vanliga lena, lindrande ramsor. Då börjar hon prata om sin rädsla för att inte klara den ensamma kvällen, när jag har gått.

– Men nu sitter jag ju här, säger jag med eftertryck. Försök glädjas åt det i stället för att oroa dig för ensamheten efteråt.

– Jo, men ensamheten är värst. Du är lycklig du, som inte är rädd för ensamheten.

– Nej, jag är snarare beroende av den.

Hon plirar på mig med en blick från förr.

– Jag undrar just vad du är rädd för. Du är nog inte rädd för nåt.

Jag ler litet självbelåtet. Med fina penseldrag bättrar hon på min självbild där det redan är tjockt med färg.

– Nej, jag är nog en väldigt orädd person. Trygg...

– Nu vet jag, avbryter hon och ser finurlig ut. Du är rädd för att bli rädd!

(Utmaning: skriv om rädsla)

Går i släkten

Sedan Felix gick köttskola på ABF har jag honom oftare i köket, näpet trixande och fixande med sin digitala ugnstermometer och tabeller för innertemperatur. Matlagning har väl alltid varit en experimentell sysselsättning även för mig. Jag brukar leka ”Här har du ditt kylskåp” med mig själv varje dag. Men nu är det experimentellt på ett annat sätt. Mer vetenskapligt. Och Felix har en matlogg där han för in sina erfarenheter.

– De säger att fransyska ska ha en innertemperatur på sjuttio grader men jag vill gärna stanna vid femtiosju, säger han över axeln till mig.

Det ligger både litet klagan och stolthet i hans röst. Han börjar kunna uttala sig ur erfarenhet. Som tur är laborerar han gärna med just fransyska och högrev. Dyrare, mörare bitar är inte samma utmaning, tycker han. Och lätt och ledigt diskar han efter sig, allt eftersom. Sätter en stolthet även i det.

– Du börjar bli som mormor, säger jag.

Han ser förvånad ut.

– Din eller min?

– Min. Din mormorsmor.

Mormor var kalaskokerska i vår hemstad och det slår mig att hon också hade en logg. I receptboken förde hon in rön och reflektioner. Jag öppnar vindsluckan för att gå upp och hämta den.

– Akta jäsningsprocessen, skriker Felix med en vass kant i rösten.

Han har kuvertbröd på lut. De ska in i ugnen nu, efter steken. Jag stänger lugnt köksdörren. Även jag har litet erfarenhet.

När jag kommer ner igen står bröden i ugnen.

– Du kan slå av och låta dem stå på eftervärmen, förklarar jag klimatsmart. Här ska du få se.

Jag lägger häftet i oktavformat i hans händer och han öppnar genast, ivrigt. Min mormors rundade, drivna piktur rinner ut över sidorna. Ja, rinner bokstavligen mot slutet, när hon är så gott som blind. Det var då hennes inlagda sill blev som allra bäst, kryddig, stark och fast. Och plötsligt minns jag:

– Hon behövde ingen termometer, hon, säger jag till Felix och berättar vad jag just sett framför mig ur minnet: hur mormor känner av temperaturen i vedspisens ugn genom att vifta med handen i den.

– Och den var alltid rätt! Alltid hade hon eldat så att ugnen hade perfekt temperatur!

För ett ögonblick blir jag rädd att jag har trampat Felix på tårna men han säger soligt.

– Gu vad stolt jag är! Får jag ärva boken efter dig?

– Du får den nu, käre son. Om Lydia mot förmodan blir intresserad får vi kopiera den till henne.

(Utmaning: skriv om värme)

Betraktelse med sensmoral

Det är så lätt att säga I love you. Orden är som ett rockslagsmärke eller som en text på en t-shirt. Förpliktigar inte.

Det är nödvändigt att säga I love you om man har ett kärleksäventyr men inte gemensamt språk.

Man sitter fast i ”I love you” om man vill avsluta ett kärleksäventyr med någon och inte har gemensamt språk. ”I don't love you” är ju inte sant och mer komplexa känslor går inte att uttrycka. Så man är fast.

Sensmoralen av denna betraktelse är, om den undgått någon, är att man måste prata sig ur men inte nödvändigt in. (Här slår jag fast det som en allmängiltig sanning när det kanske bara handlar om egna tillkortakommanden) (Vilket visar hur bruket av sensmoral i texter lätt ger upphov till missförstånd)(En annan sensmoral skulle kunna vara att man inte ska kasta sig in i kärleksförbindelser hux flux, utan tänka efter före)

(Det här är delvis en polemisk text, därför så baktung)

(Utmaning: skriv om missförstånd)

Heldag idag

Nu har jag väckt dig. Det var inte meningen. Jag föreställer mig att jag känner din söta, rena sovdoft genom telefonen och du säger yrvaket:

– Det är morgon! Och inte bara morgon! Livet har heldag idag, med ett litet matuppehåll i mitten.

Sedan är du pangvaken. Du vaknar snabbt. Det lärde du dig i lumpen. Tacksamt börjar jag mala på om mina bekymmer. Det är alltid jag en stund först med mina bekymmer. Sen blir det du en stund med reflektioner kring mina bekymmer. Aldrig lösningar, utan reflektioner och frågor. Du får mig att känna det som om jag löser allt mitt själv. Från min horisont kan jag inte se annat än att detta fortgår, år efter år: min självupptagenhet, din värme och ditt lugn. Du har en helt annan utsiktspunkt. Du verkar se en ömsesidighet som jag inte skymtar men längtar efter.

