Sviken

Tretti år gamla låtar. Trettifem år gammal discokula. En massa gamla vänner och ett femtio år gammalt liv. Dunka-dunka. Ja, det är min femtioårsdag idag och på Den Gyldene Freden står ett tomt bord dukat för två. För mig och min hustru, Anneli. Jag bokade det i mars. I tre månader har vi pratat om att vi ska gå på Den Gyldene Freden när jag fyller år. Stroboskopljuset färgar mitt ansikte där jag sitter alldeles invid dansgolvet i några stulna minuter av självreflektion. Jag vet inte vart mitt liv leder efter detta. Så här är det nog att vara deprimerad. Detta vakuum. Detta att inget finns.

Jag hade en skön dag hemma idag. Varvade ner ytterligare med en dusch och kröp i min behagliga och fina gåbortspolo, ett par snygga jeans och en välskuren kavaj. Nu inser jag att Anneli var märkligt uppåt men även jag var på bra humör inför tanken att få gå ut och äta gott. Det unnar vi oss inte ofta hemma i Sverige. Det sista jag minns är att jag slog av lyset uppe i lägenheten. Då visslade jag, falskt, inåtvänt, lyckligt. Lycka kan vara något mycket litet och förnöjt.

När vi kom ned på gatan slutade mitt liv som jag känner det. De stod där, allihopa. Släktingarna. Föräldrarna. Grannarna. Vännerna från förr. I en stor halvcirkel utanför porten stod de och slängde schersminblommor på mig och Anneli. Det var som den senaste festen jag varit med om där jag var centralfigur, vårt bröllop för drygt tjugo år sedan. Den som fick mig att lova: ”Aldrig mer”.

Jag är som allmän egendom. Blir beslagtagen av Gertrud, som kräver en dans. Ett par stycken. ”I Love to Love”. Baccara. Så genomfånigt.

– Man minns sin högstadietid! vrålar Gertrud i mitt öra.

– Verkligen, mimar jag.

”Och du har väl inte mognat alls sen dess.” Säger jag inte. Allt är fnuttigt, puttigt, nästan tragiskt. Och Anneli, som dansar förbi i Nwengos armar och ler svettigt och ogarderat – vad har det blivit med henne? Lever jag egentligen i en parallellvärld med en annan fru, en som förstår och respekterar mig? Hur går vi vidare efter detta?

De är väl ett åttiotal, de som är samlade här för min skull. Festlyckliga. Överraskningslyckliga. Minst femton av dem vet att jag hatar sådana här fester och aldrig skulle ställa till med en själv. Ändå håller de tal och visar diabilder och sjunger sånger med specialskriven text.

Hon hade hellre fått bedra mig sexuellt.

Jag vet faktiskt inte hur jag ska fortsätta, när alla leenden av vax har skalats av.

– Det måste vara så omtumlande för dig, skriker Gertrud.

– Verkligen, säger jag igen.

(Utmaning: skriv om erfarenhet)

Vigga tant Helen

Vem var tant Helen? Vems var tant Helen? Hon tillhörde släkten utan att vara släkt med någon. Var med på alla jular och födelsedagar. Någon tyckte sig minnas att det hade börjat med att hon varit granne till mormor en gång, sett mammas generation växa upp och få barn och nu oss, men ingen visste riktigt och mormor var borta. Tant Helen var ett formidabelt exemplar, denna dag – som var Minnas födelsedag – iklädd ärtskidsgrön rockklänning och svart stråhatt med flor. Hon var inte knusslig. Hennes inkomst var inte hög men hon hade undanstoppat efter längesedan avdöda släktingar, några hundratusen där och några hundratusen då som inte riktigt hade gått åt. Det var underligt, för hon söp som ett kompani. Redan när hon kom till lilla Minnas lunchbjudning i trädgården svajade hon litet. Minnas pappa Ferdinand, som hade planer som involverade tant Helen, myste och inväntade rätt grad av berusning. Minnas pappa Ferdinand var också min man och vi hade grälat om detta. Jag hade väst om att utnyttja och han hade hänvisat till ”alla andra”. Alla mina syskon och kusiner hade fått så kallade lån av tant Helen, enligt Ferdinand.

Ferdinand hade god hand med tant Helen, trots att han bara var ingift. Nu tog han fram en dunk och slaskade upp innehållet i tomma Smirnoff-flaskor. Tant Helen kom tranande över gräsmattan med höga knälyft, som om hon känt doften av sprit.

– Akta! flöjtade hon. Använd tratt!

– Äh, sa Ferdinand. Det är ju inte köpesprit. Vill du ha en grogg, tant Helen?

Hon serverade sig ett halvt ölglas sprit, spetsat med en aning citronläsk, och smakade av med fröjd.

– Gimme that ole time religion! Det är inte varje dag man får en god skogsstjärna.

Tant Helen var förtjust i barn. Så förtjust, att hon trots sin fäbless för starka varor inte satt som kedjad där spriten fanns, utan flaxade runt i trädgården med barnen – men kom och tankade litet alltsomoftast, förstås, och bytte ett ord med de vuxna. Det förvånade mig att Ferdinand var så avslappnad och inte gav noga akt på tant Helen. Man måste ändå ta henne i rätt tid. Men med ens förstod jag, när vår äldste son Adrian ropade med hög röst:

– Pappa Ferdinand! Nu går tant Helen krokigt!

Alla skrattade men tycktes ingenting ana när Ferdinand halvminuten senare smög upp från sin stol. Efter ytterligare tjugo minuter satt tant Helen lallande i en annan stol, social som alltid men oförståelig och oförmögen till det mesta. Ur Ferdinands kavajficka stack ett papper upp.

– Nu är segelbåten vår! viskade han saligt i mitt öra.

Tårar samlades i mina ögon när jag tittade på tant Helens sorgliga skepnad. Lurad med hästhandlarknep. Flinkt snappade jag papperet ur Ferdinands ficka, rev det i bitar och stoppade det i en tomflaska.

– Du ska förhandla med henne när hon är nykter!

– Alltså aldrig? Alla gör så här.

– Inte vi. Inte vi. Jag tillåter det inte.

Ferdinand reste sig och vrålade upp mot himlen:

– Guuu, vad du är jobbig!

Minna tog Adrian i hand, sprang fram till sin moster Ellinor och frågade allvarligt:

– Ska pappa och pappa skiljas nu?

