Kronprinsessans porträtt

Kungen var less. Han kände sig underligt instängd. När han blickade tillbaka på sitt liv undrade han vart han blivit av. Själv. Egentligen. Och så tänkte han på Kronprinsessan. Med medkänsla tänkte han på henne och fick en av sina inte helt logiska idéer:

”Jag ska låta måla ett porträtt av henne! Hon ska få se vem hon är innan det är för sent.”

Så Kungen sände bud till rikets alla hörn och kallade varenda målarkludd i landet och de lydde. På utsatt dag dök de upp allihop med sina stafflier och färdigrivna pigment. Fort skulle det gå, så att Kronprinsessan inte behövde sitta så länge. Innan Kronprinsessan kom in i salen höll Kungen ett allvarligt anförande för konstnärerna, vari han tillhöll dem att var neutrala, att inte på något sätt otillbörligt framhäva något av Kronprinsessans drag.

Kungen avlägsnade sig och Kronprinsessan trädde in. Alla målaremännen började måtta med sina penslar. Med skogen av stafflier såg salen ut som en krokiskola. Var fjärde timme kom Kungen in och skred mellan raderna av konstnärer. Medsamma han såg något som inte var neutralt nog, skickade han bort upphovsmannen. På håll såg det ut som om en stor, osynlig hand gallrade bland stafflierna. På fjärde dagen fanns bara ett staffli kvar och en målare som hörde till det. ”Är ni färdig snart,” sa Kungen vänligt. ”Mycket snart,” sa mannen. ”Ert porträtt gör mig brydd,” sa Kungen tvekande. ”Det är så neutralt, så neutralt, men samtidigt så fängslande att det är svårt att tro att ingenting är framhävt!” Målaren böjde sig närmare sin duk. ”Må det, må det,” sa han sammanbitet.

När verket var färdigt fick konstnären kanderad frukt och beröm och en förmögenhet. Sen fick han ta sig hemåt bäst han ville. Men på vindbryggan mötte han alla de avpolletterade målarna. ”Säg, vad framhävde du?” ”Hur gjorde du för att klara dig?” ”Snälla, säg,” De var många men de var inte aggressiva, så den vinnande konstnären tog dem avsides, ställde sig på en gammal huggkubbe och sa: ”Lyssna, vänner. Vi är alla proffs. Vi vet vad det är att göra konst. Framför allt vet vi att det är omöjligt att göra konst utan att framhäva någonting. Jag framhävde skuggan under Kronprinsessans vänstra bröst. Det var ett intressant, matt färgspel där. Genom att skuggan framhävdes blev hela gestalten upplyst. Så bar jag mig åt för att vinna tävlingen.”

Och landets alla bildkonstnärer blev lättade, särskilt de som på allvar försökt följa instruktionerna och känt hur en snara liksom dragits åt runt deras strupar. Alla blev säkrare i sin konst efter detta och tackade den vinnande konstnären för vad han visat.

(Utmaning: skriv om att framhäva)