Berättelsen om Stuper, Sork och Struva

Den tredje kvällen hängde Pertil upp snara och snöskor och ropade:

– Samlas kring mig, barn, så ska ni få höra fortsättningen på berättelsen:

I utkanten av öknen Serbel mötte det lilla gänget en trind gammal kvinna, som tycktes ha väntat på dem. Hon hälsade dem vänligt och strök fingrarna över ansiktet på Stuper, lade händerna ett ögonblick på Sorks mage men lille Struva log hon bara mot och strök lätt över huvudet.

– Energi ska flöda mjukt, in i och ut ur och runt varje kropp, inte mötas av ett knutsystem som får den att hoppa och spraka. Det är inte bra. De som det hoppar och sprakar om måste man runda av; man måste stoppa dem från att hoppa och sen snabbt fila ner alla kantigheter och knutar för att energin ska hitta en lugnare ström. Det är sånt jag håller på med, sade tanten anspråkslöst.

Stuper, Sork och Struva kände sig bättre än de gjort på åratal, sedan långt innan de började sin vandring. Den gamla damen gav dem flera kex att äta, bakade av ett lokalt sädesslag, sen strök hon händerna snabbt mot varandra och de förstod att hon var färdig med dem.

– Men... sa Sork just som en påtaglig vindil började föra dem mot dörren, men vi kommer ju att få nya knutar! Vad ska vi då ta oss till utan dig?

Vinden blev kraftig och Stuper, Sork och Struva kunde inte höra vad hon svarade. Under dagar och veckor, under vandring och rast, pysslade och påtade de med innehållet i hennes ord, satte samman de fragment var och en kunnat höra. Det var som ett pussel utan bitar, ett spel utan bräde men när den fjortonde dagen var till ända var de framme vid två olika tolkningar. Sork tyckte att tanten sagt: ”Var uppmärksamma på andningen” och Stuper menade att utsagan varit: ”Isklotet som vrider sig åt väster”. Struva hade ledsnat på leken och tyckte ingenting men efter vecka fyra var Sork och Stuper så oense, att de beslutade sig för att gå åt varsitt håll. Eftersom Struva inte höll med någon, valde han den tredje vägen. Så, mina barn, uppstod det vi kallar religion. Och eftersom vi är av Struvas rot och stam, så har vi ingen särskild tro. Och stuperianerna och sorkerna kan prata med oss men inte med varandra. Så är det. Det vet ni.

– Är det slut nu? frågade Filin sömnigt.

– Det är aldrig slut. Det vet ni också, sa Pertil och stoppade om dem var och en.

(Utmaning: skriv om energi)

Leukemibrevet

Bara i ett avseende var jag ett normalt barn: jag föddes med cirka fem fingrar per hand och totalt tio tår. På bild ser jag således alldeles riktig ut, möjligen något drömmande. Det syns inte att det hände mig saker. Jag var till exempel den enda som kom för sent till skolan för att hunden bajsat i min sko. Jag minns fortfarande doftexplosionen när jag körde ner foten. Och så glömde jag det mesta. En gång hade jag glömt tandställningen någonstans på gruset i lekparken(!) och betalade två vänner varsin krona för att stanna kvar och leta den med mig. Två kronor var mycket för mig då men jag var rädd för mammas vrede.

Vred blev hon inte men irriterad när det timade som jag nu ska berätta:

Jag hade blivit uppskickad till kiosken i ett ganska enkelt ärende: jag skulle köpa frimärke till ett brev och posta det. Först när jag stod i kioskluckan, tämligen stolt över att allt gått så bra så långt, utan att något hänt, kom jag på min lilla fadäs. Jag hade lagt på brevet först i den intill kiosken stående postlådan och därefter gått för att köpa frimärket. Två rätt men i fel ordning blir liksom kvadrupelfel. Jag gick hem med frimärket som jag trots allt investerat i, hukande inför det ovett som som skulle komma.

Det var ganska bra att jag köpt frimärket, visade det sig, för mamma, min mamma som stod över alla besvär och motgångar, såg inte loppet som kört. I vanliga fall, förklarade hon för mig, skulle hon ha låtit brevet gå iväg utan porto. Det värsta som kunde hända var att mottagaren fick betala lösen. Men nu var det så att brevet var ställt till en före detta elev till mamma som insjuknat i leukemi. En tonårspojke som låg för döden kunde rimligen inte förväntas betala för sina brev, tyckte mamma. Således skulle brevlådan vaktas och när brevbäraren kom och tömde den skulle brevet lokaliseras, frankeras och medsändas i säcken. Klart. Efter en utvärderande granskning från mamma blev jag betrodd med att skickas uppför backen en gång till för att kolla tömningstiden. Sex på morgonen. Det var bara att bereda sig på en tidig morgon. Men nej. Om jag var så disträ så att jag postade brevet och sen köpte frimärket, kunde jag inte få ansvara för denna operation, hade mamma i sin oväld beslutat. Hon skulle själv stå upp om morgonen och ställa allt till rätta. Jag krälade. Det hjälpte inte. Hon var oomkullrunkelig och ganska bister.

Litet ont i magen hade jag när jag la mig på kvällen, så pass att jag fortfarande var nervös när jag gick upp till frukost. Men mammas bisterhet hade som så ofta gått över i en närmast solig värme. Det hade varit så skönt att vara ute så tidigt! Hon hade i och för sig fått vänta länge på brevbäraren men han var så trevlig och gissa vad hon fann! Ett stort stånd vildhallon! Mitt i stan! Hon hade ätit säkert en liter!

Jag lyssnade lättat till hennes pastorala idyll men dunkelt inom mig fanns en molande vetskap. Det var inte över. Liknande saker skulle hända igen och igen och igen, för jag var en sådan som det hände saker.

(Utmaning: skriv om att glömma)

Trött

Jag hade varit på ölprovning. Det är så skummande härligt och så tröttande en onsdagkväll.

Nästa dag slutförde jag en ny version av programmet till alla våra kunder. Det är så läckert och så pinande nervöst att trycka på knappen. The point of no return.

