Se,
där kommer Ma Sharpe med sina barn. Alla andra har ungar, bara Ma
Sharpe har barn. Den lilla familjen, Ma Sharpe och hennes barn,
liksom skrider genom hopen av trasiga, smutsiga ungar på väg upp
mot korsningen, där Ma Sharpe ska sätta sina barn på bussen så
att de kommer till skolan.
Hon
tjänar piga som alla andra, Ma Sharpe. Hon är lika fattig som vi
alla. Men hon har ryggrad, som min försupne man Samuel brukar säga.
”Ma Sharpe har ryggrad”, brukar han säga när han ser henne
komma hem på eftermiddagarna, nätt i steget i lervällingen som ska
föreställa gata. ”Framför allt har hon ingen alkis till man,”
svarar jag surt. När jag tänker på det kommer jag på att det
kanske är förklaringen till att hennes barn är propert lappade och
rena, att de går i skolan och att de där på varje lunchrast kan
duka upp en enkel men närande lunchbox. Ma Sharpe har bara sin lön
som husa men hon har i alla fall den. Blir inte av med den. Den
räcker till tvål och till bönor. Den räcker till skoluniformen,
till näsduken som torkar den smutsiga näsan, till... men kraften?
Var får hon kraften? Hon måste tvätta i floden, dit de rikas
avlopp rinner, hon som vi. Varför är just hennes tvätt snövit?
”Det finns en dynamo i henne,” säger Samuel. Han sneglar på
mig, kollar att jag inte blir arg. Men jag nickar bara eftertänksamt,
för jag vet plötsligt vad det är. Jag vet vad det är med Ma
Sharpe. Ma Sharpe drivs framåt av sina förhoppningar för sina
barn. Av önskan att ge dem ett annat liv. Här i vår slum där det
inte saknas omöjliga drömmar har Ma Sharpe en särställning för
att hon inte drömmer, utan hoppas. Hon tror så starkt att man kan
forma sin verklighet att hon liksom... kan det.
Se,
nu går hon där och leran har ingen makt över hennes skor. ”Ingen
är för fattig för att putsa skorna,” har hon sagt till Ma
Jackson. Makten är hennes. För en gångs skull vänder jag mig till
min make. Jag säger: ”Jag tycker det är något otäckt med Ma
Sharpe.” Han säger ingenting. Ruskar bara stilla på huvudet och
tuggar på sin eviga tändsticka. Jag tycker
det
är något otäckt med Ma Sharpe. I kväll när Samuel har gått
hemifrån ska jag gå till Ma Browne och se om hon kan göra något
åt Ma Sharpe. Det kan hända att hon inte vill. Att Ma Sharpe till
och med rår på Ma Brownes siarben och förbannelsesnäckor. I så
fall är Ma Sharpe den enda.
(Utmaning:
skriv om misär)
Jaget framtonar i en lite märklig blandning av destruktiv avundsjuka och klarsynthet som jag inte riktigt får ihop. Funderar om jag kanske är naiv, eller vad.. Väldigt bra [annars].
SvaraRaderaFast jag gillar den där blandningen av destruktiv avundsjuka och klarsynthet. Riktigt jävla destruktiv avundsjuka kräver nog en viss klarsynthet... Och är man tillräckligt klarsynt blir man nog avundsjuk rätt ofta.
SvaraRaderaJag gillar tanken på hur misären skiftar fokus: först alla, sedan berättarjaget, sedan Ma Sharpe i punktbelysning och sedan berättarjagets inre.
Ja jag tänkte faktiskt på ett fotbollslag mitt i allt.
SvaraRaderaEn del tjänar mer men ska göra samma skitjobb.
Fint. Att det är skillnad på dröm och förhoppning blir så tydligt i din berättelse.
SvaraRaderaSvar (IQ) - nej men man får högre, ständig stimulans =)
SvaraRaderaSvar (tankar) - Tack och tack och tack. Det är min viktigaste ambition att se barnen.
bra. Jag gillade verkligen öppningssekvensen!
SvaraRadera