Brevet till Kafka

Franz... Hör du mig? Franz?

Käre Franz K.,

Ursäkta, jag måste vässa min penna. Det hjälper inte. Du har varit död så länge. Det underliga är att du över huvud taget varit levande, med det där intensiva utseendet. Vackert. Intensivt. Du är död. Självklart är du död. Just my luck. Inte för att jag skulle ha haft en chans men...

Håkan fyllde år igår. 49. Jag gav honom dina samlade verk på tyska och gjorde honom glad. Däri stod det någonstans, som inledningsmening till romanen Processen:

”Jemand mußte Josef K. verleumdet haben, denn ohne daß er etwas Böses getan hätte, wurde er

eines Morgens verhaftet.”

”Verleumdet”. ”Förtalat”. Jag kan inte tyska men med dig skulle jag vara beredd att lära mig. Lät det inställsamt?

”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.” Här är vi. Vår belägenhet. Nej, jag tänker inte tolka. Framförallt tänker jag inte försöka analysera vem eller vad du skriver dig upp mot – pappa? Gud? Eller rentav litteraturen... som du aldrig kände dig värdig. Jag begär inte att du ska tro mig, Franz K., men ibland gråter jag för dig. Det värsta är att jag inte kan säga varför.

De säger att du hemligen trodde dig vara mera värd som författare än du gav sken av. Varför skulle du annars testamentera din litterära kvarlåtenskap till din kompis? Testamentera till honom med stränga order att ingenting fick publiceras. Det är ganska löjeväckande. Du kunde ju bara ha kastat manuskripten.

Men jag vet. När jag var yngre (du blev inte så gammal) och levde ett något mer brokigt liv och var förvissad om att jag skulle komma att dö ung, hade jag ett väldigt sjå med mina dagböcker. Vem som skulle få ärva dem. De var det enda av vikt som jag ägde men jag visste med mig att de var ointressanta för andra. Ändå dessa kval. Håkan eller Per eller båda... Främst var det förstås för att hålla det skrivna undan från mina föräldrar. Nej. Främst kanske önskan om att den som fick ärva skulle bry sig, börja utforska, lära känna... mig.

Jag vet, Franz K. Jag dömer dig inte. Domen är din. Domen var den första novellen som du var ganska nöjd med. Du skrev den, som alla dina texter, enligt ditt eget, krävande koncept: i en enda lång sittning. En hel natt från kvällsvardens avslutande tills det åter var dags att gå till jobbet som försäkringsjurist. På helgen kanske ännu längre. Så skrev du dina många noveller. Romanerna ett helt kapitel i taget. Var det därför du inte lyckades slutföra en enda av dem?

Din litterära karriär började nästan så snart du var jordad. Det är Max Brods – kompisens – förtjänst. Jag tycker det är svårt att lära av andra författare men inte av dig. Hela livet, hur knäppa arbetstider du än hade, såg du till att ge dig själv utrymme att skriva, fastän du såg dig som så undermålig som skribent. Fastän du inte räknade med publicering. Du tyckte att du var dålig på det men du älskade det, så du höll på. Där någonstans vill jag befinna mig. Jag vill tillåta mig att älska det. Jag vet att du förstår mig, Franz K.

Tack,

maria

(Utmaning: skriv om att förtala)