Bönesvar

Hela min barndom bad jag – ja, jag bad faktiskt, i rymden som omslöt mig fanns en gud, ganska antropomorf* men utan skägg (inte bara en kraft, det skulle ha varit ogudaktigt, man skulle vara hej och du med Gud). Hela min barndom bad jag ledda aftonböner, med en vuxen på sängkanten, som mer eller mindre ekvilibristiskt ad lib:ade böneämnen. När det var farmors tur – det var ofta farmors tur – fann jag ett par gånger för gott att säga, konstruktivt och hjälpsamt: ”Är det inte lika bra att ta alla 4 miljarderna på en gång.” Fyra miljarder människor var vi då på jorden, vill jag minnas. Farmor fick längre näsa när jag sa så, inte av dumhet men av avståndstagande från min impertinens.

De riktiga bönerna bad jag i fred. Jag knäppte inte alltid händerna ens. Jag bad för citronfjärilar och för att jag skulle hitta saker jag tappat – jag tappade mycket och hittade en del. Bad för att mamma inte skulle se att jag hade råkat förstöra ett underlakan med en röd märkpenna. Och så bad jag: låt mig få känna hans famn.

”Han” var farfar. Farfar som höll hov vid köksbordet och åt uppstekt gröt. Uppstekt gröt med en klick smör. Han som berättade om sina resor och som visade etuiet med en silverdollar: ”Den ska du få för du är den som kommer att resa.” Av alla kusinerna! Hur kunde han veta det? Han var mig mycket tillvänd men han tog aldrig i mig. Han tog aldrig i någon, vad jag såg.

Olyckan kom, och lyckan, den dagen när jag slant och ramlade från höskullen. Foten i en bisarr vinkel under mig. Det gjorde mycket ont. Jag måste ha skrikit. Farfar kom rusande, undersökte litet samtidigt som han utstötte gutturala ljud av tröst. Vrålade upp mot huset: ”Ring 90 000! Nej, det går fortare om vi skjutsar henne in till Lycksele.” Så samlade han ihop mig i sina starka armar, jag var i hans famn nu, det var främst en doftupplevelse, svett och ingrodd smuts och utejobb, men jag var i hans famn. Han hade tagit mig till sig och han höll en hand liksom ett stöd om min sargade vrist. Mjukt hällde han mig i passagerarsätet på sin DAF med automatväxel. Variomatic.

Det hände inte mycket mer. Jag fick vristen gipsad och huvudet kollat, sen åkte vi hem. Två kryckor, så farfar behövde inte ta i mig mer. Tio år senare dog han. Jag såg honom aldrig ta i någon igen.

*människoliknande

(Utmaning: skriv om en famn)