Då kvicknade till och med tant Helen till:

– Skiljas? Inte skiljas. Segla!

(Utmaning: skriv om något krokigt)

Bekännelselitteratur

Min gikt, min gikt!

En dikt om min gikt!

Ni hör. Det går inte, fastän det rimmar. Man skriver inte dikter om sina små åkommor. Knappt ens om sjukdomar skriver man. Möjligen rapportböcker. Självbiografier. Jag håller på att dö. Ro utan åror.

Om krämpor skriver man inte, annat än i milda nidporträtt av de äldre. Gikt – det är en kverulantisk äldre herre ombord på ett skepp, han går rak i ryggen – är avdankad överstelöjtnant, kanske – och klagar på sin gikt. Det är litet larvigt, gikt. Det är som att vara känslig för drag eller att ha vissa former av allergi.

Jag har gikt. I båda stortårna, mest i den vänstra. Om ni visste hur fruk-tans-värt ont det gör med gikt i dess mest mogna stadium! Man kan inte nudda leden, än mindre gå med skor. Knappt gå över huvud taget. Och alla onda tankar man tänkt om dem som är känsliga för drag och om de allergiska bleknar bort. Man bestämmer sig för att lyssna nästa gång man träffar på en sådan medmänniska. ”Krämpbärare, förenen eder!” tänker man. Och man förundras över att det ska ta sådan plåga för att man ska hitta till sin empati. Vissa klarar det utan den egna smärtan men jag, jag har fått dessa ständigt molande tår för att varje steg ska påminna mig om att livet – också – är lidande.

Om man har gikt

är det av vikt

att skriva en dikt

som en sorts bikt.

(Utmaning: skriv om en krämpa)

Hugga sten

Ljuset först. Det obevekliga solljuset, som målar ett vitt fält. Sedan ljudet – det flacka, entoniga ljudet av sten mot sten. Först nu syns scenen: vi har hamnat i ett stenbrott. Kvinnor som hackar. De sitter på huk och hackar knytnävsstora bitar av sten för hand. Andra kvinnor som bär sten i palmbladskorgar på huvudet. Alla kvinnorna bär klart färgade kläder, det är därför det inte ser ut som ett arbetsläger. Vi vandrar in bland kvinnohoparna med våra påträngande kameror, som har åkt fram nu när det är vår sista vecka i Sri Lanka. Rödfärgade, välkomnande betelleenden. Magra armar. Var finner de styrkan? Vi närmar oss det nordöstra hörnet av stenbrottet och en ny slinga ljud lägger sig över det monotona stenknackandet: ”Hugga, hugga sten, hugga sten, hugga sten, hugga, hugga, hugga sten, hugga sten, hugga sten...” Taktfast men inte entonigt. En arbetssång. Djupa altröster. En av kvinnorna drar med mig strax över stenbrottets gräns, till skuggan under en akacia. Där ligger hon som de sjunger för, en tvåmånaders babyflicka, dotter till arbeterskan. Tryggt ligger barnet och vaggar upphängd i en gammal sari. ”Hon kan bli vad som helst,” säger mamman bävande men trosvisst och halar fram hennes horoskop ur behån. ”Ja, det kan hon säkert,” säger jag mekaniskt.

Men när vi tagit adjö och börjat gå mot bilen slår mig en sak. Jag urskuldar mig och springer tillbaka till mamman. ”Jag vet inte om ni har tänkt på det...” säger jag tveksamt och ger vaggan en liten knuff. ”Vad då? Säg?” ”Jooo, om ni vill att hon ska bli vad som helst, kanske ni inte ska sjunga 'hugga sten' för henne?” Uppspärrade ögon. Viskande röster. ”Det är den enda vaggvisa vi kan.”Jag plockar en slagdänga ur högen: ”Sjung 'I den blåa molnskuggans skymning'. Eller hitta på en ny.” ”Kan inte du sjunga en ny sång för oss?” Men nu tutar Sebastian borta vid vägen. Jag måste rusa.

”Vad var det där om?” frågar Frida irriterat. ”Kärringsnack, bara,” säger jag nöjt. ”Förlåt att ni fick vänta.”

(Utmaning: skriv om att vagga)

Acceptera

Känslor i kroppen. Levande ångest. Nu är vi där. Du säger ”ignorera!” Jag säger ”aldrig!”, börjar slåss (för min själ, som fyller mig ner i minsta kapillär) och rör mig mot smärtans centrum (som är överallt i kroppen – jag törs inte säga ”mitt i bröstet”). Där! Dyker ner i det onda, plaskar i det, dyker utan att dränkas.

Så. Det var inte så farligt. Det lättade i bröstet. Det lättade i bröstet och jag är inte längre rädd för mig själv.

(Utmaning: skriv om att ignorera)

Midsommaröl

Sval var ölen jag fick när jag satt och väntade på er förstubro i molnig midsommardagseftermiddag. Sval och besynnerlig. Oppigårds Single Hop Ale. Den bekantade jag mig med medan ni omsorgsfullt inventerade varenda madrass i den stora gamla byskolan. Många låg ännu och sov men inte Angelika. Alla hade pratat med alla men ingen mindes henne från midsommaraftonens senare timmar. Hon hae gått ut med ett par flickor för att plocka blommor. Tystnad. Gärdsgårdar. De andra hade gett upp men inte Angelika. Där någonstans slutade spåret och om tre timmar skulle vårt plan gå från Skavsta. Åt vilket håll gick ni då, för sjutton?Men det var som om nattens tystnadslöfte hängde i, eller som om de skingrande spritdimmorna dolde färderna. Fler ungdomar slöt till på verandan. Det är Angelikas pappa. Han söker efter henne. Angelika? Söt, sa jag frankt. Lockigt hår. Hon kom hit med Kristin. Två och en halv timme kvar. Vår semester i Kroatien var på väg att bli ett minne av en fadäs. Men nu började blomsterflickorna kvickna till. Vi gick här. Ett skutt över en stenmur. Det gick fortfarande att följa spåren i det våta ängsgräset. Efter fyra lindor var det bara ett spår som fortsatte. Flickorna stannade tvekande men en pojke hängde på. Ingen idé att ropa för spåret fortsatte beslutsamt. Den allt varmare ölen dog i min hand. Vart hade hon gått? Vi var uppskattningsvis två kilometer från skolhuset när spåret slutade. På en landsväg. Hade hon blivit trött? Tänkte hon försöka lifta tillbaka? Mina rop som kraxningar. Pojkens mer melodiska. Jag heter Sebastian. Jag satt uppe och väntade på henne men hon kom aldrig. Jag ringde min fru. Vi får skippa resan. Min hand började skaka våldsamt när jag skulle ringa 112. Då, först då, ställde jag ner ölen. Den blev början på vår värsta sommar.

