Kulturchock färg

När jag var sex år skulle vi tapetsera om hemma. Min fyraårige bror och jag fick rita hur mycket vi ville på väggarna denna enda gång. Det var underbart men det var en enda gång.

När jag var tjugosex skulle min hyresvärd i Sri Lanka låta måla om hemma hos mig. Han bad mig markera vilka krokar och spikar jag ville ha kvar. Jag gick grundligt tillväga med en tjock, röd spritpenna. Ringar runt krokarna jag ville ha kvar, ringar med kryss i runt dem jag inte behövde. Hela hallväggen använde jag till att skriva en överdrivet ordrik förklaring av systemet. Så tog jag mina viktigaste tillhörigheter och flyttade hem till kompisar medan renoveringen varade.

Min hyresvärd och jag hade inget soligt förhållande. Jag var ung. Vi stod ut med varandra. Tills nu. En dag när jag kom till jobbet fick jag veta att han ensidigt hade sagt upp hyresavtalet. Jag fattade ingenting.

– Du hade visst klottrat... sa Goretti på kontoret.

Djup röst, med en egg av besvikelse.

Jag funderade en nanosekund, sen kom jag på. Väggarna!

– Jaså det! Men han bad mig ju markera...

Jag kom på mer. Kulturchock efter kulturchock hade jag varit med om men inte ”kulturchock färg”. Jag visste så väl att i Sri Lanka är väggfärgen tunn, tunn, en sorts lasyr. Jag visste det. Ändå tog jag för givet, när mina väggar skulle målas, att det var med täckande färg, som hemma.

Jag satte mig ner mittemot Goretti och gömde ansiktet i händerna, berättade om den tjocka, röda pennan, om hur svårt det måste ha varit att täcka den... När jag fått häva ur mig min skam började det komma ur oss små stötar av fnitter. De måste ju ha trott att jag var tokig. Hela hallväggen full!

Tre månader hade jag kvar att jobba. Jag lade upp ett paket av presenter, löften och tårar och gick med det till min hyresvärd. Tre månader bara? Jag förstod så väl hans frustration över mitt tilltag med pennan men jag kunde förklara. Det var ingen bra förklaring men jag kunde förklara. Min hyresvärd var enig med mig. Det var ingen bra förklaring. Tystnaden vibrerade dovt och länge som en kontrabassträng.

– OK. Tre månader. Inte längre, sa han till sist.

(Utmaning: skriv om att klottra)