Vi pratar i femtiofyra minuter. Och jo, du har rätt: du får prata också, om ditt. Men jag tar mest plats. Det är som om varje detalj i mitt innehållslösa liv måste lyftas mot ljuset, studeras. Idag är det min relation till pappa. Den är förstås komplicerad. Du hummar och lyssnar. Hummar igen. När jag har fått mitt för du lent in samtalet på skidåkning. Om jag vill..? Om vi kanske..? I Ursvik, där det inte är så många backar. Visst, självklart. Nu går det snabbt. Jag fixar kaffetermosen, du mackorna. Om du skäms över min gamla hemstickade stenmarksmössa visar du det inte. Du kör en mil, jag halva den distansen. Sen sitter vi på ett renskinn och fikar.

– Livet har heldag idag, med ett litet matuppehåll i mitten! säger jag plötsligt, för det är en sådan dag.

Du skrattar.

– Minns du att du sa så?

– Sa jag?

Du skrattar igen.

(Utmaning: skriv om ett telefonsamtal)

Fén med de sju bördorna

”Sju är bördorna jag ger dig”, sade fén som man inte vet om hon är ond eller god. ”Jag ger dig ett långt liv, skröpliga molarer, ett gammalt kassettdäck, en solkig kaffeduk, ett lindrigt rent fönster, lätt inkontinens och många barnbarn.”

”Alla kassettdäck är per definition gamla”, sade kvinnan uppstudsigt. ”Horden med barnbarn kommer inte att veta vad det är.”

”Så kan du då visa dem och förklara, spela en tejp med Mia Marianne och Per Filip. Förresten kan du få en låda blandband också”, sa fén generöst.

”Med A Whiter Shade of Pale och Stairway to Heaven?”

Kvinnans röst hade nu en varmare ton.

”Du vet blandband”, sa fén undvikande. ”De berättar allt om en person.”

”Du vill att jag ska sitta i det där sceneriet, med duken och fönstret och säkert en klocka som tickar, vicka på en tand, lyssna på minnesväckande musik och undra vart åren gick?”

”Ja, och så störtar barnbarnen in!”

”Och jag kissar på mig av lycka.”

”Eller av skräck...”

”Men jag har väl skydd?”

”Mot barnbarn finns inga skydd”.

(Utmaning: skriv om siffran 7)

Julhälsning

Det är fullbordat. Således perfekt! Mer går inte att göra. Då skulle man förstöra. I ett litet ögonblick mellan iver och leda: tillfredsställd skaparlycka. Den lyckan önskar jag alla denna alldeles vanliga, perfekta dag. Själv ska jag uppnå den genom att vika en liten bok. Det är helt perfekt att den bara varar en kort stund, annars skulle vi inte gå vidare mot nya dåd.

Goda helger, alla puffare och alla andra – may the force be with you!

(Utmaning: skriv om den perfekta dagen)

I morgon när mamma kommer ut

I morgon, när mamma kommer ut... Jag har fått en ny t-shirt som det står ”Hipp Hipp” på och vi ska stå vid Beatrices gamla Pontiac utanför Hinsan och vänta i solen... Det är alltid fint väder när mamma muckar, säger mormor. Jag är för liten för att minnas. Men jag har ritat en teckning med en borg och en drake. ”Symbåålist”, sa fröken men hon glömde säga vad det betöd. Så jag slog upp det på datorn men det stod inte. Teckningen är till mamma. Den är på rosa papper. Rosa tycker hon om. Allt jag har skickat till henne på Hinseberg har varit på rosa papper. Utom brevet om att jag fått mens. Det var rött. Det var så rött så det var svårt att få bokstäverna att synas. Jag är brådmogen, säger dom. Det betyder att jag gillar att sitta och äta kakor och prata med gamla människor. Undrar om mamma kommer att gilla att sitta och prata med mig? Jag minns inte. Jag var så liten. Det är långt till Hinsan. Kring tjugo mil. Vi har varit där förut. Vi ska få stekta äggmackor på vägen. Det är de bästa mackorna jag vet. Stekta äggmackor med lagom mycket salt och varsin coca colaflaska. Och sen åker vi igen och så kommer vi till Hinsan och mamma kliver ut, stor mot solen, och kanske har hon en pistol i ett hölster vid höften och hon slänger med sitt långa hår och är hjälte igen. När man kommer ut från fängelset är man alltid hjälte. Och vi får inte bo hos Beatrice mer och mamma ska sköta oss men det blir nog inga fler mackor med stekta ägg. Och jag undrar, men bara lite, om man får sova hos mamma när man har vaknat på natten. För det får man hos Beatrice.

(Utmaning: skriv om förväntan ur ett barns perspektiv)

Läka blånader

Det satt uppe på min anslagstavla så tidigt som när min anslagstavla var orange – det vill säga på sjuttiotalet. Jag har en stark minnesbild. Där står med min då ganska vackra piktur: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader.” Sjuttiotal. Jag var inte sexton fyllda. Sen, när jag flyttat hemifrån med min rosa cykel och gick på universitetet med en massa djupingar tyckte jag att citatet var barnsligt. Patetiskt. Kanske brådmoget. Det kom inte med i senare upplagor av citatböckernas olika versioner och jag glömde nästan bort det, tills det för något år sedan började knacka på från insidan av mitt pannben: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader.” Barnsligt, patetiskt, brådmoget eller ej – det är ju så sant. Hur kunde jag veta? Nu, mer än trettio år och tretusen smärtor senare, efter ettusen femhundra toppar och ettusen femhundra dalar, när många brutna förbindelser och några helande vänskaper är fakta... nu får jag tröst av den enkla bilden av en universell sanning: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader.”

