Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

torsdag 11 augusti 2011

Femtiofem plus

Som livet tett sig. Alla de små bagatellerna som tillsammans blivit ett helt liv. Vi ska in på femtifemplusboendet nu, Kent och jag. När vi tecknade oss verkade det förnuftigt. Nu är jag femtiofem, Kent femtioåtta, och åtminstone jag känner mig som en tonåring ännu. Men visst blir det skönt att slippa dammsuga trösklar.

Man tänker tillbaka när man går och rotar i grejerna. Ofelbart känns det som om man är i slutet av något. Jag summerar mitt liv och finner att alla avgörande vändningar berott på slumpen, på tillfälligheter och på undantag. Hjalmar gjorde ett undantag för mig den gången när Kent och han cyklade på mig på kursgården i Bergslagen när jag var arton. Annars brukade han försöka – och lyckas – förföra alla tjejer som tittade på honom med trånad under lugg. Men inte mig. Han märkte att Kent var intresserad, så han gick och la sig tidigt i tältet. Det är inte något fel på Kent men han var inte mitt förstahandsval. Han är dynamisk, intellektuell, musikalisk och allt vad jag vill ha men han är inte Hjalmar, som fortfarande får mitt hjärta att stöta mot bröstkorgen och ögonen att tåras. Hjalmar skaffade sig aldrig någon. Jag vet inte vad som hände. Det var väl någon slump eller tillfällighet, det också. Som att jag blev medicinsk analytiker. Jag verkar som en så viljestark kvinna men jag har bara hängt på. Hela livet. I alla fall när det gällt något viktigt. Nu stoppar jag mammas finporslin i träull och ber om ursäkt till mitt artonåriga jag, hon med de vilda drömmarna. Hon som skulle resa och forska, inte ta blodprov, ansöka om femtiofemplusboende och dra runt på mammas Måsen. Royal Copenhagen mot Jakarta. Hjalmar, han har rest, han. Rest och fotograferat. När jag tänker på hur livet hade kunnat bli med honom, får jag nypa mig i armen och när jag gör det vet jag, att jag som jag inte hade platsat. Det hade krävts någon annan. Och då droppar det i träullen av tårar, skammen över att jag inte är mer än jag är. Att jag lurade mig själv med en plakatbild av mig, flera plakatbilder, där jag var stark och driftig. Hela livet lurade jag mig själv att tro att jag styrde men allt var slump och tillfällighet och undantag.

(Utmaning: skriv om ett undantag)

3 kommentarer:

  1. Någon sade att man lever med alla sina åldrar inom sig...det framgår ju med all tydlighet i din text...fint och sorgligt...

    SvaraRadera
  2. så obehagligt att läsa och så bra skrivet, oavsett om det är självupplevt eller inte väcker det verkligen frågor och tankar, och ruckat lätt på en liten oro djupt djupt inne....

    SvaraRadera
  3. Åldern då man gör bokslut. Då man vet om man handlat rätt eller fel. Vemodigt att läsa.

    SvaraRadera