Steg ut i luften

På viadukten vid Vasaskolan är det sådant där högt gunnebostängsel bara på mitten. Det har jag noterat många gånger när jag passerat. Det är bara att klättra över där det är lågt och så treva sig ut mot mitten. Höstvinden far kring smalbenen. Jag är inte rädd. Jag håller mig i räcket och flyttar fötterna sidledes. Jag har inte skrivit något brev. Det behövs inte. Kroppen kommer att hittas av någon utomstående och alla kommer att förstå att detta är bäst för alla parter. Detta att jag går. ”Det behövs ingen anledning för att dö,” tänker jag förvånat. ”Anledningar behövs bara för att leva.” Lugnet som en ulltuss i maggropen. Jag är redan varm av tanken på att slippa känna mer. Tre dubbelsteg till. En av de sista rörelserna jag gör i livet. Jag är där viadukten höjer sig som högst över spåren, som blänker vitaktigt i mörkret djupt under mig. Det är ett språng, varken stort eller litet. Ett språng eller ett kliv. Jag tar det nu. Tänker på katten. Hon kommer att få det bra. Nu stiger jag ut i luften.

(Utmaning: skriv om att ta ett språng)

Och sen ett möte

Svetten pärlar från hårfästet ner över pannan, fastnar momentant i ögonbrynen och droppar sedan droppe för droppe ner i ögonen. Det svider ännu mer när hon gnuggar dem. Hon är skitig och magen ligger som överjäst deg över byxlinningen. Den fläckiga t-shirten är besvärande kort. Det hade hon kunnat tänka på innan hon åkte ut. Hon har gjort ett bra dagsverke, sorterat och slängt på mammas vind, fått frimärkssamlingen värderad – till en spottstyver – och åkt till second hand med litet porslin och sina gamla kläder. ”Smalkläder” stod det på banankartongerna. Vackra, enkla kläder från den tiden det var viktigt. Tidlösa, dyra, köpta för att hålla. Hon hade inte kunnat veta att hon skulle chansera, förfalla, svälla upp, bli oformlig.

I hörnet Fredsgatan-Engelbrektsgatan faller hon för en impuls, fäller ut blinkersen och skumpar in på parkeringen med den gamla rostiga Mitsubishi-pickupen, det enda som är kvar som var pappas. Hon säger sig att hon ska gå på bolaget åt mamma men hon vet att hon först kommer att hamna på Ängelns uteservering på andra hörnan. Hon har just börjat gräva sig in i en bit schwarzwaldstårta när rösten når henne snett uppifrån, liksom sträv, ändå flöjtande och precis sig lik.

Han är lika vacker i elfenbensvitt hår som en gång i svart. Gör en lustig gest med handen som visar att han ska fixa fika och komma och sätta sig hos henne – om hon vill? Medan han är inne och beställer drar hon automatiskt över tänderna med insidan på tröjans ringning och undrar hur i hela friden...
– Hur kunde du känna igen mig? frågar hon, ännu rodnande. Ingen ser att det är jag!
– Din pannas intelligenta välvning! raljerar han och börjar läppja på en caffè latte.
De var Ludvikas mest hemliga kärlekspar, den unge filosofiläraren och den brådmogna gymnasisten. En sista vår innan han uttryckligen satte henne fri så att hon skulle utforska kärlekspartners från sin egen åldersgrupp. Några brev om året till att börja med, sedan ingenting. Hon visste inte ens att han var kvar. I stan. I livet. Han måste vara nära pensionen. Hans händer är som hon minns dem. Hon brukade tänka på dem som intellektuella.
– Du räddade mig ur min frikyrkobubbla, säger hon, manövrerar försiktigt över samtalet på det förgångna.
– Förstår ”att” men inte ”hur”?
– Du visade att man kan ha högre värden utan Jesus, sammanfattar hon.
Vill stryka handen.
– Du verkade inte innesluten i någon bubbla.
– Det var för att jag hängde efter dig och du var fri.
– Jag var trettiofem. En gammal gubbe i dina ögon.
Hon hämtar luft men säger ingenting. Ingenting om hur han präglat henne, överskuggat förhållanden, säkert legat bakom de senaste tio årens ensamliv. Hon gnuggar tänderna igen.
– Du var min största intellektuella kick, säger han in i luckan i samtalet.
Hon sprutar kaffe. Det är förvåning.
– En liten artonåring?
– Naiv godhet kopplad till briljans. En Émile. En kvinnlig Émile. Jag var besatt av dig. Det var nödvändigt att befria dig från mig. Det kom aldrig någon annan.
De vill att det ska skymma nu. Intimiteten kom redan från början, men ingen av dem törs visa högglansen i sina ögon för den andra. De skulle vilja sitta inneslutna i barmhärtig halvdager, treva in i varandra med de fega händer som kallas ord. Sitta i en långsam andning, aldrig gå. Aldrig räta på knäna och resa sig upp från bordet och gå, som de kommer att göra om trettiotvå, trettiotre minuter, han upp mot Storgatan, hon ner mot den gamla bilen, som kommer att föra henne via mamma hem till Stockholm med tolv frostade efterrättsskålar i baksätet och en bal papper på flaket.

