Berättelsen om Stuper, Sork och Struva

Den tredje kvällen hängde Pertil upp snara och snöskor och ropade:

– Samlas kring mig, barn, så ska ni få höra fortsättningen på berättelsen:

I utkanten av öknen Serbel mötte det lilla gänget en trind gammal kvinna, som tycktes ha väntat på dem. Hon hälsade dem vänligt och strök fingrarna över ansiktet på Stuper, lade händerna ett ögonblick på Sorks mage men lille Struva log hon bara mot och strök lätt över huvudet.

– Energi ska flöda mjukt, in i och ut ur och runt varje kropp, inte mötas av ett knutsystem som får den att hoppa och spraka. Det är inte bra. De som det hoppar och sprakar om måste man runda av; man måste stoppa dem från att hoppa och sen snabbt fila ner alla kantigheter och knutar för att energin ska hitta en lugnare ström. Det är sånt jag håller på med, sade tanten anspråkslöst.

Stuper, Sork och Struva kände sig bättre än de gjort på åratal, sedan långt innan de började sin vandring. Den gamla damen gav dem flera kex att äta, bakade av ett lokalt sädesslag, sen strök hon händerna snabbt mot varandra och de förstod att hon var färdig med dem.

– Men... sa Sork just som en påtaglig vindil började föra dem mot dörren, men vi kommer ju att få nya knutar! Vad ska vi då ta oss till utan dig?

Vinden blev kraftig och Stuper, Sork och Struva kunde inte höra vad hon svarade. Under dagar och veckor, under vandring och rast, pysslade och påtade de med innehållet i hennes ord, satte samman de fragment var och en kunnat höra. Det var som ett pussel utan bitar, ett spel utan bräde men när den fjortonde dagen var till ända var de framme vid två olika tolkningar. Sork tyckte att tanten sagt: ”Var uppmärksamma på andningen” och Stuper menade att utsagan varit: ”Isklotet som vrider sig åt väster”. Struva hade ledsnat på leken och tyckte ingenting men efter vecka fyra var Sork och Stuper så oense, att de beslutade sig för att gå åt varsitt håll. Eftersom Struva inte höll med någon, valde han den tredje vägen. Så, mina barn, uppstod det vi kallar religion. Och eftersom vi är av Struvas rot och stam, så har vi ingen särskild tro. Och stuperianerna och sorkerna kan prata med oss men inte med varandra. Så är det. Det vet ni.

– Är det slut nu? frågade Filin sömnigt.

– Det är aldrig slut. Det vet ni också, sa Pertil och stoppade om dem var och en.

(Utmaning: skriv om energi)