(Utmaning: skriv om något svalt)

Förlora

Ingen täckning på mobilerna. Förr i världen stod det ”Endast 112” i displayen men det gör det inte nu. Jag har försökt ändå. Inget händer. Så jag får baxa din kropp till bilen. Det är som om du vore dubbelt så stor som jag och dubbelt så tung som du är. Jag har redan förlorat hoppet. Ilskan över mig själv för detta lägger sig i ett lager över de andra känslorna. Ändå darrar jag kraftigt när jag ska sätta nyckeln i tändningslåset. Jag förlorar säkert en minut på det. Jag är arg på mig själv för det och för att jag inte är en av dina många läkarvänner. Lite improviserad hjärt- lungräddning försökte jag mig på men bestämde mig för att det var bättre att få dig till sjukhus. Var det nu finns ett sjukhus? I Kopparberg? Neej. Kan det finnas i Storå? Knappast. Lindesberg. Där måste det finnas. Men hur åker man dit?

– Jag kör före, säger mannen jag träffar på nere i Ställdalen.

Arg för att jag inte är en vardagshjälte, som han. Klappar på dig och smeker hela färden men du känns så underligt kompakt, som om du redan vore borta. Med en tvärnit stannar vi framför akuten.

Jag förstår det ju. Jag har förstått det hela tiden. Du är borta för mig. Förlorad. Skulle jag ha fortsatt min tafatta hjärt- lundräddning, baserad på en halvdagskurs för tjugofem år sedan? Åååå, du borde ha tillbringat helgen med någon annan, inte med mig som tänker så bra i abstrakta termer men som är en praktisk idiot. Åååå, du är borta. Jag ringer själv de nödvändigaste samtalen. Till dina föräldrar. Till Giovanni. Och det underbara händer: jag tappar mina självupptagna självförebråelser, säger ingenting om dem. Det är fruktansvärt och skönt att dela sorgen. Ja. Vi har sorg nu. Giovanni skriker rakt ut. Sen sitter vi och hackar upp telefonledningen i små, små bitar med våra snyftningar. Kommunikationen ändå där, tafatt, på engelska, svenska, italienska. Giovanni frågar om du sa någonting.

– Inget, svarar jag. Han bara segnade ner.

– Men vad var det sista han sa?

– Han berättade om huset ni har hyrt i Frankrike till semestern.

Vi börjar gråta ännu mer. Vore det läge för änkebränning skulle vi väl slåss om platsen på bålet.

– Kommer du upp? frågar jag.

– Jag försöker komma redan ikväll.

– Då hämtar jag dig på Skavsta.

– Eller Arlanda.

– Eller Arlanda.

Min lekkamrat. Min förtrogne. Min barfotaterapeut. Min älskade vän. Borta på ett ögonblick, förlorad. Själv har jag med största visshet ett stort antal dagar framför mig och var och en av dessa dagar ska vara utan dig.

(Utmaning: skriv om en förlust)

Om att bli

Tvillingarna är ivriga idag, som alla dagar. De låter som Piff och Puff på julafton när de ska berätta om vad de vill bli.

– Sopgubbe, säger Beata samtidigt som Karolin säger:

– Författare!

Och pappa gör bort sig, som vanligt. Dyker ner som en rovfågel:

– Men, Beata, varför vill du bli sopgubbe?

– För att då får man antingen köra lastbil eller stå bakpå när den kör och hålla i sig med en hand!

– Och tömma sliskiga, sluskiga soptunnor som luktar, fyller Karolin i.

– Och få ont i ryggen, säger pappa. Tänk, på vintern!

Beatas ögon fylls av tårvätska. Hon höjer hakan en aning för att de inte ska svämma över.

– Jag vill bli sopgubbe i alla fall.

– Det är klart, Beata, det är klart, tröstar Karolin.

– Fattar du, säger pappa till mamma senare i dubbelsängen. Den ena sitter och gör små böcker hela tiden och hon vill bli sopåkare.

– Och den andra tjyvlånar bilen så ofta hon kan och kör omkring på gårdsplanen...

– … och är dyslektiker! Och hon vill bli författare!

– Dyslexi är väl inget hinder, i och för sig. Och det slutar ändå aldrig med att man blir det man ville bli när man var elva. Vad ville du bli?

– Rockstjärna, förstås, säger pappa. Och du?

– Något med virkning. Jag hade en virkperiod just då.

– Virkkonsulent? Virkfröken?

– Virkkonstnär, kanske. Stympa inte människors drömmar, även om de är gamla.

Hon blir allvarlig på rösten:

– Tänk på det, Roger. Tänk på det. Drömmar är sim skisser är som idéer – sköra som rimfrost.

– Blev du sur? säger pappa retsamt.

Mamma suckar.

– Nej, men du vet att du gjorde Beata ledsen.

– Ren överrumpling. Jag blev så ställd.

– Förklara det för Beata, inte för mig.

– Du är sur, säger pappa.

Mamma vänder ryggen till.

– Jag blev det nu, mumlar hon.

– Surpuppa, säger pappa ömt och ligger kvar och tittar i taket, förundrad över det feminina könet.

– ”Sköra som rimfrost”, muttrar han.

– Va? säger mamma med alldeles platt röst.

– Inget. Jag bara tänkte.

(Utmaning: skriv om ett drömyrke)

Analogt

Sommarn regnar utanför fönstret och vi gör klippdockor. Hela lovet gör vi klippdockor med våra trubbiga saxar. Mamma har sparat några jättevackra och gameldagsa klippdockor från när hon var liten. Dem får vi leka med. De fanns varje vecka i Året Runt, säger hon. På sjuttitalet. Nittonhundrasjuttitalet. Mamma och pappa och alla vuxna är verkligen gamla. De kommer från ett annat århundrade. Klippdockorna vi gör själva blir så klumpiga och fula jämfört med mammas perfekta men litet skrynkliga från Året Runt. Men så kommer Sofi på att vi kan fixa till bilder i Photoshop och på så sätt göra våra egna. Det blir bra men vi leker mest med mammas gamla.

