Leukemibrevet

Bara i ett avseende var jag ett normalt barn: jag föddes med cirka fem fingrar per hand och totalt tio tår. På bild ser jag således alldeles riktig ut, möjligen något drömmande. Det syns inte att det hände mig saker. Jag var till exempel den enda som kom för sent till skolan för att hunden bajsat i min sko. Jag minns fortfarande doftexplosionen när jag körde ner foten. Och så glömde jag det mesta. En gång hade jag glömt tandställningen någonstans på gruset i lekparken(!) och betalade två vänner varsin krona för att stanna kvar och leta den med mig. Två kronor var mycket för mig då men jag var rädd för mammas vrede.

Vred blev hon inte men irriterad när det timade som jag nu ska berätta:

Jag hade blivit uppskickad till kiosken i ett ganska enkelt ärende: jag skulle köpa frimärke till ett brev och posta det. Först när jag stod i kioskluckan, tämligen stolt över att allt gått så bra så långt, utan att något hänt, kom jag på min lilla fadäs. Jag hade lagt på brevet först i den intill kiosken stående postlådan och därefter gått för att köpa frimärket. Två rätt men i fel ordning blir liksom kvadrupelfel. Jag gick hem med frimärket som jag trots allt investerat i, hukande inför det ovett som som skulle komma.

Det var ganska bra att jag köpt frimärket, visade det sig, för mamma, min mamma som stod över alla besvär och motgångar, såg inte loppet som kört. I vanliga fall, förklarade hon för mig, skulle hon ha låtit brevet gå iväg utan porto. Det värsta som kunde hända var att mottagaren fick betala lösen. Men nu var det så att brevet var ställt till en före detta elev till mamma som insjuknat i leukemi. En tonårspojke som låg för döden kunde rimligen inte förväntas betala för sina brev, tyckte mamma. Således skulle brevlådan vaktas och när brevbäraren kom och tömde den skulle brevet lokaliseras, frankeras och medsändas i säcken. Klart. Efter en utvärderande granskning från mamma blev jag betrodd med att skickas uppför backen en gång till för att kolla tömningstiden. Sex på morgonen. Det var bara att bereda sig på en tidig morgon. Men nej. Om jag var så disträ så att jag postade brevet och sen köpte frimärket, kunde jag inte få ansvara för denna operation, hade mamma i sin oväld beslutat. Hon skulle själv stå upp om morgonen och ställa allt till rätta. Jag krälade. Det hjälpte inte. Hon var oomkullrunkelig och ganska bister.

Litet ont i magen hade jag när jag la mig på kvällen, så pass att jag fortfarande var nervös när jag gick upp till frukost. Men mammas bisterhet hade som så ofta gått över i en närmast solig värme. Det hade varit så skönt att vara ute så tidigt! Hon hade i och för sig fått vänta länge på brevbäraren men han var så trevlig och gissa vad hon fann! Ett stort stånd vildhallon! Mitt i stan! Hon hade ätit säkert en liter!

Jag lyssnade lättat till hennes pastorala idyll men dunkelt inom mig fanns en molande vetskap. Det var inte över. Liknande saker skulle hända igen och igen och igen, för jag var en sådan som det hände saker.

(Utmaning: skriv om att glömma)