Och jag vill försöka säga förlåt. Jag föreställer mig att vi alla försöker säga förlåt:

Förlåt att jag glömde.

Förlåt att jag kom ihåg.

Förlåt att jag sa och förlåt att jag teg.

Att jag var så skärpt och att jag var så seg.

Förlåt att jag inte låg med dig.

Förlåt att jag låg med dig.

Det är en sak att upptäcka att man inte blir utnyttjad.

En helt annan att inse att man utnyttjar.

”Rör vid en annans själ...”

Vad händer vid min tänkta förlåtelseorgie? Någon tår kanske fälls men genomgående har tiden läkt. De flesta vi nuddat har glömt och gått vidare, får i sin tur be om förlåtelse för att de inte längre minns sina blåmärken, innan försoningens glädje riktigt kan uppstå. Det skrev han inte, Elmer: att ett blåmärke alltid försvinner förr eller senare, går från blårött till gröngult till... ingenting. Han skrev i och för sig inte heller att ett ärligt ”förlåt” hjälper läkningen. Han skrev: ”Rör vid en annans själ, om än med ömmaste kärlek – det blir alltid blånader”. För att fånga de ungas melodramatiska sinnen skrev han det och för att dela outtalad vishet med de medelålders och gamla.

(Utmaning: skriv om förlåtelse)

Citatet kommer från den finlandssvenske poeten Elmer Diktonius. Jag minns tydligt det litet främmande ordet ”blånader” mot min brandgula anslagtavla men överallt på nätet står det ”blåmärken”.

Arabisk höst

”De är fíffiga här nere!” säger reseledaren extatiskt. Det är välkomstmöte för chartergruppen på Hotel Kaiser och ämnet är ficktjuvar. ”Kvinnor – ni har pengarna där bara ni och gubben får komma åt... Just det! I behån! Och ni karlar har dem förstås i sockan.”

Vi suger i oss informationen. Vi har aldrig varit i Nordafrika förut. Mopeder ska man vara vaksam mot och i Medinan får man räkna med en prutmån på sextio procent. Taxi ska man åka på taxameter och det är bättre att gå på dyra restauranger, för där får man nota..? Alla vill luras, luras, luras. Jo, men vi är bra på att förhandla. I Asien har vi ju varit mycket och är inte alla människor ungefär lika här som där som där i vida världen?

Vi lägger inga sedlar bland våra svettiga juver. Och det är bra, för enligt en finsk Tunisienkännare tänker alla i det här landet på sex. Karlarna alltså. De kanske skulle drabbas av ofrivillig sädesavgång om vi plockade fram fuktiga pengar ur barmen. Kvinnorna – vad tänker de på? Bara en av dem ler mot oss på hela tiden.

En kväll på restaurangen sitter ett gäng unga intellektuella eller konstnärliga kring ett bord, tre tjejer och två killar. Båda hoppas vi att den andra ska ta kontakt men vi uppehålls av finskan igen. Hon tänker bara på sex, hon med. När hon äter glass ser det ut som om hon provfilmar för en porrfilm. De unga tunisierna har obönhörligen gått när vi blir fria.

Vad ledde revolutionen till? Ett väsensskilt svar från varje tillfrågad. Förbluffande många vi pratar med härstammar från Sidi Bouzid, staden där Mohamed Bouazizi startade den arabiska våren genom att tutta eld på sig själv. De är fiffiga här nere. Den arabiska våren fanns inte i reseledarens katalogaria över do:s and don't:s. Inte på Sousses blåsiga gator heller. Fler slöjor, enligt några. Islamism. Kvinnornas bortvändhet. Att vara så osedd.

Hur är det att vara flata i Tunisien? Plötsligt känns allt annat ovidkommande jämfört med att få veta det. Men vi borde väl ha kontaktat RFSL eller någon innan vi for, haft en adress till någon prettoorganisation. En trött ung tjej med uppburrat hår. Vi frågar bara för att vi vill veta. Jaha. Bara för att veta. För oss är det en fråga på liv och död.

Vad man känner när man kommer utomlands igen är att det är väldigt litet för oss som egentligen är på liv och död. Vad man tänker är att det borde ändras på. Hjärtklappning fick jag endast den gången en trevlig norska lånade min telefon på Monastirs flygplats. Aldrig hade jag trott att hon skulle prata så länge! Jag stod nästan och räknade sekunderna. Enligt den norska stereotypen är svenskar gjerrige. Snåla. Tillkämpat avspänd tog jag emot luren när hon räckte den tillbaka. Jag log sådär rikt och oberört medan konvulsionerna kramade om mitt inre.

”Nämn ett tillfälle under din semester när du blev berörd”, står det inte i researrangörens enkät efteråt. Om det hade gjort det hade jag nog i hastigheten bara kommit ihåg detta: att en norska ringde flera minuter à 33.95 på min telefon.

(Utmaning: skriv om fördomar)

Roberto

– Även ensamheten är en illusion, min vän, sa Roberto.