Sen ringde Sara just när jag hade stannat på hemvägen för att ta ett par glas öl (Vad då? Alkohol och jag? Vi har ett fint förhållande). Hon påminde om att hennes mamma var där och att middagen väntade. Det var bara att hoppa upp på hojen igen och pinna hemåt.

Jag gillar hennes mamma men det är så mycket med henne. Canasta och whist och jazz – det senare är ett spel jag varnar för. Man blir helt snurrig i kolan Jag tvingades sitta uppe till fyra och förlorade mer än jag vann.

Jag urskuldar mig inte. Jag förklarar varför jag på fredagen hamnade i sovande position med huvudet lutat mot skrivaren. Jag skulle bara vila ett tag. Kaffemuggen som jag tippade över skrivaren ska jag förstås ersätta. Jag menar skrivaren. Ja, muggen med om ni känner att det är viktigt.

Alkoholutredning? Varför det? Vi drack lakrits- och kanelte till kortspelet.

Mogna? Jag? Jag är fyrtioett, jag är väl mogen nog?

Härräguu!

(Utmaning: skriv om utmattning)

Som monsunen

Regn som draperier, trådar trädda med tunga pärlor. Vertikalt vatten. Nej, jag är inte tillbaka i sydasien. Det är inte Piduruthalagala som reser sig därborta och allt luktar inte mögel. Jag är här, i Stockholms kommun, men det är som om monsunen kommit. Plötsliga, dränkande skyfall flera gånger om dagen. Jag läser i DN att avsmältningen vid Arktis sker i fruktansvärd fart, att detta påverkar vindsystemen, och jag fattar inte men det står att detta kan ge oss ”regniga och gråa somrar”. Är det vad det här är? Regnets kitschiga pärldraperi är förvisso mest grått – om det inte är solregn, det var det mycket i början av sommaren – men ”grå sommar”? Det låter så oöverträffat melankoliskt.

”Oöverträffat melankoliskt”. Så oöverträffat naivt. Det kan nog bli mer ”melankoliskt”. Som när öar i Polynesien försvinner i havet. Farväl.

Så, nu var den skuren över. Sensommarsolen stiger, torkar bort allt regn -- som under monsunerna i tropikerna. Hur ska det vara med allt? Är detta konstiga väder ett exempel på klimatförändring som jag beskådar på första parkett eller är det bara en släng av grå sommar?

(Utmaning: skriv om regn)

Bobby Fischers skratt

Någon sa: ”Det som skiljer en riktig författare från en wannabe är att den förra älskar att redigera, den senare hatar det.”

Så fick hon veta att hon var en wannabe. Hon fick googla uttrycket, hade aldrig hört det förr. I alla fall inte lagt märke till det. Men vad hon hade lagt märke till var att åren gick och pärmarna staplades på hög (hon fick plats med fler på det viset). De flesta hade av någon anledning orange rygg. Hon hade väl fått dem från pappas jobb, eller moster Ullas. På ryggarna stod titlarna: Längsmed och intill, Palla frukt i egen trädgård, Alla är söta... Sju pärmar var det med hennes... alster. Ja, romaner, då. Som hon tagit tårdränkta farväl av en efter en när hon lyckats göra strukturlösa hopkok av dem.

Ibland föll hon till föga och läste på om konsten att redigera men det gjorde henne bara ännu mer ledsen. Man skulle återgå till sin premiss (premiss?) och sin synopsis (?) och börja med att stryka allt som inte hade med dem att göra... Det gick tydligen inte att komma ifrån det där trista strukturerandet. En handbok föreslog att innan man började med någonting över huvud taget skulle man ta tio böcker ”av den typ man helst vill skriva” och föra in dem, scen för scen, på registerkort för att lära sig hur de är uppbyggda.

– Men jag vill inte skriva böcker av någon ”typ”! väste hon för sig själv.

– Jag och James Joyce, sa hon sedan självironiskt.

En annan förståsigpåare föreslog att man skulle sätta gem i manuset. Ett där klimaxet skulle vara och ett på vardera ställena för diverse andra höjdpunkter – en fjärdedel in i boken, en tredjedel, halvvägs och så vidare. Sen strök man och joxade med texten tills intrigen passade in med gemen.

Den lilla wannaben blev bara mindre och mindre. Äldre och äldre blev hon också. Det var längesedan hon slutat tänka med tillförsikt på Elsie Johanssons debutålder. Fler och fler blev pärmarna. Inga hade gem. Alla sina manus hade hon gått på med osthyvel, inte hammare och huggmejsel. Nu grät hon igen och tänkte på vad någon annan skrivit: ”De flesta författare som ska redigera sin text beter sig som en plastikkirurg som blivit fånge på akuten. De ägnar sig åt sitt på en patient som inte andas, som blöder överallt och vars hjärta har slutat slå – och så undrar de varför deras näskirurgi inte får patienten att uppstå igen.”

En natt kom den redan avdöde Bobby Fischer till henne och ställde henne matt i tio drag.

– Du får vara stjärna bara om du böjer dig för grunderna, sa han mjukt. Jag talar om ditt skrivande.

Hon pressade samman läpparna. Tänkte på Bobby. Hur han hade övat. Räknat. Levt med schackets teori och praktik.

– Måste jag sätta gem? sa hon med en röst som nästan bröts.

Bobby Fischer skrattade.

– Erkänn – egentligen vet du det lika väl som jag. Hemligheten...

Han förde damen diagonalt över brädet.

– Hemligheten är en rörelse... och en vila.

Han la pjäsen i hennes näve och hon vaknade.

(Utmaning: skriv om att redigera)

ps. Citatet om plastikkirurgen på akuten är av Holly Lisle.

Quick fix

Det finns dagar. Dagar och nätter. Det finns dagar och nätter när existensen bara är brutna bitar hårdplast innanför revbenskorgen. Kantigt, vasst och blodlöst. Det är ett vågstycke att hålla sig vertikal. Hon smiter ut och handlar just när mörkret lagt sig. Tror att hon gömt sig extra fiffigt under sitt smutsiga hår. Då, vid niotiden, uppstår en liten andning. Men hon vet ingen början till att våga reda i röran och duschen sparar hon ännu en dag. Bort det. Skäms. Hon bara sitter framför datorn, lägger ord intill ord, som tegelstenar, en efter den andra; firar lågmält skrivkonstens linearitet och sina fria andningsvägar. Skjuter på sänggåendet, vetande att morgondagen kommer att börja likadant. Hårdplast och allt.

