Loftgång

Jag uppfattar dig i ögonvrån när du släntrar utmed loftgången, alldeles invid mitt köksbord där jag sitter och arbetar. Hur ska jag kunna veta om du tittar på mig när jag inte törs lyfta mitt huvud. Lika mycket som jag hatar loftgångar, lika mycket kittlar det mig att du kanske betraktar mig när du går förbi.

Jag kan inte vänta dig. Du kommer och går vid ytterst oregelbundna tider och nästan alltid när du kommer jobbar jag. Ja, jag jobbar mycket. Skriver. På eftermiddagarna går jag ut i bland och sitter på fiket eller på puben. Då skriver jag i min anteckningsbok, en Moleskinekopia från Nordins i Söderhallarna. Alla halvfyllon kommer fram och frågar vad jag skriver men inte du. Du syns inte till.

Jag skriver om dig, eller om den du skulle kunna vara, baserat på mina iakttagelser ur ögonvrån under dessa två år vi bott på samma loftgång. Jag har gett dig en förhistoria. Det känns nästan mest invaderande. Jag har gett dig en krets och en familj. Det var enkelt, för jag ser dig alltid ensam.

Du anar inte vad jag fått dig att göra. Vilka tragedier som har hänt dig i min bok. Du släntrar där och har ingen aning om att du är huvudperson hos mig. Vi har aldrig bytt ett ord men jag vet hur du grymtar när du älskar, hur du skäller på dina föräldrar och hur smeksam du kan låta när du är i färd med att göra upp en deal. Jag vet det för jag har uppfattat hur du vickar en aning på rumpan, på hur du vissa dagar döljer de tribaltatueringar du annars är så stolt över, på hur du ibland smeker fönsterblecken du passerar – eller i alla fall mitt.

Loftgångar är ett djävulens påfund men de kan vara en välsignelse för författare som inte har någon fantasi.

(Utmaning: skriv om att uppfatta)