Så en dag skvalar det inte längre därute, det är till och med litet sol och det märker inte vi, vi håller på med en massa kläder till ett klippdocksbröllop, men mamma kommer och säger ”Lystring!” och ”Med omedelbar verkan!” och ”Verkställ!” och ”Glöm inte gummistövlarna!” och vi blir utslängda som ett par fulla gubbar från en pub. Jag har nog sett.

Det är skönt därute. Det blöta och det varma. Vi leker att gräset inte får nudda ovanför gummistövlarna. Att man faller död ner då. Och det gör man nästan, för grässtråna – och allt annat som växer – är så fulla med blött efter flera veckors regn att de är riktigt obehagliga.

Eftersom vi inte vill röra vid det som växer är det svårt att veta vad vi ska göra men vi går ner till åkanten båda två och börjar bråka om ifall ån har stigit eller inte. När vi har bråkat färdigt kastar vi litet smörgås i det stilla vattnet, sen går vi in igen och fortsätter med bröllopsförberedelserna.

”De borde ju vara ute men jag blir i alla fall så glad när de håller på med något analogt,” säger mamma till sin kompis Karin när de passerar mitt rum. Karin är snäll. Jag vill att hon ska stanna och upptäcka klippdockorna från Året Runt och säga att hon minns dem från sin egen barndom men hon ropar bara ”Hej, Martina! Hej. Sofi!” och så går hon och mamma ut och torkar av utemöblerna och sätter sig i dem. med näsorna hopskrynklade så att de ser ut som katter.

(Utmaning: skriv om ett sommarregn)

Jog my Memory

– Please jog my memory, she said, giving his elbow another litte rub. Where did we meet?

And he wrapped her shawl around her and said, with a crispy edge to his voice:

– We should think about going inside. It's getting cold.

She spread her arms wide, dropping the shawl on the ground, laughing:

– I can't feel the cold! Tell me now. I know I've met you before. Were we lovers? Friends? Colleagues, perhaps?

He looked briefly at his knuckles, feeling a shiver pass up his spine. It was painful every time, every bloody Saturday he came to visit her. He grabbed her hand.

– Let's go inside and play a game! Wouldn't it be nice to have a game of draughts?

She still played very well but now she just shook her head.

– I want to talk. Just sit and talk. You see, nobody visits me and the girls here are so busy.

So they talked. Nonsensically to him but she seemed to flourish. When it was time to part, he impressed her forehead with a dry kiss and said, under his breath:

– Goodnight, Mum.

She grabbed him and held him at arm's length, scrutinizing his face, as if to ward off her bewilderment.

– My dear, my dear, she said, accepted the scarf from his hand and retreated indoors.

(Utmaning: skriv om att jogga)

Jävligt i Mali

Mormor Berta vecklade ut sina spindelfingrar, deras papperstunna hud, den hjärtskärande rosa renheten; for med dem sökande över afrikakartan, stannade med ett prövande pekfinger och sa:

– Det är för jävligt, det som händer i Mali.

Jag hickade till och det sprutade te ur min mun men inget hamnade på duken utan det ramlade tungt på de nyoljade tiljorna på mormors glasveranda. Nu trevade hennes fingrar över mitt ansikte med en näsduk, torkade mig om munnen tills jag blev ny. Golvet ignorerade hon.

– Du håller inte med? frågade hon spjuveraktigt med huvudet på sned.

– Jag vet inte så mycket, mumlade jag. Jag vet att det är något med tuaregerna.

– Det är kaos i norr, sa hon kort och strök sig över kjolen. Men du verkade bli väldigt tagen? Väldigt ställd?

– Du svor, viskade jag.

– Tja. Jag vet inte.

Hon tystnade och såg illmarig ut.

– Jag trodde inte att du svor, sa jag olyckligt.

– Det enda jag vet, sa hon utstuderat långsamt och fattade tag om sin nötta bibel som om hon vore förälskad i den. Det enda jag vet är att det står i Bibeln att man inte ska svärja vid sitt huvud och det har jag inte gjort. Inte svurit vid någon annans huvud heller, för den delen.

– Men man ska inte missbruka...

– … Herren sin Guds namn, nej! Det har jag aldrig gjort! Jag säger aldrig ”Herre Gud!”, som du gör. Eller ”Jeeesus” på engelska. Inte ens ”himla” säger jag. Men om det är jävligt i Mali så säger jag att det är jävligt i Mali. Och ingenstans i Bibeln står det att jag inte kan göra det.

Hon trutade med munnen och hällde upp mer te utan att fråga. Hon visste att ingen kunde slå henne, den gamla missionspionjären, på fingrarna i bibelkunskap.

– Men åk nu inte tillbaka till bibelskolan och säg ”fan” och ”jävla” och motivera med att jag sa att du kunde göra det!

– Jo, det ska jag, sa jag okynnigt. Skrymtare där!

Vi skrattade in i den osannolika sommarnatten, hon så glittrande ungt. Nej, jag skulle aldrig börja svära men åter hade hon öppnat perspektivet för mig en liten bit och blottat en större värld, den 89-åriga söndervärkta gamla kvinnan i det gråvita huset uppe i norr, och som vanligt var det läskigt och befriande på samma gång.

(Utmaning: skriv om att svära)

18-årsdag

Myndighetsdagen minns jag. 25 januari. Snöflingor som löst stickade grytlappar. Förändring på gång. Nicke kom, blyg som en aning, och gav mig en svarvad dosa som han gjort på terapin. Verktygen räknade och inlåsta klockan 15.55. Nicke. Som han hade hatat min skugga när jag kom till ungdomsvårdsskolan två år och tre månader tidigare. Men allting ändrades när han blev föreståndarens gullunge efter incidenten vid Korpsjön och ingen längre ville vara med honom. Då gick jag till honom. Det hade gått upp för mig att ensamheten stod som en farlig, vitviolett aura omkring honom. Jag gick till honom och knackade på.