Han stod och brynte tunna, tunna leverskivor i smör och olivolja. Dofterna av lever och salvia ingick äktenskap. De små vikarna i min munhåla fylldes av saliv. Jag ville inte fråga vad han menade. I hemlighet var jag litet trött på hans djupa men rätt bombastiska utläggningar om l-i-v-e-t.

– Mm, sa jag bara.

– Se på mig! fortsatte Roberto. Du är den enda jag träffar...

”Nu kommer det här med smöret”, tänkte jag.

– … men jag är förbunden med allt, med alla, till exempel genom denna...

Han höll fram vakuumförpackningen.

– … lever!

– Och smöret, muttrade jag.

– Ja. Och smöret. Kan du läsa tankar?!

– Nej, men du har sagt det tusen gånger förut.

Roberto vände sig hastigt bort och sjönk ihop litet. Jag strök honom över ryggen.

– Det är okej, Roberto. Du är bara litet för ensam. Då blir det lätt att man upprepar sig.

– Men den är illusorisk, ensamheten! Genom min meditation är jag i förbindelse med världen.

– Det må så vara. Men just denna illusion resulterar i att du upprepar dig. Ska jag duka?

Jag slet mig från köket och gick ut och dukade. Vitt porslin på vit duk med vita servetter. Silverbestick. Det var grumsigt i skallen. Osmälta tankar.

– Öh, du? ropade jag från matrummet.

Roberto kom i dörröppningen.

– Ger det inte ganska dålig karma att så gott som uteslutande ha relationer till de redan döda, som man ska äta upp?

Nu såg Roberto bekymrad ut.

– Genom min meditation...

Jag spände ögonen i honom:

– Du är för ensam!

– Det har du redan sagt.

(Utmaning: skriv om ensamhet)

Bra för själen

Hon går före. Det är nätt och jämnt att jag hör hennes svada men jag orkar inte gå fortare och hon pratar envist på. Det här är vad jag tror att hon säger:

”Om vi går här uppför kullen så kommer vi snart till ett ställe där vi kan fika. Gula huset heter det. Det är en gammal grosshandlarvilla med burspråk och spröjs. Har vi tur så får vi sitta på glasverandan. Gammaldags hederligt bryggkaffe är vad som serveras och så många bakelser och pajer som man kan tänkas vilja titta på. Och räkmackorna är inte gjorda på sötat bröd!”

Det känns som om mina axlar hänger i höjd med höftbenen och jag får inte till fotlyftet för varje steg. Det som för henne är en liten kulle är för mig ett brant berg. Hon babblar på om omgivningarna, högreståndshusen som vi passerar. Hon har bott här sedan hon föddes. Det känns som om jag har ett dolkblad instucket mellan revbenen.

Det började redan på vägen hit. Alldeles för mycket jobb, alldeles för mycket ansvar och så en stilla tågfärd på det. Min hjärna började koka som en liten sol, gubbar kom ut ur den och ord som hängde i luften. Jag såg klart vad vi höll på att göra med omorganisationen och katastrofångesten gjorde att jag bara kunde sitta hopknuten. Jag pratade för mig själv. Sket i att det verkade tokigt, det var ett sätt att pysa ångest ur systemet. Glömde mobilen på tåget men kom av på rätt station, där hösten redan droppade i luften. Och där stod hon, Anica, min vän: ”Nu går vi hem med packningen, sen ger vi oss ut på äventyr!”

Det misstag jag begick var att försöka hålla masken. Men hon märkte att något var mycket galet. Hon skrinlade de utåtriktade planerna en efter en och tog mig med på vad som för henne var en kur för det mesta: kaffe på ett mysigt fik. Därför denna gråa vandring.

Jag ser inte villan som Anica förevisar på ett sätt som om hon vore arkitekten. Tumlar uppför en trappa som luktar surt trä. Låter henne välja oss varsin napoleonbakelse. Låter mig ledas till ett bord. Det är mörkt. Ingen glasveranda, således. När vi satt oss tar hon mina händer och placerar dem om min kopp. ”Det är bra för själen. Det har jag läst i tidningen”, säger hon. Jag börjar gråta ohämmat. Dolken far ut ur revbenskorgen. Det här vill jag fortsätta med. Gråta. Gråta. Gråta. Anica räcker mig en servett. ”Vad är det som har hänt?” frågar hon. ”Vi omorganiserar på jobbet”, svarar jag ynkligt. ”Och?” ”Och för många barn försvinner med badvattnet och jag är ansvarig.” ”Inte bara du, väl?” Jag sitter och hulkar inåtvänt. Det är jätteskönt. ”Anica, jag tror...” Det spänner i strupen. ”... jag tror att jag måste ringa Björn Hedlund. Eller så får du ringa psyket.” Hon räcker mig sin telefon. ”Ring din kollega, du, så tar jag reda på numret till psyk.” Försiktigt befriar jag händerna från kaffekoppen. Handflatorna är litet röda. Det känns som om jag inte brukat händerna på flera månader eller år. Pussar lätt i min vänstra hand. Ja, det blir nog psyket.

(Utmaning: skriv om kaffe)

Vakna upp - en triptyk

I drömmen har jag många nycklar, många lås, ingen kombination av dem passar. Uppvaknandet är nära. Drömmen är behaglig eller otäck – den är lika verklig som min tunga, som jag nu placerar lätt mot en istapp. Är uppvaknadet nära? Jag ska dricka många såar vatten, jag ska dränka många kilo krut innan jag vaknar upp till min sanna natur. I drömmen har jag många nycklar. Är en av dem den som leder rätt? Måste jag använda alla nycklar? Det kommer att ta eoner.