Men knappt har morgondagen börjat så kommer han. Han kommer som en mild bris en augustieftermiddag med ett trassligt headset om halsen och han ger henne en kram och en puss, smyger på sig förklädet under de inledande orden och innan hon vet vad han menat har han ställt sig och diskat all disken. Den måste vara från förra måndagen, räknar hon ut. Hon har i och för sig inte ätit mycket men ändå. Hon får någon sorts kraft och sätter på kaffe.

”Nu har du det finaste köket i nejden”, säger han på låtsasgöteborgska och de fikar caffè latte med mammas goda skorpor till. Hon pratar. Hon känner sig nästan alldeles normal i bröstet. Och hon får en vilja. Två! För första gången på veckor egen vilja: ”Vill du spela schack eller gå på ölhaket?” frågar hon. ”Eller spela schack på ölhaket eller både spela schack och gå på ölhaket,” fyller han i.

Hon spelar jättebra. Sen ställer hon bort sin dam. Sen är det bara en tidsfråga. Läkande, koncentrerad tystnad, uppbruten av läkande, barnsliga skämt. Ty de är köttsliga syskon, det kan ingen ta ifrån dem. På ölhaket sen bråkar de om guacamolen som om de vore fem och sju. Det är en lisa. Mörkret faller och hon förstår att de ska gå hem. När hon lämnat honom vid tunnelbanan är det inte något avsked, för den rikedom hon fått får hon ha kvar.

På hemväg sedan tänker hon som ofta på det förunderliga: här tillbringar hon dagarna med att gömma sig för grannar och bekanta, skitig lugg och allt, men när någon ur klanen kommer, någon av de allra närmaste, är det en antidepressiv quick fix för en ganska lång stund framåt.

Lillebror!

(Utmaning: skriv om sällskap)

Om gubbsjuka

Idag ska vi tala om gubbsjuka. Gubbsjuka är äckligt. Det är över huvud taget äckligt när åldringar ger uttryck för andra behov än mamma Scans köttbullar och såsigt pulvermos. Ja, de som ännu inte är åldringar finner det äckligt att gubbarna – och i vissa fall gummorna – inte bara uttrycker behoven utan att de ens har dem.

De gamla. De handikappade. De fula. De feta. De har inte rätt att ha ett intakt hormonsystem. Vem har sett en ful och fet utbrista till en kamrat: ”Jag vill ha sex, jag vill ha sex, jag vill ha sex!” Nästan ingen. Sådana behov hängs upp i rad som styvstärkta grytlappar högt, högt upp på köksväggen. Oåtkomliga. Pinsamt rena.

Åter till gubbsjukan. Gubbsjuka är sorgligt. Låt oss anta att det springer omkring en del småpilska gubbar på servicehusen och trygghetsboendena. Nog får man förmoda att där finns en del allmänkåta små tanter också? Färre nästan säkert – damer är oändligt mycket bättre på att sublimera (se grytlappar ovan) – men några stycken, i alla fall. Men vill de ha varandra? Nej. De gubbsjuka och de gumsjuka har siktet inställt precis som de fick det kalibrerat i åren kring sexualdebuten: på objekt i 18 – 24-årsåldern. Nej förresten, kanske upp till 40 – 50. ”Livets middagshöjd”, ni vet. De inriktar sin suktan på medlemmar av personalen eller på elektriker som kommer och fixar någonting. Manlig gång, starka armar och viftande spikfickor. Svåremotståndligt men ack också så svåruppnåeligt. Orealistiskt. Och oändamålsenligt. Om målet är att mjukt få kramas, kanske hud mot hud, kanske i liggande läge, ja kanske att ”gå hela vägen”, är det väl bättre att sukta efter partners i sin egen åldersgrupp än efter en tjugotvååring som redan ser en som halvdöd?

Men det kanske är farligt, för det kanske kan bli verklighet. Och man kan tänka sig: vilket fumlande, vilka torra slemhinnor, vilka manbarhetsproblem. Vilka valkar. Vilken ålderstunn hud. I verkligheten. Men också vilken förtrolighet, vilken känslosensation. En hand på ett sladdrigt bröst. I verkligheten.

(Utmaning: skriv om ålderdom)

Körövningar

Jag tycker mycket om att köra. Första gången jag körde av vägen hade jag inte körkort ens. Det var på en grusväg precis mitt i Norrland. Precis mitt i Norrlands inland. Precis mitt i ingenstans. Jag hade inte vetat att man kunde halka på singel som på snömodd. Vi lyckades baxa bilen, en liten Fiat Ritmo, tillbaka upp på vägen igen. Ingen drev med mig om det. Det blev vad man kallar en hemlighet. Jag hade väl försökt stila. Tystnaden var metallisk men inte obehaglig.

Sen gick det några år. Jag kom ihåg den där grussladden men jag blev inte försiktigare. En gång körde jag en tolvmeters buss rakt ut på en badplats mitt i sommaren. Bilar och folk överallt. Jag hade väl fått ett infall. Hur jag knycklade mig tillbaka vet jag inte. Jag gick in på trafikexpeditionen efteråt och sa: ”Om nån ringer om en buss på Kanaanbadet så var det jag”. Sen cyklade jag hem.

En annan gång körde jag gocart. Jag körde gocart och blev så exalterad att jag körde över en tjej i en kurva. Ja, körde över. Duns, duns. Jag hade inte föreställt mig att hon skulle bromsa så mycket. Jag hade tänkt köra förbi henne på insidan. Det var dumt. Jag hade väl blivit tävlingsinriktad. Tyvärr var jag ju tvungen att stanna när det där hände. Annars hade jag nog vunnit. Det är enda gången jag kört gocart.