Ungdomsvårdsskolan. Oskyldiga, drömska dagar. Nu var dagen kommen när jag skulle därifrån. Jag satt och tittade stumt på en plogbil i grådagern. Den plogade vägen mellan skolan och anstalten och jag hade bara att följa med. Klockan 10.30 gick transporten. Jag var myndig. Jag hade blivit kriminalvårdens ansvar. Är det konstigt att man dör en smula då?

Klockan 10.30 samma dag, den 25 januari 1982, fick min tvillingsyster håltimme mellan biologin och engelskan. Hon har berättat att hon cyklade som radiostyrd genom gatorna i den lilla staden, mellan flingorna som dalade som stora flor. Hon var glad, beslutsam, trosviss. Sladdade in på pastorsexpeditionens gård, gick in och ansökte om utträde ur Svenska kyrkan. Det tog en dryg minut. Trampa hela vägen upp till Högbergsskolan, tyst sjungande Imagine there's no heaven... Ett maskinskrivet intyg försiktigt instoppat i formelsamlingen i ryggsäcken. Hon var myndig. Hon var fri. Världen kunde bre ut sig utan tjuvkikande gudar. Det måste ha varit berusande.

Hon kom hem på kvällen sen till morsan.

– Jag fick femma på kemiprovet!

– Å, vad roligt. Tomas ringde. Han är på fängelset nu.

De åt lövbiff sedan. Min syrra nobbade sitt första glas vin. Vår 18-årsdag.

(Utmaning: skriv om att bli myndig)

Ödemarksvandring

På den femte dagen av min vandring har jag ett enda geggigt kex kvar att äta och tändstickorna är slut. Russinfingrar, russintår i den kompakta vätan som också börjar luckra upp kartan i sitt immiga fodral. Jag är lurad, omtöcknad och skadad och fruktar på allvar för mitt liv. Men jag går på i fåfäng förhoppning om att rörelsen ska förändra någonting. Förändra min belägenhet. En kilometer, litet styvt eller litet knappt, till nästa mål. Ack, hur jag den första dagen trott att målet var slutet. Hur jag tänkt mig att jag skulle kunna skryta inför mina vänner om min milslånga ensamvandring i regnskogen. Hur levande utmaningen varit. Hur rolig. Då sken också solen. Sedan mål som ledde till mål som ledde till mål i en skattjakt i helvetet. Regnet. Iglarna. Skorpionerna. Ensamheten. Ödemarken.

Här. Nu börjar stigningen i djungellandskapet som jag väntat på. En liten höjd bara, en mjuk bergsrygg, och på andra sidan den nästa mål. När ska jag äta kexet? Jag äter den på krönet. Sen blir det väl fruktdiet. Det är larvigt att svälta ihjäl i en regnskog.

Jag hade vunnit ett presentkort på poker nere på en sylta i en watte i Colombo 10. ”Ditt livs regnskogsäventyr!” sa killen jag vann det av. Det var visst någon eko-skit också. Eko-skit var ordet. Utan toapapper i fem dagar lyser arslet som på en babian. Jag har sett dem, babianerna. Jag har jämfört.

Jag är mindre trött nu, när jag följer branten uppför. Trots allt fortfarande en liten energiimpuls inför ett mål. Hur många har det varit nu? Arton? Tjufem? Jag sätter mig på en sten uppe på höjden och öppnar försiktigt den lilla plastbyttan med kexet. Man ser inte nånting i djungeln. Ingen aning om att det sluttar på båda håll. För säkerhets skull kollar jag kompassen innan jag sätter iväg mot nästa mål.

Jag kommer ner i en liten glänta. Det är trevligt. Jag ser mer än handen framför mig. Och faktiskt har det slutat regna. På långt håll ser jag den lilla röda flaggan. Halleluja! Min sadistiska lekledare har inte glömt mig än. Han eller hon eller den eller de leker ännu Gud. Medsamma jag börjar gräva vid flaggans fot börjar det smälla i skogsbrynet. Jag hukar mig och vänder mig om. Det verkar vara ett fyrverkeri som lamt tävlar med solljuset här mitt i ingenstans. Jag fortsätter gräva och får upp dosan med lappen i. Lappen med instruktionerna för hur jag ska kunna nå nästa mål. Där står det:

Du är framme

Du är ny

Tacka oss

som hjälpte dig bryta ditt ego.

Jag ser mig osäkert omkring. Plötsligt hörs motorljud. På en fyrhjuling, genom fyrverkeriets enstaka gnistor, rider en underskön kvinna in i gläntan. Hon är klädd i en smakfull, grann sidensari och har ringar och juveler från huvud till fötter. Hon slänger sig av fordonet, rusar fram till mig och ger mig en kyss på pannan. ”Vad duktig du har varit,” säger hon. ”Nu ska vi fira!”

För första gången i mitt liv svartnar det för ögonen på mig av ilska. Jag tittar in i hennes täcka, leende ansikte och drar på en stor smäll rakt in i hennes perfekta tänder. ”Jag firade uppe på krönet med mitt sista kex,” säger jag till sidenbyltet framför mina fötter, haltar mot fyrhjulingen, rivstartar den och försvinner bort i kvinnans spår.

(Utmaning: skriv om att fira)

Utan snus i två dagar

Utan snus i två dagar försmäkta vi på denna ö och denna ö är den stoiska beslutsamheten, den vansinniga stoiska beslutsamheten att i ett nu göra upp med missbruket. Inget nikotin. Inte i någon form. Frihet utan en liten dosa. Askes. Vanvett. Jag är det närmaste jag kommit att gå under, inte av hunger eller köld, inte av obesvarad kärlek, utan av abstinens.

Jag tror inte på tuggummin och plåster med nikotin i och dessutom är de preparaten minst lika dyra som snuset och cigen. En del av upplägget här är ju faktiskt att visheten ska bedra snålheten. Tusen spänn i månan. Tolv tusen på ett år. En lagom semester. Och jag är glad över att slippa röka och snusa. Det säger jag. Den här gången är det för alltid, säger jag, och det är ett privilegium att slippa.

Men vid Brommaplans breda betongpelare står de som jag identifierar mig med. De drar långa bloss och korta, de gör det jag helst skulle vilja, det är en öken i mitt bröst. Men jag har redan slutat flåsa. Men jag vill också kunna ta upp en vit cylinder till och så en annan. Baka en prilla. Känna stinget och den mjuka kudden under läppen. En förlängning av barndomen. Utsökt tröst.