^^^^

Alla låsen till alla drömmars salar var ingenting mot det sista låset, ty först när du dyrkat upp det sista låset blev du varse att drömmen, totaliteten av alla drömmar, varit sann.

^^^^

”Före upplysningen bär jag ved och hämtar vatten.

Efter upplysningen bär jag ved och hämtar vatten.”

(för mig okänd zenmästare)

(Utmaning: skriv om att vakna upp)

Har du Eld?

– Jag undrar om du skulle kunna sälja en cig till mig?

– Du kan få en.

– O, tack. Men eld kanske jag kan få köpa?

Alla ger. Varför gör jag mig då fånig och ber om att få köpa? För att det är så värdefullt för mig att få en enstaka cigarrett och skjuta på drunknandet i begäret. Jag är beredd att betala upp till en tjuga för en cigarrett, för att den ska få vara den enda av två, tre jag röker per dag. När jag en gång erbjuder en kvinna en tjuga, undrar hon uppbragt varför jag inte köper ett paket. Jag förklarar min belägenhet. Storrökare på avtändning. Och det visar sig att hon förstår. Jag säger att jag är på väg för att ta akupunktur mot rökningen. Det är det enda hon inte försökt med själv. Vi får ett avskalat, bra samtal om rökning. Sen får hon dåligt samvete för att hon ger mig den cig hon lovat mig. Med brinnande lust sätter jag fyr. Avspänningen är momentan.

– En cig idag, säger jag till akupunktören.

– Jamen, då vill du ju verkligen sluta.

Akupunktören är en av mina bästa vänner. Hon röker ett par hemrullade i veckan och kan hållla sig på den nivån. Avund, avund. Själv stoppar jag besinningslöst svalg och strupe och lungor fulla med tjära. Har inget stopp. För mig är det höggradigt missbruk. Jag har funderat på att gå med i Anonyma Nikotinister.

Allt mitt själväckel. Allt det jag inte vill vara. Stå rak och säga: ”Jag är jag och jag röker”? Nej. Men jo. Jag måste ju. Det är lönlöst att ljuga.

Det jag mest av allt vill är att ha ett medvetet förhållande till allt jag stoppar i munnen. Ja, det gäller även lakrits. Snuset är jag tack och lov fri från sedan några år. Men cigarretterna. ”En gång är ingen gång”, säger de. Det är bedrägligt. Det är de där enda gångerna jag alltid fallit på. Som den där dagen när det var så vårsoligt och jag inte hade rökt på ett år och vi satt ute och drack öl, Tore och jag. Första vårölen. Eller nu, när suget hade hunnit börja komma och jag åkte till ett annat land... Semester. Vår. Stress. Avslappning. Allt kan man skylla på.

Men den här gången har jag inte börjat på allvar. Den här gången tar det inte månader och år innan jag försöker sluta. Jag är faktiskt medveten om vad jag stoppar i munnen. Sunkig, skunkig tjära ett par gånger om dagen. Och jag lever inte helt för de ögonblicken. Men det är tungt.

Allt står i lågor! Och vad är allt detta som står i lågor?---Tungan står i lågor, smakerna står i lågor, smakmedvetandet står i lågor.--- Och i vilken eld står detta i lågor? I lidelsernas eld, säger jag, i hatets eld, i förblindelsens eld; av födelse, död, sorg, veklagan, elände, smärta och förtvivlan står det i lågor. (Sakyamuni Buddha – utdrag ur Eldpredikan)

(Utmaning: skriv om eld)

Plupp i sängen

Angelica reser sig ur sängen och delar några vänliga ord med resten av familjen innan hon sätter sig ner vid frukostbordet. Det är drömmen. I själva verket kommer Angelica sig inte upp förrän efter många ruskningar, uppfordringar, hot och ibland en vattenspruta. Då flyger hon upp men relationen är sargad.

Angelica är fjorton. Angelica har en tatuering utefter hela vänstra låret. Det är inget som Angelicas mamma och pappa har godkänt. Den är full av esoteriska, kanske satanistiska, symboler. Mamma ville läsa Angelica med symbollexikon i hand men hon fick inte.

Idag fyller Angelica femton och får sova ut. Mamma och pappa och alla småsyskonen travar in med brickor och presenter. Angelica ligger helt under täcket, bara en koboltblå tofs sticker ut. Koboltblå tofs? Har Angelica fått sällskap av Plupp? Mamma mjuknar i hjärtat när hon tänker på hur mycket Angelica tyckte om Plupp.

Litet tjat, litet pock, löfte om espressokaffe och Angelica segar sig upp i sittande ställning. Blått rufs på hela skulten. Med litet frissning är det nog menat att bli en tuppkam.

– Det går ur, mamma, det går ur, säger hon nästa jovialiskt. Det är bara partyfärg.

I varje rörelse visar hon hur oberörd hon är av sitt nya hår. Hon får det att se ut som om hon haft det i femton veckor och inte bara sen igår kväll.

– Kamma inte tuppkam, säger plötsligt pappa. Du är gulligare som Plupp.

– Tack, säger Angelica med ett förpubertalt, oskylt leende.

Sen tar hon itu med hjortrontårtan. Och efter presentöppningen studsar hon omkring och tackar alla med en kram.

