Quick fix

Det finns dagar. Dagar och nätter. Det finns dagar och nätter när existensen bara är brutna bitar hårdplast innanför revbenskorgen. Kantigt, vasst och blodlöst. Det är ett vågstycke att hålla sig vertikal. Hon smiter ut och handlar just när mörkret lagt sig. Tror att hon gömt sig extra fiffigt under sitt smutsiga hår. Då, vid niotiden, uppstår en liten andning. Men hon vet ingen början till att våga reda i röran och duschen sparar hon ännu en dag. Bort det. Skäms. Hon bara sitter framför datorn, lägger ord intill ord, som tegelstenar, en efter den andra; firar lågmält skrivkonstens linearitet och sina fria andningsvägar. Skjuter på sänggåendet, vetande att morgondagen kommer att börja likadant. Hårdplast och allt.

Men knappt har morgondagen börjat så kommer han. Han kommer som en mild bris en augustieftermiddag med ett trassligt headset om halsen och han ger henne en kram och en puss, smyger på sig förklädet under de inledande orden och innan hon vet vad han menat har han ställt sig och diskat all disken. Den måste vara från förra måndagen, räknar hon ut. Hon har i och för sig inte ätit mycket men ändå. Hon får någon sorts kraft och sätter på kaffe.

”Nu har du det finaste köket i nejden”, säger han på låtsasgöteborgska och de fikar caffè latte med mammas goda skorpor till. Hon pratar. Hon känner sig nästan alldeles normal i bröstet. Och hon får en vilja. Två! För första gången på veckor egen vilja: ”Vill du spela schack eller gå på ölhaket?” frågar hon. ”Eller spela schack på ölhaket eller både spela schack och gå på ölhaket,” fyller han i.

Hon spelar jättebra. Sen ställer hon bort sin dam. Sen är det bara en tidsfråga. Läkande, koncentrerad tystnad, uppbruten av läkande, barnsliga skämt. Ty de är köttsliga syskon, det kan ingen ta ifrån dem. På ölhaket sen bråkar de om guacamolen som om de vore fem och sju. Det är en lisa. Mörkret faller och hon förstår att de ska gå hem. När hon lämnat honom vid tunnelbanan är det inte något avsked, för den rikedom hon fått får hon ha kvar.

På hemväg sedan tänker hon som ofta på det förunderliga: här tillbringar hon dagarna med att gömma sig för grannar och bekanta, skitig lugg och allt, men när någon ur klanen kommer, någon av de allra närmaste, är det en antidepressiv quick fix för en ganska lång stund framåt.

Lillebror!

(Utmaning: skriv om sällskap)