En vinter fick jag rejäl sladd med en ledvagn i en tvär kurva i Hässelby Villastad. Jag var säker på att jag skulle köra in i någonting och ägnade mig uteslutande åt att missa personerna som stod på hållplatsen efter kurvan. Efter några mardörmssekunder suckade bussen och stannade utan att ha krockat med någonting alls. En polis som var min passagerare kom fram och sa: ”Det gjorde du bra” men jag höll inte med honom. Jag borde inte ha fått sladd över huvud taget. Jag visste att kurvan var lömsk. Jag hade väl suttit i andra tankar.

Om du får mardrömmar efter att ha läst det här kan jag lugna med att jag lämnat in mitt körkort för tung trafik och att jag nästan aldrig kör numera. Någon gång i månaden befinner jag mig på E18 mellan Stockholm och Västerås och på riksväg 66 mellan Västerås och Ludvika i en grön liten bil med en vit liten hund i. Jag tycker fortfarande om att köra men äventyrens tid är förbi.

(Utmaning: skriv om att köra)

Blött

Jag kan aldrig få någon livskvalitet för jag gillar inte vatten och inte lukten av klor. Jag vill inte ha någon livskvalitet för livskvalitet är ett överspänt begrepp som innebär att man måste gå på spa.

(Utmaning: skriv om livskvalitet)

Loftgång

Jag uppfattar dig i ögonvrån när du släntrar utmed loftgången, alldeles invid mitt köksbord där jag sitter och arbetar. Hur ska jag kunna veta om du tittar på mig när jag inte törs lyfta mitt huvud. Lika mycket som jag hatar loftgångar, lika mycket kittlar det mig att du kanske betraktar mig när du går förbi.

Jag kan inte vänta dig. Du kommer och går vid ytterst oregelbundna tider och nästan alltid när du kommer jobbar jag. Ja, jag jobbar mycket. Skriver. På eftermiddagarna går jag ut i bland och sitter på fiket eller på puben. Då skriver jag i min anteckningsbok, en Moleskinekopia från Nordins i Söderhallarna. Alla halvfyllon kommer fram och frågar vad jag skriver men inte du. Du syns inte till.

Jag skriver om dig, eller om den du skulle kunna vara, baserat på mina iakttagelser ur ögonvrån under dessa två år vi bott på samma loftgång. Jag har gett dig en förhistoria. Det känns nästan mest invaderande. Jag har gett dig en krets och en familj. Det var enkelt, för jag ser dig alltid ensam.

Du anar inte vad jag fått dig att göra. Vilka tragedier som har hänt dig i min bok. Du släntrar där och har ingen aning om att du är huvudperson hos mig. Vi har aldrig bytt ett ord men jag vet hur du grymtar när du älskar, hur du skäller på dina föräldrar och hur smeksam du kan låta när du är i färd med att göra upp en deal. Jag vet det för jag har uppfattat hur du vickar en aning på rumpan, på hur du vissa dagar döljer de tribaltatueringar du annars är så stolt över, på hur du ibland smeker fönsterblecken du passerar – eller i alla fall mitt.

Loftgångar är ett djävulens påfund men de kan vara en välsignelse för författare som inte har någon fantasi.

(Utmaning: skriv om att uppfatta)

Värre

Det bar sig inte bättre än att jag fattig, kall och krank tillskansade mig en limpa i brödaffären. ”Det var värre det”, sa landsfiskal'n, lät skära av mig vänstra tummen.

Sen hampade det sig så att jag blev tagen på gatan, misstänkt för lösdriveri. ”Har du något arbete?” röt landsfiskal'n och jag slingrade mig inte så duktigt. ”Det var värre det”, sa domar'n och såg till att jag vart avskuren örona.

Sen var det inte mycket med mig. Jag gick med mina plågor till min syster, som satt på socknen. Ingen annan var hemma på fattigstugan. Jag våldtog henne i min nöd men blev påkommen förstås. ”Det var värre det”, sa domar'n och satte oss båda på tukthuset i evinnerlig tid. Här är hårt arbete men också vatten och bröd. Det kunde ha varit värre.

(Utmaning: skriv om något värre)

Bönesvar

Hela min barndom bad jag – ja, jag bad faktiskt, i rymden som omslöt mig fanns en gud, ganska antropomorf* men utan skägg (inte bara en kraft, det skulle ha varit ogudaktigt, man skulle vara hej och du med Gud). Hela min barndom bad jag ledda aftonböner, med en vuxen på sängkanten, som mer eller mindre ekvilibristiskt ad lib:ade böneämnen. När det var farmors tur – det var ofta farmors tur – fann jag ett par gånger för gott att säga, konstruktivt och hjälpsamt: ”Är det inte lika bra att ta alla 4 miljarderna på en gång.” Fyra miljarder människor var vi då på jorden, vill jag minnas. Farmor fick längre näsa när jag sa så, inte av dumhet men av avståndstagande från min impertinens.

De riktiga bönerna bad jag i fred. Jag knäppte inte alltid händerna ens. Jag bad för citronfjärilar och för att jag skulle hitta saker jag tappat – jag tappade mycket och hittade en del. Bad för att mamma inte skulle se att jag hade råkat förstöra ett underlakan med en röd märkpenna. Och så bad jag: låt mig få känna hans famn.

”Han” var farfar. Farfar som höll hov vid köksbordet och åt uppstekt gröt. Uppstekt gröt med en klick smör. Han som berättade om sina resor och som visade etuiet med en silverdollar: ”Den ska du få för du är den som kommer att resa.” Av alla kusinerna! Hur kunde han veta det? Han var mig mycket tillvänd men han tog aldrig i mig. Han tog aldrig i någon, vad jag såg.

Olyckan kom, och lyckan, den dagen när jag slant och ramlade från höskullen. Foten i en bisarr vinkel under mig. Det gjorde mycket ont. Jag måste ha skrikit. Farfar kom rusande, undersökte litet samtidigt som han utstötte gutturala ljud av tröst. Vrålade upp mot huset: ”Ring 90 000! Nej, det går fortare om vi skjutsar henne in till Lycksele.” Så samlade han ihop mig i sina starka armar, jag var i hans famn nu, det var främst en doftupplevelse, svett och ingrodd smuts och utejobb, men jag var i hans famn. Han hade tagit mig till sig och han höll en hand liksom ett stöd om min sargade vrist. Mjukt hällde han mig i passagerarsätet på sin DAF med automatväxel. Variomatic.

