Mysteriet med Ma Sharpe

Se, där kommer Ma Sharpe med sina barn. Alla andra har ungar, bara Ma Sharpe har barn. Den lilla familjen, Ma Sharpe och hennes barn, liksom skrider genom hopen av trasiga, smutsiga ungar på väg upp mot korsningen, där Ma Sharpe ska sätta sina barn på bussen så att de kommer till skolan.

Hon tjänar piga som alla andra, Ma Sharpe. Hon är lika fattig som vi alla. Men hon har ryggrad, som min försupne man Samuel brukar säga. ”Ma Sharpe har ryggrad”, brukar han säga när han ser henne komma hem på eftermiddagarna, nätt i steget i lervällingen som ska föreställa gata. ”Framför allt har hon ingen alkis till man,” svarar jag surt. När jag tänker på det kommer jag på att det kanske är förklaringen till att hennes barn är propert lappade och rena, att de går i skolan och att de där på varje lunchrast kan duka upp en enkel men närande lunchbox. Ma Sharpe har bara sin lön som husa men hon har i alla fall den. Blir inte av med den. Den räcker till tvål och till bönor. Den räcker till skoluniformen, till näsduken som torkar den smutsiga näsan, till... men kraften? Var får hon kraften? Hon måste tvätta i floden, dit de rikas avlopp rinner, hon som vi. Varför är just hennes tvätt snövit? ”Det finns en dynamo i henne,” säger Samuel. Han sneglar på mig, kollar att jag inte blir arg. Men jag nickar bara eftertänksamt, för jag vet plötsligt vad det är. Jag vet vad det är med Ma Sharpe. Ma Sharpe drivs framåt av sina förhoppningar för sina barn. Av önskan att ge dem ett annat liv. Här i vår slum där det inte saknas omöjliga drömmar har Ma Sharpe en särställning för att hon inte drömmer, utan hoppas. Hon tror så starkt att man kan forma sin verklighet att hon liksom... kan det.

Se, nu går hon där och leran har ingen makt över hennes skor. ”Ingen är för fattig för att putsa skorna,” har hon sagt till Ma Jackson. Makten är hennes. För en gångs skull vänder jag mig till min make. Jag säger: ”Jag tycker det är något otäckt med Ma Sharpe.” Han säger ingenting. Ruskar bara stilla på huvudet och tuggar på sin eviga tändsticka. Jag tycker det är något otäckt med Ma Sharpe. I kväll när Samuel har gått hemifrån ska jag gå till Ma Browne och se om hon kan göra något åt Ma Sharpe. Det kan hända att hon inte vill. Att Ma Sharpe till och med rår på Ma Brownes siarben och förbannelsesnäckor. I så fall är Ma Sharpe den enda.

(Utmaning: skriv om misär)