Uggledans

Den gamla tunga ugglan har kommit ut i sällskapslivet igen, tagit på sig en spetsklänning, svart, som bara doftar litet svett, och en lång sträng med pärlor. De tjugo åren sen sist är glömda, fettvalkarna och åderbråcken likaså. Nu ska hon dansa.

Det är ett litet sällskap. Det är därför hon får tag på en smäcker man, en som bara är femtio. Och det känns precis som förr, förspelet är som att drunkna, förspelet som består av Barthes och Kristeva och faktiskt litet Gurdjieff. Han tror på Gurdjieff, minsann. Nå, det spelar inte stor roll. Nu dansar de andra, ska kanske också vi... Ja, min herre, led mig ut på dansgolvet!

Hon ser ut som en trind, stoppad säck med övervikt åt vänster. Fötterna spränger i skorna från Scholl. Alla de andra vet att dansen bara är lek och tidsfördriv, bara hon och den smäckre dansar i par och han doftar ljuvligt. Hon sluter ögonen, vilar sitt öra mot hans bröst. Det var tjugo år sedan och hon dansar, tätt och följsamt, två kroppar som en hinner hon tänka, de har nästan stannat av nu, dansat in i en vägg, hon öppnar förväntansfullt sin slocknade mun till hälften, det är nu han kommer att kyssa henne, nu är hon kvinna igen, hon har samma känslor i kroppen som då, körtlar och slemhinnor gör sig beredda...

… hon väcks av ett generat skratt tätt invid sitt öra. Det är hans.

Ska vi gå tillbaka till de andra? säger han.

Ja, de har blivit ensamma. Medan hon blundande har vaggats in i en onåbar dröm, medan hon väntat hungrigt med särade läppar, trott sig vara samma person som förr, har resten av festdeltagarna tröttnat på dansen och troppat av, lämnat dem gungande i varandras armar, hon löpsk och han illa berörd. Och musiken spelar på som för en trasig pappersteater och hon känner att hon inte klarar sig en sekund till utan sina stödstrumpor.

(Utmaning: skriv om något pinsamt)