Det hände inte mycket mer. Jag fick vristen gipsad och huvudet kollat, sen åkte vi hem. Två kryckor, så farfar behövde inte ta i mig mer. Tio år senare dog han. Jag såg honom aldrig ta i någon igen.

*människoliknande

(Utmaning: skriv om en famn)

Kulturchock färg

När jag var sex år skulle vi tapetsera om hemma. Min fyraårige bror och jag fick rita hur mycket vi ville på väggarna denna enda gång. Det var underbart men det var en enda gång.

När jag var tjugosex skulle min hyresvärd i Sri Lanka låta måla om hemma hos mig. Han bad mig markera vilka krokar och spikar jag ville ha kvar. Jag gick grundligt tillväga med en tjock, röd spritpenna. Ringar runt krokarna jag ville ha kvar, ringar med kryss i runt dem jag inte behövde. Hela hallväggen använde jag till att skriva en överdrivet ordrik förklaring av systemet. Så tog jag mina viktigaste tillhörigheter och flyttade hem till kompisar medan renoveringen varade.

Min hyresvärd och jag hade inget soligt förhållande. Jag var ung. Vi stod ut med varandra. Tills nu. En dag när jag kom till jobbet fick jag veta att han ensidigt hade sagt upp hyresavtalet. Jag fattade ingenting.

– Du hade visst klottrat... sa Goretti på kontoret.

Djup röst, med en egg av besvikelse.

Jag funderade en nanosekund, sen kom jag på. Väggarna!

– Jaså det! Men han bad mig ju markera...

Jag kom på mer. Kulturchock efter kulturchock hade jag varit med om men inte ”kulturchock färg”. Jag visste så väl att i Sri Lanka är väggfärgen tunn, tunn, en sorts lasyr. Jag visste det. Ändå tog jag för givet, när mina väggar skulle målas, att det var med täckande färg, som hemma.

Jag satte mig ner mittemot Goretti och gömde ansiktet i händerna, berättade om den tjocka, röda pennan, om hur svårt det måste ha varit att täcka den... När jag fått häva ur mig min skam började det komma ur oss små stötar av fnitter. De måste ju ha trott att jag var tokig. Hela hallväggen full!

Tre månader hade jag kvar att jobba. Jag lade upp ett paket av presenter, löften och tårar och gick med det till min hyresvärd. Tre månader bara? Jag förstod så väl hans frustration över mitt tilltag med pennan men jag kunde förklara. Det var ingen bra förklaring men jag kunde förklara. Min hyresvärd var enig med mig. Det var ingen bra förklaring. Tystnaden vibrerade dovt och länge som en kontrabassträng.

– OK. Tre månader. Inte längre, sa han till sist.

(Utmaning: skriv om att klottra)

Nyfattig

Vi har inte råd längre att lämna lamporna lysande. Att ta sig en ung älskare är inte att tänka på. De vill ha skor och slipsar, de unga, till när de ska ut och ragga på flickorna i deras egen ålder, de som inte behöver betala – än.

Bara de riktigt naiva tror att det är miljön och moralen som styr när vi avslutar livet som vi känner det. Vi får applåder för det ena och gliringar för det andra.

– Jag tycker mormor höll sig mera ung förut.

– Ja. hon har till och med börjat gå som en kossa.

– Mormor! Var stolt över skatten du har mellan benen och visa det!

De skulle bara ana hur mina trosor ser ut och luktar, nu när jag inte har råd med Tena inkontinensskydd längre.

Jag är en icke-person sexuellt och sensuellt i vilket läger som helst. Den snuskhummer som vill närma sig mig naken vill jag inte ha. Så blir det då: av mitt ekonomiska trångmål en tillknäppt moralisk hållning, så lätt att växa in i. Den har en sköld, en styvstärkt skjortblusklänning med ett lergrått förkläde ovanpå det tillika.

Jag går ut under palmerna, som rasslar svagt. Jag kan inte gå långt i trädgården. De diskreta lanternorna står släckta på sina höga stubbar. Vi har inte ens råd att hålla trädgården upplyst!

Om det vore något bevänt med mig skulle jag förflytta mig närmare självmordet, varje dag närmare. De omedelbara problemen dag för dag är nog för att jag ska vilja fly men jag vet att jag hade kunnat fly varje dag innan säcken drogs åt. Då var jag för feg. Nu också. Självmord är inte min grej. Men fattigdom är det ännu mindre

(Utmaning: skriv om att avsluta)

Konsten att ta hand om rosor

Varje gång jag öppnar en sådan här liten mapp har jag fortfarande en älva i magen som säger ”Tänk om! Tänk om du kommer att upptäcka en ny David Foster Wallace!” Det blir som en högtidsstund, det där öppnandet. ”M. Vernersson”, läser jag. ”Konsten att ta hand om rosor” Njaaa. Inte D F W. Snarare Anne Tyler, eller någon. Annie Proulx, tänker jag litet hoppfullare. Jag stryker alltid en gång över titelsidan. Sen sätter jag igång. Det värsta är att man kan sålla bort de flesta efter fem sidor. Ja, mindre. Men inte M. Vernersson. Hon får chans efter chans efter chans, jag läser ända till sidan elva. Inuti mig: den där besvikelsen som uppstår varje gång, som renar som trampar genom skarskorpan, besvikelsen över att inte ha upptäckt en ny stjärna den här gången heller. Ömkan också. För några år sedan kanske vi hade satt en redaktör på det här, hjälpt M. Vernersson att skulptera fram vad hon vill ha sagt. Men idag är inte igår. Jag slänger manuskriptet i backen för refuser, dricker långsamt ett glas vatten och tar mig an nästa. ”Saqer”. ”Saqer”. Det låter ju litet tilltalande. ”Trianglar om vårt vardande”. Hmmm. ”Läs! Läs!” säger älvan i magen och jag stryker över titelsidan, väl vetande att det är en ynka liten promille som klarar granskningen. Men ändå. Det är för att hitta den ynka promillen som jag sitter här, dag ut och dag in. Så mycket hopp som ryms i dessa högar med mappar! Jag måste tänka på det ibland, fastän det avsevärt saktar ner mitt arbete. Det bästa för alla är att jag är som en maskin. ”Vi har läst ditt manus med intresse men tyvärr passar det inte in i vår utgivning just nu.” Men jag skulle inte vilja vara utan älvan. ”Läs, läs!” säger hon igen. ”Läs Saqer!”