Ett ”aldrig mer”. Aldrig mer svepa cellofanet av ett cigarrettpaket, öppna det och ta bort stanniolpapperet, dra upp en cig. En av många. Aldrig mer. Jag har gjort det för absolut sista gången. Det regnar tårar på min grav. Dagen släpar sig fram utan avbrott. Det ylar från mitt bröst. I ett ögonblicks panik funderar jag på att börja suga på tummen men klienterna kan ifrågasätta det. Två dagar har gått. Jag knaprar selleri igen. Två dagar och tre minuter.

”Det är en förmån att få slippa.”

”Det tar tjugoen dagar att befästa en ny vana.”

Jag dör. Jag går under. Jag förgås.

Ta mig härifrån, bara ta mig.

Jag förgås.

(Utmaning: skriv om att förgås)

Ave verum corpus

Gittan har på P2 för högt. Gittan har alltid på P2 för högt. Hon står i ljusstrimman och mäter upp såspulver i en tiolitersgryta, ljusstrimman som obarmhärtigt blottar storköksinredningens flagnade glans. ”Ave verum corpus” sjunger kören i radion och Gittan vill blunda men hon måste hålla koll på måttet.

– Sänk! ropar Brita som står och skär sallad. Sänk!

– Det är Mozart, snäser Gittan men hon sänker litet grand.

Ave verum corpus gör sig nästan bäst på låg volym. Det andäktiga stillaståendet i musikens rörelse. Gittan står fortfarande med fingrarna på volymvredet. Höjer åter ett par snäpp, trots allt. Musiken har ljusstrimman att tävla mot. Det ska vara balans mellan Mozart och ljuset. Nu ställer hon sig förnöjt och börjar vispa i såsen. Häller i litet smulad rosmarin - ”grekisk lammrätt” står det på menyn – och fortsätter vispa. Smakar. Mer peppar. En aning mer vitpeppar. Hon öppnar kryddskåpet och en levande projektil skjuter ut ur det, snuddar nästan vid hennes kind och landar med ett splash i den nu puttrande såsen.

– Vad var det? flämtar Gittan mot Brita.

– Vad då?

– Det kom något ur skåpet!

– Det var väl en mus.

– Ave verum corpus, säger Gittan gravallvarligt när hon äntligen lyckats fånga den döda musen och håller den i en droppande hålslev.

Men det är bråttom. Genast tar hon fram ytterligare en tiolitersgryta och börjar fylla den med vatten. – Vad ska du nu koka? frågar Brita skeptiskt.

– Jag måste ju hinna göra ny sås!

– Aaasch, säger Brita. Det har vi inte tid och råd med.

– Va?

– Det folk inte vet har de inte ont av.

– Vaa??

– Du har inte varit ute i yrkeslivet länge du.

(Utmaning: skriv om sås)

Ut ur stormen

Alla stormens viskande öron. Alla rädslans bankande slag. Du är mitt i och förbi, både olika och samma. Bara du och makterna. Bara du och makterna, denna storm utan fördröjning, denna piskande visshet: att du bara kommer igenom som en annan, att du bärs av inget som en aning, att du gör dig stum och ful och döv men ändå offras, kommer igenom stormen skråmad, rå och liten. Skråmad, rå och liten men i ett stycke hel med ett skinn så skört som solen. Vagga viss då i stormens motsats, som i ett tillstånd utan namn.

(Utmaning: skriv om en storm)

Du och Zeb

Du är ett barn av vidderna, tillika gammal scout. Det må vara trettio år sedan, du stolpar ändå fram mot praktiska utmaningar som Zeb Macahan. Zeb Macahan var också trettio år sedan och det kan inte vara praktiskt utan att vara en utmaning men det har du inte insett, din självbild sitter i höfterna, i den bredbenta ”This town ain't big enough for the two of us”-gången. Du är tuff. Du kan allt. Du har lånat en stuga över helgen med din älskade, en asfaltblomma med stålullshår, som ställer sig i ett hörn och knappt förstår att packningen ska bäras in. Det är bra. Det är en basis för beundran.

I stugan luktar det möss och fukt. Det första du ska göra är att bädda upp dubbelsängen däruppe men innan dess ska du bara sätta igång en liten brasa. Du vaggar fram mot bergslagskaminen. Gummistövlar på. Där finns ingen kniv eller yxa att spänta stickor med men massor av tidningspapper och litet näver. Du gör en brasa, fjuttar på och stampar uppför trappan för att lufta sängen. Asfaltblomman har hittat gamla Veckojournalen, sitter med dunjackan på. ”Snart blir det varmt” ekar du Ebba Grön och placerar en lätt kyss på blommans läppar. Men när du öppnar kaminen för att lägga in litet grövre ved har allt slocknat. Det svider till i självkänslan. Bitter och förvirrad rakar du ut veden, tillhåller dig själv att tänka på vad du gör och bygger upp ytterligare en pyramid av vedpinnar. Den här gången stannar du motvilligt vid brasan tills den ser ut att ta sig.

När den fjärde brasan slocknat sitter din kärlek och huttrar och din röst är redan hätsk när du säger: ”Men gå ut och rör på dig!”. Du river än en gång ut allt ur kaminen. Sotiga händer, svett hjärta. När du just ska sätta stickan till kommer asfaltblomman in, överlycklig: ”Titta! Briketter!” Den fullständiga förödmjukelsen kommer när du lämnar plats framför kaminen, ser din erfarenhetsgrundade pyramid rakas åt sidan och ett fluffigt pappersmoln byggas upp, toppat med en sådan där brikett och alltför grov ved. Du suckar lättat inåt – det här kommer inte heller att lyckas.

Men den femte brasan brinner glatt och ni kurar framför den, du märkligt stukad. Ja, något i dig är alldeles ur led. Du tröstar dig med mjukt hår och fuktiga läppar, det går så bra att trösta sig så, komma bort från det som svider men du vet att det finns något du borde tänka på, det har att göra med hela ditt liv, med trettio år åtminstone, vad du gjort och inte, hur dina vägar gått. Du måste förklara för dig själv vart du gått och vem du är. Att du lärt dig andra saker än att göra upp eld och att du aldrig är dina färdigheter.