(Utmaning: skriv om att behaga)

Färgpansar

Här står jag igen. En femtiomillimeters moddlare i handen. Den droppar turkost denna gång. Denna gång har jag inte cyklat in till stan efter färg, utan blandat, håglöst, närmast apatiskt, av pytsarna ute i boden.

Du har stuckit. Du gör det ibland om vårarna, tveklöst varje sommar och mången, mången höst. Det blir fest eller så är du bara ute på pubrunda inne i stan, träffar ett kjoltyg och försvinner. Det är så du själv benämner det när du smyger hemåt ett par veckor senare. ”Jag träffade ytterligare ett kjoltyg! Jag har ingen motståndskraft.” Skjortan brukar vara solkig då och du bligar som en mört. Bedjande. Om att möjligen få bli tagen tillbaka et cetera. Igen. Och det får du. Vi har ingen bra relation.

Varje gång du drar får trädgårdsmöbeln ytterligare ett lager färg, olika varje gång. Det är en gammaldags trädgårdsmöbel av ribbor. Mjuka former. En sådan ska vara vit och det har den varit. Det senaste lagret var ljusgult. Det kom på i påskas. Träet i möbeln kan ruttna hur mycket som helst, den kommer ändå att stå stadig på rena färgpansaret.

Den hinner inte bli stött mellan gångerna jag målar den. Det är synd. Jag ser för mig hur den kommer att se ut när jag inte längre är här, när många år har gått sedan detta vansinne. Charmigt patinerad kommer den att vara som man ser i Sköna Hem och Lantliv. Stolar till exempel med framskavd färg, lager på lager.

Nu är den helt monokrom utom just när jag målar. Den turkosa färgen inger ett litet obehag när den för en stund samsas med den ljusgula. Jag borde ha cyklat de fjorton kilometerna in till stan och köpt färg. Det borde jag ha gjort. Låtit någon som kan bryta. Det hade varit skönt med en utflykt.

(Utmaning: skriv om att måla)

Null nitti, null nittifem

De träffas som vanligt på lunchen hemma. Katarina slevar upp mannagrynsgröt och häller sedan ketchup på i stora cirklar. Ingrid hinner inte reagera förrän efter en stund.
– Men vad håller du på med? fnissar hon.
Katarina skjuter ifrån sig tallriken med en vårdslös gest.
– Jag har det så jobbigt på jobbet! utbrister hon och det kommer några tårar.
– Tidsstudiemannen. Norrmannen! säger Ingrid.
Katarina nickar.
– Jag börjar tro att han har något emot mig personligen. Det känns som om han gillrar snaror och gräver fallgropar för just mig.
– Känns? Vaddå känns?
– Plötsligt kan jag inte hitta verktygen. Plötsligt tar tråden slut. Och då är han genast framme med sitt block och sitt ”null nitti, null nittifem”
– ”Null nitti...” Alltså nittio procents arbetsförmåga?
Katarina nickar och det lyser skam om hennes kinder.
– Men det skulle du väl märka, om han gick och rotade i dina grejer?
– Jag vet inte vad jag ska tro.

Ingrid suckar. Hon vet inte heller. Hon tänker på hur Katarina gör saker därhemma. Noggrant, felfritt, inte särskilt snabbt. Hon är oförmögen att stressa. Vill hellre tänka själv än att gå efter en mall. Ingrid tänker också på att det kommer att bli kännbart om Katarina kommer hem med tio procents lägre lön.