Pappa tar hand om disken senare. Han går en kvart senare till jobbet än de andra. Lågmält gnolar han:

Blå, blå, blå är färgen på min mössa

Blå, blå, blå är dräkten som jag bär

Allt som är blått det tycker jag är vackert

för min lilla vän är....

Det stockar sig faktiskt i halsen. Han minns mysstunder och delad tystnad på fiskebryggor, minns en liten tjej som hoppade upp i hans knä och sa: ”Min pappa” och det slår honom hur han resignerat och trott att han i någon mån förlorat henne de här högstadieåren när hon blivit så tvär. ”Min plats är att alltid finnas, visa att jag är här om hon någon gång vill komma”, tänker han. Det kostar på att vara vuxen. Vara medveten. Bära oresonligt hopp.

(Utmaning: skriv om något blått)

Magi

– Idag, förstår du, var det en stor plym av rök som stack upp ur en snödriva när jag gick till jobbet.

– Blåste det så mycket, då?

– Nej, det var alldeles stilla. Men sen, men sen, när jag var på väg hem igen... Då såg jag tydligt att det hängde cigarretter i granen invid Svedlunds.

– Och de hängde där ända tills du kom fram, förstås?

– Nej, inte riktigt.

– Du försöker sluta röka igen, va?

(Utmaning: skriv om något magiskt)

Att laga linser

När han hade vandrat tre dagsetapper kom han äntligen fram till munkklostret i dalen. Klostret var mycket enklare än han hade föreställt sig, bara ett litet hus, men det hade faktiskt en stupa på bakgården. Framför huset stod en munk i brandgul klädnad och stänkte något på ett fruktträd. När de hade hälsat förklarade munken, som var klostrets abbot, att han försökte läka trädet från en sjukdom genom att ge det matrester uppslammade i vatten.

– Det brukar fungera, sa han soligt.

Sen övergick han till att förhöra sin gäst om resan.

– Vi munkar äter inte mer idag eftersom klockan redan är fyra men om du vill värmer vi gärna något åt dig.

Abboten var överallt. Det var också han som serverade måltiden, linsgryta och morotscurry med ris. Gästen tog en munfull av linserna och befann sig med ens i den himmel han inte trodde på. Linsgryta var vardagsmat för honom men denna gryta var... sublim. Nästa gång abboten kom flaxande genom matsalen haffade gästen honom och frågade om han möjligen skulle kunna få receptet från köket.

– Det är enkelt, jag gjorde den själv, sa munken belåtet. Man kokar linserna med vatten och salt tills de är mjuka, sen har man på curry.

Och borta var han. Gästen log inåtvänt åt sina bestyr i köket. Fräsa senapsfrön tills de hoppar i pannan, sen på med lök och vitlök och ingefära, steka tills löken är glansig, hälla på linser och steka dem tills de är klarorange som abbotens klädnad, salta, spä med vatten litet i taget, försiktigt, försiktigt, sen de hemliga ingredienserna och så på med curry. Han tog ännu en tugga. Det var en njutning och en läxa, en lektion att bära med sig om det enkla. ”Man kokar linserna med vatten och salt tills de är mjuka, sen har man på curry”.

(Utmaning: skriv om något utsökt)

Tillvarataget

Lampan är gjord av rotting och den lyser, nästan utan att avge ljus. Den är något så ovanligt dessa dagar som en opraktisk modepryl från femtiotalet, fortfarande i bruk. I bortemot tjugo tusen dagar har den spritt sitt bleka ljus över Robertas hall. Många handskar och mössor har blivit kvarglömda i den hallen och Roberta har lagrat dem i en låda i hallgarderoben. Aldrig en enda gång försökt para ihop dem med sina respektive ägare. Nu är det för sent. Bara hemtjänsten kommer, och två gånger om året sonen Sven som är stationerad i Riga.

Det var annorlunda så sent som i början av nittiotalet. Hjälp, det är redan tjugo år sedan. I början av nittiotalet hade hon sina cirklar. Besatt av att läsa höll hon igång två bokcirklar, den ena modern och den andra för klassiker. Inger Alfvén, Fjodor Dostojevskij. Hon var självklar värdinna och bjöd på petit fours och te vid sitt runda salongsbord med intarsia. För henne var det att befinna sig i en varm flod att lågmält diskutera böckerna. Varm flod utan väta. Det var damer mest men också herrar. Sen gick de belåtna hem och någon glömde alltid åtminstone en halsduk i den dunkla hallen.

I måndags kom han, Sven. De hade bestämt sig för att städa alla garderober. ”Inför min död”, tänkte Roberta. ”För att du ska hitta dina saker”, sa Sven. Och de hittade mycket. Stödkorsetten, till exempel. Den som gjorde det lättare att hasa sig fram med rollatorn. Och så tog han fram hennes låda. ”Gamla grejer”, förklarade Roberta. ”Som ska slängas?”, undrade han och hon nickade.

Idag har hon för första gången på säkert tusen dagar satt sig i målarhörnan. Akvarellfärger förfars inte. Ovan vid tekniken målade hon först ett par kladdiga övningar. Sen började hon på bilden, bilden av alla barhuvade och vantlösa människor hon släppt ut ur sitt hem under alla år. Planlöst for de fram över det fingrängade papperet, stötte då och då ihop med någon som inte huttrade eller hade blåfrusna händer och till slut gick de upp i skocken, igenkännbara endast för Roberta.

