Idel ädel adel

”Jag är idel ädel adel, jag, jag gör som jag vill.” Den här leken har hon lekt hela dagen, lilla Kråkan. Hon har skvätt vatten och hon har krävt att bli dragen i fyrspann på sin trehjuling och fyra gånger har hon bytt kläder med hjälp av sin kammarjungfru. Eftersom kammarjungfrun är mamma och fyrspannet är mamma, pappa och storebröderna och vatten har skvätt på alla, alla – även grannarna längst bort vid vändplanen – så är de flesta ganska mätta nu på adelsväldet. Största storebrodern går in och googlar och kommer ut med ett papper. Det är ett vanligt ett från skrivaren men han har målat det svagt gulbeige med vattenfärg så att det ska se gammalt ut. Att bokstäverna har blivit litet suddiga ger bara tidsfärg. Höviskt lämnar han över det halvfuktiga dokumentet till sin adliga syster, som nätt och jämnt kan läsa sitt namn, och förklarar att han har pratat med Riddarhuset och kommit fram till att det enda adliga privilegium som återstår i modern tid är att få använda öppen hjälm och adlig sköld i sitt sigill. Vad ett sigill är är ganska lätt att förklara, Riddarhuset med, och Kråkan sätter sig snart ned och börjar rita på sitt sigill, för hon började hemligen bli trött på leken. Så absorberad blir hon att hon inte vill följa med på en tur till stranden framåt kvällningen, när mamma har njutit två ostörda timmar i hängmattan med Paul Auster och är redo för att vara social med sin familj igen. Efteråt, när Kråkan somnat, dryftas det lika fåfängt som vanligt var hon kan ha snappat upp ”idel ädel adel”. Sexårs? Någon kompis? Någon film? Det spelar ingen roll. Ungens hjärna är som flugpapper. Bara natten står i vägen för nästa dag. Vad ska hon bli då, den lilla Kråkan?

(Utmaning: skriv om att vara ädel)