(Utmaning: skriv om att refusera)

Idel ädel adel

”Jag är idel ädel adel, jag, jag gör som jag vill.” Den här leken har hon lekt hela dagen, lilla Kråkan. Hon har skvätt vatten och hon har krävt att bli dragen i fyrspann på sin trehjuling och fyra gånger har hon bytt kläder med hjälp av sin kammarjungfru. Eftersom kammarjungfrun är mamma och fyrspannet är mamma, pappa och storebröderna och vatten har skvätt på alla, alla – även grannarna längst bort vid vändplanen – så är de flesta ganska mätta nu på adelsväldet. Största storebrodern går in och googlar och kommer ut med ett papper. Det är ett vanligt ett från skrivaren men han har målat det svagt gulbeige med vattenfärg så att det ska se gammalt ut. Att bokstäverna har blivit litet suddiga ger bara tidsfärg. Höviskt lämnar han över det halvfuktiga dokumentet till sin adliga syster, som nätt och jämnt kan läsa sitt namn, och förklarar att han har pratat med Riddarhuset och kommit fram till att det enda adliga privilegium som återstår i modern tid är att få använda öppen hjälm och adlig sköld i sitt sigill. Vad ett sigill är är ganska lätt att förklara, Riddarhuset med, och Kråkan sätter sig snart ned och börjar rita på sitt sigill, för hon började hemligen bli trött på leken. Så absorberad blir hon att hon inte vill följa med på en tur till stranden framåt kvällningen, när mamma har njutit två ostörda timmar i hängmattan med Paul Auster och är redo för att vara social med sin familj igen. Efteråt, när Kråkan somnat, dryftas det lika fåfängt som vanligt var hon kan ha snappat upp ”idel ädel adel”. Sexårs? Någon kompis? Någon film? Det spelar ingen roll. Ungens hjärna är som flugpapper. Bara natten står i vägen för nästa dag. Vad ska hon bli då, den lilla Kråkan?

(Utmaning: skriv om att vara ädel)

Lyckoslantenflickan

Mina första pengar fick jag i födelsedagspresent när jag fyllde två år. Jag blev stolt och glad., lät de lumpstinna, krispiga tiokronorssedlarna prassla mot varandra innan jag lade ner dem i kuvertet igen.

– Vad ska du köpa för dina pengar? frågade mamma.

Jag tänkte efter ett litet tag.

– Köttfärs... och limpa! svarade jag.

Jag brukar tänka att ekonomi är den värld jag inte kan. Men det är nog mest på makronivå: om räntan hit och inflationen dit och börsen... nej, jag kan inte lära det, annat än utantilläxor för stunden. Jag skulle behöva tatuera in formlerna som en fusklapp på underarmens insida. Jag förstår inte sambanden.

På mikronivå är jag en Lyckoslantenflicka. Gammalmodig och sund. Det är bra att spara, för då har man litet kvar till en sämre dag. Att satsa och spekulera förstår jag mig något på men jag gör det aldrig. Kan bara konstatera i efterhand att om jag satsat på guld när jag tänkte göra det, skulle jag ha kammat hem stort men det var bra att jag inte gjorde det, för den senaste guldruschen har farit hårt fram med både miljö och människor.

Lyckoslantenflickan pustar ut. Tur att jag är så oföretagsam! När det kommer till att göra klipp och tjäna pengar är jag oftast alltför ointresserad. Jag skulle kunna ha det som jobb men inte göra det för egen del.

Jag intalar mig att alla inte behöver vara likadana. För en del är det ekonomiska målet att bli rika, för mig är det att få det att gå ihop. Så nöjd jag blir varje månad när det funkar, när jag kan leva obekymrat utan att överskrida mina nätta ramar. Ekonomi kanske är min värld i alla fall, ty ekonomi är läran om att hushålla med knappa resurser. Det ska jag nog fortsätta klara utan plågsamma tatueringar. ”Köttfärs... och limpa.”

(Utmaning: skriv om pengar)

Ode till ett längesedan lämnat missbruk

Men när jag måste vara liten igen vill jag ta fram min tröst. ”General” står det på dosan. Snygg i svart och guld, gammaldags General, inte en av de många varianter som tagits fram de senaste tjugo åren. Jag knackar på locket. Öppnar det. Doften! O, doften! (Något liknande gödsel. Inte riktigt). Mina fingrar bakar tacksamt. Fukten är rätt, och konsistensen. Allting är rätt. Livet går lätt igen, redan innan jag fört prillan till munnen. När den hamnat i sin lilla grop sprider sig välmåendet sekundsnabbt i hela själen. Ja, kroppen också. General. General.

(Utmaning: skriv om snus)

En liten broschyr

Han har Post-Traumatiskt Stressyndrom efter att ha blivit rånad i Rinkeby.

– Du kanske förstår att jag inte är så multikulti efter det? säger han.

Jag säger att det är puckat att dra alla över en kam. Han hade bott i Rinkeby i elva år utan att någonting hade hänt.

– De får gärna finnas men inte här, säger han med dramatiskt tonfall och pekar mot grannens dörr.

Rasist är han inte, nämligen, utan nationalist.

– 60 000 somalier bara i år, väser han.

Ojdå. Ska vi börja bolla siffror? Då måste jag vika mig direkt:

– Jag har inte läst tidningen så noga...

Han fnyser.

– Det står inte i PK-pressen, fattar du inte det?

