Största elakheten

En elakhet måste vara väldigt stor om man i efterhand kommer ihåg elakheten men inte vad som utlöste den. Min barndoms största elakhet begick jag när min bror gick på lekis och jag själv på lågstadiet. Jag kan alltså inte säga vad dess orsak var men han hade gjort någon i mitt tycke allvarlig förseelse (med ålderns rätt var jag något av ett komplett rättsväsende, überstormführer, rektor och drillmästare i ett) och jag var arg. Om jag läser om att vara förblindad av vrede tänker jag på den här händelsen, för jag minns att jag rent fysiskt hade svårt att se när jag

1. tog mig in i brorsans rum när han inte var där (hade aldrig hänt förut)
2. fick syn på en nyckelpiga han förfärdigat på lekis och var mäkta stolt över (en målad träplatta med fastklistrade ben i svart filtmaterial)
3. inte riktigt helt sonika – jag tyckte det var något oerhört jag gjorde – men dock utan mycket betänketid ryckte benen av nyckelpigan
4. gick därifrån i förväntan om att känna rättfärdighetens sötma men
5. mådde skit.

Efterverkningar? Javisst. Jag kommer inte ihåg dem. Det enda jag minns är att min position som diktator (ni vet, rektor och überstormführer och allt det där) efter denna händelse aldrig kändes helt solid. På det sättet kan man säga att min elakhet delvis hade goda följder. Min bror sörjde sin nyckelpiga men visade det knappt för mig. Hans strategi var att inte låta mig veta hur sårad han blivit. Mamma lovade hjälpa honom att klistra fast nya ben på nyckelpigan men jag tror aldrig att det blev av.

(Utmaning: skriv om en elakhet)