(Utmaning: skriv om att lysa)

Utanför fönstret

Du hänger upp handduken mitt på klädstrecket på balkongen för att dölja vad som händer bakom rutan. Fruarna i grannskapet borde inse att det är som en signal.. Handduken är stor och blekt orange. Vi använder den båda sen, när vi duschar. Du vill att jag ska ha den först men jag propsar på att vi ska börja torka oss varsin gång. Vi är som syskon. Millimeterrättvisa. Fast omvänt.

Vi är som syskon. Lika långa. Lika gosiga. Lika möra. Lika ointresserade av revolutionen som pågår utanför fönstret. Eller jag är väl intresserad i teorin. Vill läsa om den i tidningen – fast där står inte ett sant ord. Man måste ner på gatan. ”Men då får du kanske en gatsten i tinningen”, säger du. Så överlever jag här för din skull. Din kusin hämtar mat, överräcker den med ett sardoniskt leende. Han respekterar inte vårt val och vem kan klandra honom? Revolutionen kommer bara då och då. Högst en gång per mansålder. Tid att mysa finns under hela levnaden.

”Vi träffades ju nu”, säger jag som en vag förklaring till din kusin. ”Jorden kan ju gå under”, fyller du i. Kusinen stöter med sin stålhättade tå i golvet. Säger ingenting. Väntar på att kaffet ska bli klart. Sen sveper han det och går. Hela denna tid har han inte sovit hemma. Han jobbar på dagarna och gör revolution på nätterna. Det är väldigt skönt. Vi blir inte störda. När revolutionen väl är över ska jag läsa mig till hur den förlöpte och vilken sida som hade rätt.

(Utmaning: skriv om att mysa)

Polarhöst

Skyll på mina naturromantiska drömmar: jag hamnade på Svalbard för att jag hade sett ett fotografi av en rosa solnedgång. Inte hade jag tänkt på att jag passar bättre för att betrakta bilder än för att ge mig ut på strapatser. På Svalbard kan man inte bara sitta utomhus och titta. Då fryser man för mycket. Man ska vandra omkring och vara rädd för isbjörn. Det vägrar jag. Jag är rädd för isbjörn även när jag inte är ute och rör på mig. Longyearbyen fastnade jag för. Det brukar visst inte turister göra. Där gick jag på sightseeing och fick se världens nordligaste bankomat. Nej, det var nog i Ny-Ålesund. Allt är ”världens nordligaste” på Svalbard. Det gjorde mig nedstämd. Biologerna i mitt sällskap gav sig ut för att leta växter och djur och kom tillbaka då och då laddade med en energi som verkade konstgjord. Själv satt jag insvept i polarhöst och stirrade på en liten brasa. Frost längst inne i märgen. Leda. Även jag var på väg mot den långa natten och solnedgången gjorde sig bäst på fotografi.

Att jag aldrig lär mig vem jag är, aldrig på dessa långa år och många dagar! Min ande är vild men egentligen vill jag sitta i bekvämlighet och sura. Vardag passar mig bäst, på semester ska det vara tillrättalagt och besvärsfritt. Det tänkte jag på när jag satt i Longyearbyen och läste en tummad roman som jag kan baklänges.

(Utmaning: skriv om att frysa)

En lång sång

Det var min kropp som lyckades i våras. Jag och datum... det var väl i april nån gång, kanske i maj, och det var så lätt att säga nej. Då. Då och många, många dagar framöver. Inte ett plåster, inte ett tuggummi, inte en vit plastpinne. Jag var fri för att min kropp lyckades och jag var orättmätigt stolt.

Någon gång för en månad sedan sprang själen ifatt och jag började smyga. Omvägar på vägen till tunnelbanan för att hitta någon att bomma cig av. Alltid bomma (men alltid erbjuda sig att betala). Det var ett nederlag jag inte ville se med oskylda ögon. Så länge jag rökte andras rökte jag inte på riktigt.

Så åkte jag bort ett tag till ett varmare land och efter ett par dagar där köpte jag ett eget paket. Det är resorna som slutgiltigt får mig på fall.

Och vad är poängen? Det finns ingen poäng. Missbruk är en lång sång och beroende det träligaste på jorden. Din kropp kan ha varit ren hur länge som helst – en dag vänder sig själen ut och in och är åter fast i begär. För att det ska bli uppenbart att ränderna aldrig går ur. För att din solkighet inte ska gömmas.

Jag skulle kunna sluta där, i misslyckandet. Men jag stretar på. Har ännu inte köpt egna cig här hemma. Har åkt över hela Stockholm för att få akupunkturnålar i örat. En sitter kvar. Den ska jag pilla på när jag blir sugen.

Missbruk är en lång sång. Beroende det träligaste på jorden. Dagar ska komma och tider när jag faller igen. Jag erkänner att jag är en ömklig människa på jorden. Någon försöker trösta att det är just bakslagen som gör oss till människor. I så fall är det tröttsamt att vara människa.

(Utmaning: skriv om ett bakslag)

Middagsmöte

Du slukar medan jag sakta smälter de stekta fänkålsskivorna mot gommen. Om du bara vore... vad ska man säga.... mer sensuell. Ja, sensuell. Jag har alltid tagit för givet att du är sådan i sängen som du är i maten. Frisk aptit, ingen känsla.

– Ska du ha mer? frågar du men du har redan skeden i karotten, samlar upp de bitar som är kvar till dig själv..