PK-pressen? Jaha. ”Politiskt korrekt.” Jag har ingen aning om hur stor invandringen är till Sverige. 60 000 somalier och några fler... säg en procent av befolkningen på ett år – är det mycket? Jag frågar det inte högt men han ser mitt bryderi. Han kan komma med sina siffror och argument direkt från Nationaldemokraternas hemsida och jag står där som en idiot. Han ser det också. Mjukt stänger han ytterdörren, går fram till vädringsfönstret, öppnar det på vid gavel och skriker med triumf i rösten:

– Mångfald är enfald!
Ja, han får sista ordet, för att jag står och grunnar på de där 60 000. Jag bestämmer mig för att gå direkt till datorn när jag kommer hem och samla lite migrationsfakta. Helst skulle man ha en broschyr i plånboksformat. Det är på samma sätt som när man kommer hem från en lång utlandsresa: man har bestämt sig för att skaffa fram grundfakta om Sverige så fort man kommer hem – till nästa gång. Men gör man det? Nej. Och nuförtiden kan man ju fixa det lika lätt när man är borta. Man kan också be sin samtalspartner kolla på internet. Men det förslår inte när man är på besök bland de främlingsfobiska. Inte kommer de att kolla upp några sajter. Därför: en liten broschyr. En liten broschyr ska jag skaffa att ständigt ha på mig, till nästa gång. Från Migrationsverket, som vi båda tycker så illa om, från varsitt håll.

(Utmaning: skriv om mångfald)

Bregottfabriken

Jag minns när jag anställde dig. Du skulle snart fylla tjugoett och det var ditt första jobb. Du var min första anställde. Jag ska ärligt säga att jag inte skulle ha haft råd att anställa dig om du inte varit så ung. Jag hade knappt råd ändå och bävade varje dag för att du skulle bli sjuk – eller jag. Så är det att vara egenföretagare. Det var den tillvaro jag hade valt.

Jag anställde dig för att göra det jag hade tänkt att jag skulle göra själv. Företagets kärnverksamhet, som var bed and breakfast, meditationskurser, catering, massage, skaffa loppismöbler och måla dem i shabby chic-vitt, sälja dessa möbler och kompisars hantverksföremål liksom egenhändigt gjorda meditationspallar. Jag hade sett för mig hur jag harmoniskt satt och målade och snickrade på lediga stunder tills det kom en B&B-kund, som jag checkade in, för att sen fortsätta med mitt lugna pyssel. Företaget som andning och lunk.

Företaget blev svett och möda samt glömda fakturor med kängavtryck på golvet i Volvo Duetten. Vad tur att jag inte föll för att hålla hästar också! När jag fick mitt andra inkassobrev mejlade jag arbetsförmedlingen.

Och du kom. Jag valde dig bland många. Det var ett ansvar. Alla jag valde bort. Jag var trettiofyra. Det var inte länge sen jag själv riggat mig för att passa in på en jobbeskrivning. Du kom och fast du var så ung och rask och rörlig förde du in andningen och lunken. Du förstod hur jag ville ha det och jag fick tid och sans och koll på bokföringen. Efter några veckor behövde jag inte fara som en stressad räka fram och tillbaka längre, utan vi kunde dela på de roliga göromålen.

Vi arbetade tillsammans utan många ord. Inget ”tar du det så sköter jag det?” Möjligen ”har du sett om de har fina kronärtskockor inne i stan?” Vi var som djur mer än människor tillsammans. Som två kor, kanske. Bregottfabriken.

Och nu ska Bregottfabriken byta regi. Du har blivit tjugofyra och i och med att jag äktar dig på lördag, vill jag inte ha dig som anställd längre. Du vet inte om det här men på fredag ska vi in till stan och skriva på papper så att du blir delägare. En liten lön ska du få ut, som jag, men du är inte säker och trygg längre! Nu slutar din tid som anställd och jag hoppas att det är för alltid.

(Utmaning: skriv om att anställa)

Violflickan

Enghjelm knep fast spanskröret under armen ity han hade bråttom och ej längre önskade spatsera. I den branta korsningen mellan Drottninggatan och Tegnérgatan svängde han dock så hastigt, att han med doppskon skråmade en ung kvinnas kind. Framför sig hade hon en låda, fylld till brädden med violer i näpna buntar, som hon stått och försökt sälja sedan tidiga morgonen, då hon kommit in till staden med sin far. Detta berättade hon hackigt och rapsodiskt för Enghjelm, antagligen för att dölja smärtan efter käppens slag. Blodet strömmade tämligen hastigt från kinden, rakt ned bland violerna. Enghjelm slet skyndsamt fram sin näsduk och fashionerade av den en tryckkompress som han hade flickan att hålla mot såret., medan han tog tag i lådan och höll den resolut men liksom vilset. Om han hade kunnat formulera en fråga, skulle den ha lytt sålunda: ”Kan man skölja violer?” men han stod där bara med lådan och det enda han kunde komma på att göra var att räkna de blodsolkade buketterna. ”Vad kostar de styck?” frågade han och kunde efter svaret räkna ut att han var skyldig henne en riksdaler för blommorna enbart.

”Gör det mycket ont?” frågade han nu och hon rörde sakta huvudet fram och tillbaka. Först då såg han, hur vacker hon var. ”Åker du ofta in till stan?” var hans nästa fråga och hon svarade utan glöd: ”Några gånger om sommaren”. ”Står du alltid här?” Hon tittade upp på honom och sa allvarligt: ”Tills nu.” Då tog han in henne på en lokal på hörnan och gav henne lemonad. Blommorna stod mellan dem som en häck eller som en stor trolovningsbukett. När hon druckit färdigt sin lemonad och han sin genever radade han upp tre riksdaler framför henne. Han tordes inte säga att det var för att hon skulle komma åter till samma korsning. Så mindes han att han nu hade mycket, mycket bråttom, faktiskt var grovt försenad, och han lade ytterligare en riksdaler framför henne och rådde henne att gå på apoteket i Drottninggatsbacken och bli omplåstrad.

Enghjelm drömde om flickan på natten, drömde att hon var hans. På dagen, om han passerade den där korsningen, vilket han ofta gjorde, såg han för sig hennes skönhet och genast började en kalkyl rulla i hans huvud. Skulle han ha råd att hålla henne i en liten, liten våning? Svaret på frågan var alltid nej men han kunde ändå drömma om en värld med mjuka mattor och sidenscarves slängda över fåtöljryggar, en feminin värld som han skapat åt henne och som bara var till för att ge hugsvalelse åt honom. Trenne år tog det för drömmen att blekna. Han såg henne aldrig igen.

