Ave verum corpus

Gittan har på P2 för högt. Gittan har alltid på P2 för högt. Hon står i ljusstrimman och mäter upp såspulver i en tiolitersgryta, ljusstrimman som obarmhärtigt blottar storköksinredningens flagnade glans. ”Ave verum corpus” sjunger kören i radion och Gittan vill blunda men hon måste hålla koll på måttet.

– Sänk! ropar Brita som står och skär sallad. Sänk!

– Det är Mozart, snäser Gittan men hon sänker litet grand.

Ave verum corpus gör sig nästan bäst på låg volym. Det andäktiga stillaståendet i musikens rörelse. Gittan står fortfarande med fingrarna på volymvredet. Höjer åter ett par snäpp, trots allt. Musiken har ljusstrimman att tävla mot. Det ska vara balans mellan Mozart och ljuset. Nu ställer hon sig förnöjt och börjar vispa i såsen. Häller i litet smulad rosmarin - ”grekisk lammrätt” står det på menyn – och fortsätter vispa. Smakar. Mer peppar. En aning mer vitpeppar. Hon öppnar kryddskåpet och en levande projektil skjuter ut ur det, snuddar nästan vid hennes kind och landar med ett splash i den nu puttrande såsen.

– Vad var det? flämtar Gittan mot Brita.

– Vad då?

– Det kom något ur skåpet!

– Det var väl en mus.

– Ave verum corpus, säger Gittan gravallvarligt när hon äntligen lyckats fånga den döda musen och håller den i en droppande hålslev.

Men det är bråttom. Genast tar hon fram ytterligare en tiolitersgryta och börjar fylla den med vatten. – Vad ska du nu koka? frågar Brita skeptiskt.

– Jag måste ju hinna göra ny sås!

– Aaasch, säger Brita. Det har vi inte tid och råd med.

– Va?

– Det folk inte vet har de inte ont av.

– Vaa??

– Du har inte varit ute i yrkeslivet länge du.

(Utmaning: skriv om sås)