Du undrar ibland varför vi inte tar vår vänskap längre. Jag säger som det är, att jag inte känner någon attraktion. Hårt? Sant. Du är snygg på ett stålbent sätt och dina kindknotor är som huggna ut ur sten. Mig är du uppmärksam på just för att jag inte låtit oss gå över gränsen. Så tror jag i alla fall. Jag skiter i ditt erotiska liv men inte du i mitt. Du lurpassar, lägger ihop ett och ett, korsförhör. Ändå vet du inte att jag har en oas på Slave Island med den som du föraktar och skrattar åt – Anil, som biter med mjuk tandrad och som efter ljuvt och långsamt kartläggande kan varenda por på min kropp.

– Knappt litterat! är din dom, för att Anil inte kan engelska.

Skålarna är nu tomma, din tallrik likaså. Du sitter och tittar på mig när jag fortsätter äta, högerfoten stampar lätt och rastlöst.

– Hem till mig? säger du rutinmässigt med ett slirigt grin.

Jag ler tillbaka. Detta är vårt spel.

– Nej, jag ska jobba ett par timmar till. Tack för maten.

(Utmaning: skriv om aptit)

Karma

Jag var en daggmask då och du en liten stare. Jag. Din mat. Som du slök och trodde du var färdig med, fastän du inte ens hunnit bajsa ut mig än. Du flög iväg, lagom mätt och trind, och var så nöjd, så nöjd. Men vår relation har fortsatt sen, i kalpa efter kalpa. Ibland är du den som äter, en annan gång är det jag. Ett evigt tuggande, dristar jag mig till att säga, för det är nästan oändligt. Kanske vi lär oss att uppskatta – i båda bemärkelserna – hur viktigt förhållandet är till vår föda. Hur det pågår långt efter att tarmarna gjort sitt och hur det är ett drama större än vår verklighet. Att leva är att vara dömd till att äta det levande.

(Utmaning: skriv om att vara färdig)

A B R E

”Abborren har två ben”, hör pojken läraren säga, fast han lyssnar knappt. Så mycket underligt kommer ur lärarens mun. Nog vet han alldeles säkert själv hur många ben en abborre har. Det är nästan tusen, men inte så många som en sik har. Pojken kan fiska, han. Nu drömfiskar han medan han målar bilden av abborren som läraren vill ha. Mycket grönt och litet rött och pytte gult och smutsigt vatten. Och precis när han är färdig får han napp! Drömfisket ger drömnapp, en liten krumelurfisk i rosa och ljusblått. Hastigt målar han den i hörnet av papperet, där som han brukar skriva sitt namn. Den blir bra. Pojken är nöjd. Mitt under abborren skriver han stolt ordet ”abborre”: A-B-R-E. Vissa lektioner är enklare än andra.

(Utmaning: skriv om att få napp)

Utkastad

Efter domen och påföljden kom ett liv utan ro. Han kunde inte försonas med vad han gjort. Men när han tog sitt onda samvete till den violsöta flickan blev han djupt förtörnad över att hon inte ville se honom. Modern kom ut på trappan och bad honom gå.

– Men jag bär med mig mitt samvete, sa han. Det är ont och jag måste få lätta det.

– Här har du redan slängt skam. Betunga henne inte med samvete också, sa modern och gick in och stängde dörren.

Det var morgon. Det var kallt. Han gick till brunnen mitt på gården och som seden tillät tog han en skopa vatten utan att fråga. Han blev stående och smuttade på vattnet. För varje liten klunk blev det allt strävare, ty nu förstod han att hans gärning hade gjort att han kastats ut ur paradiset, en gång och slutgiltigt, och att hans samvete som gjorde så ont och som skulle fortsätta tära honom i all tid var små eldtungor från helvetet.

Skopan lade han i ett ämbar av trä som stod på brunnskanten och han beredde sig att gå. Då kom över gården den violsöta flickan. Med sig hade hon telningen som nog var frukten av hans dåraktiga brott.

– Min mor förlåter er, sa den lille och gick fram och sträckte honom sin hand.

Hans ögon dränktes.

– Är det sant? sa han vänd mot henne och hon nickade.

Han ville hoppa. Han ville jubla. Han ville kyssa henne av lättnad. Men hon tecknade ett märke i hans panna och gick sedan allvarligt tillbaka dit där hon kom ifrån med pojken hand i hand. Själv stod han kvar. Inget fick han säga. Inget fick han göra för att gottgöra. Vad hade han trott? Att de skulle leva lyckliga tillsammans? Att han skulle få gömma sig i ett intensivt samtal med henne, där allt förklarades och reddes ut? Gömma sig, glömma sig. Vinna henne, finna sig själv. Nej. Han kände sig ännu en gång utkastad men i himlen denna gång. Den tomhet han kände hade han fått bara av nåd. En evighet stod framför honom där han måste hylla henne som givit honom detta stumma hjärta, denna frostiga håg. Bedrövad gick han ut och tryckte igen porten bakom sig.

(Utmaning: skriv om samvete)

Om ett ljus

(Kära läsare. Jag är på semester och hinner varken skriva eller läsa. Välkommen att vara delaktig i dagens puff:)

– Vad ger dig ditt ljus?

– Jag har många gånger varit bränd.

– Är det ett svar?

(Nu är det din tur, läsare. Tänk ut en fortsättning, kort eller lång. Skriv den gärna i kommentarsfältet!)

(Utmaning: skriv om ett ljus)