(Skriv om att det svider)

Vattenfall - en presentation

De är säkert snälla, de som arbetar på Vattenfall. De flesta människor är det. Snälla. Slår inte sina män eller fruar, önskar sina barn ett rikt liv. Så är det nog också på Vattenfall. Säkert också på Forsmark – som förresten ägs av Vattenfall. Och i den syriska armén – som inte ägs av Vattenfall.

Vaddå ”vad är det jag insinuerar?” ”Insinuerar?” Jag insinuerar ingenting när jag levererar truismen att de flesta människor är snälla.

Vattenfall är helägt av svenska staten. Vattenfall är ett av Europas ledande energiföretag. De flesta som jobbar på Vattenfall sover gott om natten.

I Sverige står kärn- och vattenkraft för en stor del av Vattenfalls elproduktion, i Tyskland och Polen kol. Innevarande period går 28 procent av företagets investeringar till förnyelsebara energikällor. De bor ofta i radhus (de som arbetar på Vattenfall).

(Utmaning: skriv om vattenfall)

Vid en vagga

Jag hoppas för dig ett liv utan ideologiska sammetshättor. Att du får märka när vinden rufsar i ditt hår som ännu bara är fjun. Ja, att du ska stå rak i blåsten för att du har fått lära dig att lita på dig själv, det hoppas jag, men också att du ska känna tilliten till den väv av ömsesidigt beroende du är inskriven i. Inte vara rädd för tryggheten. Inte sky ensamheten. Det är det viktigaste. För övrigt hoppas jag att du överraskar mig. Så där riktigt ordentligt, så att det gungar under mina fötter. Själva poängen med generationer är att vi ska fostra varandra. Börja med mig!

(Utmaning: skriv om att hoppas.)

iris systerdotter har gjort mig uppmärksam på att det finns en fågel som heter sammetshätta. Jag tänker mig dock en bokstavlig sammetshätta.

Uggledans

Den gamla tunga ugglan har kommit ut i sällskapslivet igen, tagit på sig en spetsklänning, svart, som bara doftar litet svett, och en lång sträng med pärlor. De tjugo åren sen sist är glömda, fettvalkarna och åderbråcken likaså. Nu ska hon dansa.

Det är ett litet sällskap. Det är därför hon får tag på en smäcker man, en som bara är femtio. Och det känns precis som förr, förspelet är som att drunkna, förspelet som består av Barthes och Kristeva och faktiskt litet Gurdjieff. Han tror på Gurdjieff, minsann. Nå, det spelar inte stor roll. Nu dansar de andra, ska kanske också vi... Ja, min herre, led mig ut på dansgolvet!

Hon ser ut som en trind, stoppad säck med övervikt åt vänster. Fötterna spränger i skorna från Scholl. Alla de andra vet att dansen bara är lek och tidsfördriv, bara hon och den smäckre dansar i par och han doftar ljuvligt. Hon sluter ögonen, vilar sitt öra mot hans bröst. Det var tjugo år sedan och hon dansar, tätt och följsamt, två kroppar som en hinner hon tänka, de har nästan stannat av nu, dansat in i en vägg, hon öppnar förväntansfullt sin slocknade mun till hälften, det är nu han kommer att kyssa henne, nu är hon kvinna igen, hon har samma känslor i kroppen som då, körtlar och slemhinnor gör sig beredda...

… hon väcks av ett generat skratt tätt invid sitt öra. Det är hans.

Ska vi gå tillbaka till de andra? säger han.

Ja, de har blivit ensamma. Medan hon blundande har vaggats in i en onåbar dröm, medan hon väntat hungrigt med särade läppar, trott sig vara samma person som förr, har resten av festdeltagarna tröttnat på dansen och troppat av, lämnat dem gungande i varandras armar, hon löpsk och han illa berörd. Och musiken spelar på som för en trasig pappersteater och hon känner att hon inte klarar sig en sekund till utan sina stödstrumpor.

(Utmaning: skriv om något pinsamt)

Brevet till Kafka

Franz... Hör du mig? Franz?

Käre Franz K.,

Ursäkta, jag måste vässa min penna. Det hjälper inte. Du har varit död så länge. Det underliga är att du över huvud taget varit levande, med det där intensiva utseendet. Vackert. Intensivt. Du är död. Självklart är du död. Just my luck. Inte för att jag skulle ha haft en chans men...

Håkan fyllde år igår. 49. Jag gav honom dina samlade verk på tyska och gjorde honom glad. Däri stod det någonstans, som inledningsmening till romanen Processen:

”Jemand mußte Josef K. verleumdet haben, denn ohne daß er etwas Böses getan hätte, wurde er

eines Morgens verhaftet.”

”Verleumdet”. ”Förtalat”. Jag kan inte tyska men med dig skulle jag vara beredd att lära mig. Lät det inställsamt?

”Någon måste ha förtalat Josef K., ty utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.” Här är vi. Vår belägenhet. Nej, jag tänker inte tolka. Framförallt tänker jag inte försöka analysera vem eller vad du skriver dig upp mot – pappa? Gud? Eller rentav litteraturen... som du aldrig kände dig värdig. Jag begär inte att du ska tro mig, Franz K., men ibland gråter jag för dig. Det värsta är att jag inte kan säga varför.

De säger att du hemligen trodde dig vara mera värd som författare än du gav sken av. Varför skulle du annars testamentera din litterära kvarlåtenskap till din kompis? Testamentera till honom med stränga order att ingenting fick publiceras. Det är ganska löjeväckande. Du kunde ju bara ha kastat manuskripten.

Men jag vet. När jag var yngre (du blev inte så gammal) och levde ett något mer brokigt liv och var förvissad om att jag skulle komma att dö ung, hade jag ett väldigt sjå med mina dagböcker. Vem som skulle få ärva dem. De var det enda av vikt som jag ägde men jag visste med mig att de var ointressanta för andra. Ändå dessa kval. Håkan eller Per eller båda... Främst var det förstås för att hålla det skrivna undan från mina föräldrar. Nej. Främst kanske önskan om att den som fick ärva skulle bry sig, börja utforska, lära känna... mig.

Jag vet, Franz K. Jag dömer dig inte. Domen är din. Domen var den första novellen som du var ganska nöjd med. Du skrev den, som alla dina texter, enligt ditt eget, krävande koncept: i en enda lång sittning. En hel natt från kvällsvardens avslutande tills det åter var dags att gå till jobbet som försäkringsjurist. På helgen kanske ännu längre. Så skrev du dina många noveller. Romanerna ett helt kapitel i taget. Var det därför du inte lyckades slutföra en enda av dem?

