Konsten att ta hand om rosor

Varje gång jag öppnar en sådan här liten mapp har jag fortfarande en älva i magen som säger ”Tänk om! Tänk om du kommer att upptäcka en ny David Foster Wallace!” Det blir som en högtidsstund, det där öppnandet. ”M. Vernersson”, läser jag. ”Konsten att ta hand om rosor” Njaaa. Inte D F W. Snarare Anne Tyler, eller någon. Annie Proulx, tänker jag litet hoppfullare. Jag stryker alltid en gång över titelsidan. Sen sätter jag igång. Det värsta är att man kan sålla bort de flesta efter fem sidor. Ja, mindre. Men inte M. Vernersson. Hon får chans efter chans efter chans, jag läser ända till sidan elva. Inuti mig: den där besvikelsen som uppstår varje gång, som renar som trampar genom skarskorpan, besvikelsen över att inte ha upptäckt en ny stjärna den här gången heller. Ömkan också. För några år sedan kanske vi hade satt en redaktör på det här, hjälpt M. Vernersson att skulptera fram vad hon vill ha sagt. Men idag är inte igår. Jag slänger manuskriptet i backen för refuser, dricker långsamt ett glas vatten och tar mig an nästa. ”Saqer”. ”Saqer”. Det låter ju litet tilltalande. ”Trianglar om vårt vardande”. Hmmm. ”Läs! Läs!” säger älvan i magen och jag stryker över titelsidan, väl vetande att det är en ynka liten promille som klarar granskningen. Men ändå. Det är för att hitta den ynka promillen som jag sitter här, dag ut och dag in. Så mycket hopp som ryms i dessa högar med mappar! Jag måste tänka på det ibland, fastän det avsevärt saktar ner mitt arbete. Det bästa för alla är att jag är som en maskin. ”Vi har läst ditt manus med intresse men tyvärr passar det inte in i vår utgivning just nu.” Men jag skulle inte vilja vara utan älvan. ”Läs, läs!” säger hon igen. ”Läs Saqer!”

(Utmaning: skriv om att refusera)