Violflickan

Enghjelm knep fast spanskröret under armen ity han hade bråttom och ej längre önskade spatsera. I den branta korsningen mellan Drottninggatan och Tegnérgatan svängde han dock så hastigt, att han med doppskon skråmade en ung kvinnas kind. Framför sig hade hon en låda, fylld till brädden med violer i näpna buntar, som hon stått och försökt sälja sedan tidiga morgonen, då hon kommit in till staden med sin far. Detta berättade hon hackigt och rapsodiskt för Enghjelm, antagligen för att dölja smärtan efter käppens slag. Blodet strömmade tämligen hastigt från kinden, rakt ned bland violerna. Enghjelm slet skyndsamt fram sin näsduk och fashionerade av den en tryckkompress som han hade flickan att hålla mot såret., medan han tog tag i lådan och höll den resolut men liksom vilset. Om han hade kunnat formulera en fråga, skulle den ha lytt sålunda: ”Kan man skölja violer?” men han stod där bara med lådan och det enda han kunde komma på att göra var att räkna de blodsolkade buketterna. ”Vad kostar de styck?” frågade han och kunde efter svaret räkna ut att han var skyldig henne en riksdaler för blommorna enbart.

”Gör det mycket ont?” frågade han nu och hon rörde sakta huvudet fram och tillbaka. Först då såg han, hur vacker hon var. ”Åker du ofta in till stan?” var hans nästa fråga och hon svarade utan glöd: ”Några gånger om sommaren”. ”Står du alltid här?” Hon tittade upp på honom och sa allvarligt: ”Tills nu.” Då tog han in henne på en lokal på hörnan och gav henne lemonad. Blommorna stod mellan dem som en häck eller som en stor trolovningsbukett. När hon druckit färdigt sin lemonad och han sin genever radade han upp tre riksdaler framför henne. Han tordes inte säga att det var för att hon skulle komma åter till samma korsning. Så mindes han att han nu hade mycket, mycket bråttom, faktiskt var grovt försenad, och han lade ytterligare en riksdaler framför henne och rådde henne att gå på apoteket i Drottninggatsbacken och bli omplåstrad.

Enghjelm drömde om flickan på natten, drömde att hon var hans. På dagen, om han passerade den där korsningen, vilket han ofta gjorde, såg han för sig hennes skönhet och genast började en kalkyl rulla i hans huvud. Skulle han ha råd att hålla henne i en liten, liten våning? Svaret på frågan var alltid nej men han kunde ändå drömma om en värld med mjuka mattor och sidenscarves slängda över fåtöljryggar, en feminin värld som han skapat åt henne och som bara var till för att ge hugsvalelse åt honom. Trenne år tog det för drömmen att blekna. Han såg henne aldrig igen.

(Utmaning: skriv om ett rör)