Din litterära karriär började nästan så snart du var jordad. Det är Max Brods – kompisens – förtjänst. Jag tycker det är svårt att lära av andra författare men inte av dig. Hela livet, hur knäppa arbetstider du än hade, såg du till att ge dig själv utrymme att skriva, fastän du såg dig som så undermålig som skribent. Fastän du inte räknade med publicering. Du tyckte att du var dålig på det men du älskade det, så du höll på. Där någonstans vill jag befinna mig. Jag vill tillåta mig att älska det. Jag vet att du förstår mig, Franz K.

Tack,

maria

(Utmaning: skriv om att förtala)

Äregirighet

Där jag kommer ifrån säger vi inte att vi vill uppnå någonting. Vi säger att det är ”kul” och ”spännande”, det vi gör. Att det är ”stimulerande” med ”utmaningar”. Och vi har rätt. Också.

(Utmaning: skriv om ambition).

Kronprinsessans porträtt

Kungen var less. Han kände sig underligt instängd. När han blickade tillbaka på sitt liv undrade han vart han blivit av. Själv. Egentligen. Och så tänkte han på Kronprinsessan. Med medkänsla tänkte han på henne och fick en av sina inte helt logiska idéer:

”Jag ska låta måla ett porträtt av henne! Hon ska få se vem hon är innan det är för sent.”

Så Kungen sände bud till rikets alla hörn och kallade varenda målarkludd i landet och de lydde. På utsatt dag dök de upp allihop med sina stafflier och färdigrivna pigment. Fort skulle det gå, så att Kronprinsessan inte behövde sitta så länge. Innan Kronprinsessan kom in i salen höll Kungen ett allvarligt anförande för konstnärerna, vari han tillhöll dem att var neutrala, att inte på något sätt otillbörligt framhäva något av Kronprinsessans drag.

Kungen avlägsnade sig och Kronprinsessan trädde in. Alla målaremännen började måtta med sina penslar. Med skogen av stafflier såg salen ut som en krokiskola. Var fjärde timme kom Kungen in och skred mellan raderna av konstnärer. Medsamma han såg något som inte var neutralt nog, skickade han bort upphovsmannen. På håll såg det ut som om en stor, osynlig hand gallrade bland stafflierna. På fjärde dagen fanns bara ett staffli kvar och en målare som hörde till det. ”Är ni färdig snart,” sa Kungen vänligt. ”Mycket snart,” sa mannen. ”Ert porträtt gör mig brydd,” sa Kungen tvekande. ”Det är så neutralt, så neutralt, men samtidigt så fängslande att det är svårt att tro att ingenting är framhävt!” Målaren böjde sig närmare sin duk. ”Må det, må det,” sa han sammanbitet.

När verket var färdigt fick konstnären kanderad frukt och beröm och en förmögenhet. Sen fick han ta sig hemåt bäst han ville. Men på vindbryggan mötte han alla de avpolletterade målarna. ”Säg, vad framhävde du?” ”Hur gjorde du för att klara dig?” ”Snälla, säg,” De var många men de var inte aggressiva, så den vinnande konstnären tog dem avsides, ställde sig på en gammal huggkubbe och sa: ”Lyssna, vänner. Vi är alla proffs. Vi vet vad det är att göra konst. Framför allt vet vi att det är omöjligt att göra konst utan att framhäva någonting. Jag framhävde skuggan under Kronprinsessans vänstra bröst. Det var ett intressant, matt färgspel där. Genom att skuggan framhävdes blev hela gestalten upplyst. Så bar jag mig åt för att vinna tävlingen.”

Och landets alla bildkonstnärer blev lättade, särskilt de som på allvar försökt följa instruktionerna och känt hur en snara liksom dragits åt runt deras strupar. Alla blev säkrare i sin konst efter detta och tackade den vinnande konstnären för vad han visat.

(Utmaning: skriv om att framhäva)

Spaghetti

Detta är en första gång och kanske en sista: middag hemma hos Solveig. Hur gärna jag än vill vara med henne, fastnar jag inne på hennes toalett där hon har sin berömda dassbok. Alla har pratat om den, nu är det min tur.

Hon är en djup typ. Djupare än jag trodde. Här finns långa, långa citat med mystisk, kanske buddhistisk, innebörd. Och så några korta: ”The scholars tend to argue. The mystics look at each other and smile.” Jag trodde den skulle vara mer slagfärdig, boken. Som det här, det är faktiskt litet roligt: ”I'm fat. You're stupid. I can diet.” Hon kan inte bara engelska, men det mest lättillgängliga verkar vara på det språket. Efter en hastig genombläddring finner jag att det mesta av innehållet är religiösa saker, sen kommer politiska saker och sen, först sen, humor. Mest är det roliga saker som hennes kompisar sagt. Som det här:

Solveig: ”Do you just say 'mmm' like an idiot or do you understand?

Gabriele: ”Båda.”

Jag ser dem, hennes kaxighet, tron att hon ska förstumma honom, och så hans milda, självironiska men värdiga slagfärdighet. På svenska, dessutom.

Nu börjar hon ropa där utanför:

– Emilie! Jag vet vad du gör!

– Hur kan du veta det?

– Du gör vad alla andra har gjort före dig. Men jag är ensam här!

Ett par sidor till. Jag sitter ju för sjutton och lär känna henne. Jag vänder blad. Här kommer den. Antydningen. Den som jag letat efter genom hela boken:

”Are you straight? So is spaghetti until you heat it up.”

Jag har aldrig kunnat veta. Tidigare i dassboken ett par citat om hbt-rättigheter i Uganda men det skulle kunna vara ett utslag av hennes allt omfattande solidaritet. Varje gång vi mötts en pirrande känsla men jag vet att jag inte kan grunda någonting på den. Det kan vara mitt eget pirr som slår som ett ekolod, kommer tillbaka.

Det som slår nu är mitt hjärta.

Många saker hon sagt går nu att tolka... positivt.

Det som klibbar nu är min svett.

Jag för handen till låsvredet, redo att komma ut.

(Utmaning: skriv om slagfärdighet)