(Utmaning: skriv om ett rör)

Största elakheten

En elakhet måste vara väldigt stor om man i efterhand kommer ihåg elakheten men inte vad som utlöste den. Min barndoms största elakhet begick jag när min bror gick på lekis och jag själv på lågstadiet. Jag kan alltså inte säga vad dess orsak var men han hade gjort någon i mitt tycke allvarlig förseelse (med ålderns rätt var jag något av ett komplett rättsväsende, überstormführer, rektor och drillmästare i ett) och jag var arg. Om jag läser om att vara förblindad av vrede tänker jag på den här händelsen, för jag minns att jag rent fysiskt hade svårt att se när jag

1. tog mig in i brorsans rum när han inte var där (hade aldrig hänt förut)
2. fick syn på en nyckelpiga han förfärdigat på lekis och var mäkta stolt över (en målad träplatta med fastklistrade ben i svart filtmaterial)
3. inte riktigt helt sonika – jag tyckte det var något oerhört jag gjorde – men dock utan mycket betänketid ryckte benen av nyckelpigan
4. gick därifrån i förväntan om att känna rättfärdighetens sötma men
5. mådde skit.

Efterverkningar? Javisst. Jag kommer inte ihåg dem. Det enda jag minns är att min position som diktator (ni vet, rektor och überstormführer och allt det där) efter denna händelse aldrig kändes helt solid. På det sättet kan man säga att min elakhet delvis hade goda följder. Min bror sörjde sin nyckelpiga men visade det knappt för mig. Hans strategi var att inte låta mig veta hur sårad han blivit. Mamma lovade hjälpa honom att klistra fast nya ben på nyckelpigan men jag tror aldrig att det blev av.

(Utmaning: skriv om en elakhet)

Träffa gåsen

Författaren ser ut genom fönstret på sin västkustska skrivarstuga. Lugnet som ett lod genom kroppen. Hon ska just påbörja ett tretimmars skrivpass. Allt är redo – dator och... dator. Det behövs inte mer nuförtiden. Hon vänder sig mot skrivbordet när hon tvingas svälja i två ljudliga klunkar. Utefter stranden går en okänd kvinna i blå klänning och hon ser ut att vara på väg någonstans. Det värsta är, att om man vandrar utmed stranden här och är på väg någonstans, då är man på väg till skrivarstugan. Något annat finns inte på den pyttelilla udden.

Även kvinnan i blå klänning sväljer ljudligt. Hela sommaren har hon sansat och försiktigt varit på väg hit men när hon nu är nästan framme, blir hon nervös. Hon befinner sig några steg från sin idol, ser hennes stuga, och hon vet inte om hon blir mottagen. Hon kanske kunde ha ringt först? Hört av sig på något sätt? Skrivit? Men det känns så förmätet att skriva till en författare.

De möts på förstutrappan. Författaren har glidit ut och står med ryggen skyddande mot dörren. Kvinnan i den blå klänningen – låt oss kalla henne Läsaren – stannar nedanför trappan. De står tysta alldeles för länge. Ingen av dem vet vem som är ansvarig för situationen. Men i den gemensamma obekvämheten finner de en ro. Hur långt ögonblicket är vet bara de två och det spelar ingen roll, för när det är över sträcker Författaren ut handen och säger sitt namn. Läsaren tar tacksamt tag i den och säger sitt.

Författaren föreslår att de ska slå sig ner på trappan. Litet stökigt därinne, se. Läsaren undrar om det kunde vara på sin plats med en kopp kaffe. Hon bär med sig. Och vetelängd till det. Författaren ser med sina arbetshjonsögon skrivtiden krympa men med författarblicken ser hon en människa som uppfyller en genuin längtan och det intresserar henne. Att den genuina längtan har att göra med henne själv är bara milt omtumlande, inte mer.

Läsaren häller knappt darrande upp termoskaffet i plastmuggar och hoppas att Författaren inte tar mjölk. Hon har glömt mjölk. Stolt lägger hon sedan upp veteflätan, som hon fått skuren i affären.

– Du har hittat till vårt lilla bageri. Har du varit här länge?

– Nej, jag kom igår.

Författaren håller på att fråga hur länge hon tänker stanna men biter vist av frågan innan den nått läpparna. Åter tänker hon på den dramatiska uppgörelse hon laddat för att skriva ända sedan igår.

När Läsaren är inne på sin andra veteskiva kan hon säga det hon kommit för att säga:

– Dina ord har en sällsam lyskraft.

Det låter stolpigt och fult, inte alls som hon tänkt sig det, och medsamma hon sagt det inser hon att det inte, som hon trott, kommer att leda till ett intimt samtal om skrivandet. Hon rodnar. Det gör Författaren också och säger tack liksom i förbigående, sen fortfar hon att berätta om bygden och byn och om vad Läsaren kan göra för att roa sig.

Läsaren reser sig väluppfostrat när tretåren är drucken. Är det besvikelse som drar över hennes ansikte? Författaren minns ett citat och säger:

– Du vet väl vad Anatole France sa: ”Att lära känna en författare genom hans verk och sedan möta honom personligen, kan ibland kännas likadant som att älska gåsleverpastej och sedan träffa gåsen.”

– Nej, det visste jag inte, säger Läsaren alldeles allvarligt.

– Vänta här, säger Författaren och går in i stugan.

Snart kommer hon tillbaka med en lapp.

– Här har jag skrivit mina skrivtider. Kom någon gång mellan dem, så kan vi ta en promenad.

Författaren har inga blyertspennor att vässa, inga reservoarpennor att fylla, inget praktiskt småplock som kan ta henne förbi upplevelsen med Läsaren. Den dramatiska uppgörelsen hon ska skriva får vänta till en annan dag. Men varje dag i åtminstone en veckas tid sitter hon och drömmer på skrivtiden och tittar ut mot stranden, fastän hon vet att Läsaren inte kommer att komma medan hon skriver. Efter en vecka förstår hon att Läsaren har åkt.

– ”... och sedan träffa gåsen,” säger hon tyst för sig själv.

(Utmaning: skriv om lyskraft)