Katarina kastar i sig gröten. Hon hade säkert inte märkt det om hon behållit tallriken med ketchup på. Så reser hon sig upp:
– Jag vilar inget idag. Ska tillbaka till jobbet och kolla verktygen och materialet.
Hon går i solstrimman från fönstret, snabbt. Anar Ingrid rätt? Har Katarina fått en böj på ryggen och en stelhet i rörelserna hon inte hade haft förrän tidsstudiemannen dök upp med sitt ”null nitti,null nittifem”? Ingrid kommer inte på att gå upp för att krama Katarina förrän hon är i tamburen.
– Vänta! ropar hon men dörren slår igen.

(Utmaning: skriv om en fallgrop)

Troslöst

Vigsel i Stora Essingens kyrka, fest i en takvåning på ett annat håll i stan. Jag gav mig iväg i ganska god tid men inte tillräckligt god för att kunna vända när jag märkte att resåren på mina ålderstigna trosor hade börjat ge med sig. Resolut grabbade jag tag i trosan genom klänningstyget men förstod att det inte skulle förslå hela eftermiddagen och kvällen. På tvärbanan smusslade jag ner det inte längre tillfredsställande klädesplagget, tills det hängde kring fotknölarna. Därifrån kunde jag få upp det i händerna. Smusslade bakom väskan. Konstaterade att klänningen var riskfri – lång, i grovt linnetyg.

I papperskorgen vid Stora Essingens hållplats slängde jag resterna av trosan och gjorde sen en snabb avstickare till Konsum. Jag har bott på Stora Essingen. Vet var saker finns. Det är inte särskilt svårt om man inte bott där heller, föreställer jag mig.

Inga trosor på Konsum. Jag hade nästan räknat med trosor på Konsum. Nu var det bara att köra och se glad ut.

Gästerna samlades först på kyrkbacken. Alla tros- och kalsongbärare – och så jag. Att vara den enda som känner tygets strävhet mot hela sin kropp (utom brösten) var tvärtemot vad jag fruktat upplivande. Genom eftermiddagen och kvällen var min troslöshet ständigt i mitt medvetande. Ibland räddes jag att jag skulle stänka flytningar omkring mig, sätta fläckar på klänningen, men oftast gick jag rak och stolt. ”Jag är naken under!” ”Jag är naken under!” Jag var vild. Jag var som en av de andra. För än mer omtumlande blev det när det gick upp för mig – jag stod och tittade ut över dansgolvet då – att vi alla är nakna inunder. Kropparna så nära under klädernas skal. Vi är praktiskt taget nakna. Kläderna kan inte skyla våra utbuktningar och släta partier, våra rörelsers språk, allt det som inger ömhet om man ser med naket öga.

(Utmaning: skriv om något omtumlande)

Jämföra

Roger tittade på uteliggaren som satt utanför Sturegallerian. Det kan inte ha varit en särskilt smart uteliggare. Vid Sturegallerian får man inte sitta länge. Han försökte säga det med sina ögon: ”Gå iväg, så slipper du förödmjukelse.” Samtidigt försökte han få en bra vinkel, så att han kunde se mannens tänder. En gammal gymnasiekompis som jobbade på vetenskapsradion hade sagt att dagens uteliggare har bättre tandstatus än Gustav Vasa. Den hemlöse bet ihop. Förresten hade ju inte Roger Gustav Vasa bredvid och kunde jämföra.

”Jämföra” tänkte Roger när han passerat uteliggaren. All denna jämförelse. Det hjälper inte att de som inte har det så bra idag konsumerar lika mycket som medelklassen på femtiotalet, att de har mat på bordet varje dag, att de har jämbördig tillgång till skolor och sjukhus. Mycket vill ha mer. Stora klyftor mellan rika och inte-så-rika skapar politisk oro i ett samhälle, säger vänsterdebattörerna.

Det beror väl på vad man väljer att jämföra sig med. Varför kan de inte hålla sig till Gustav Vasa och femtiotalshushållen? Varför titta på oss som har litet mer? Han satte sig mjukt i sin cabriolet, slängde igen dörren. Hans korta rock fastnade. Omedelbart öppnade han dörren, synade tyget. Det gick inte att avgöra om det skulle bli fråga om en kemtvätt eller en ny rock à tiotusen. ”Det visar sig,” tänkte Roger. Valhänt borstade han rocken med högerhanden. Fick en besynnerlig impuls att gå fram till tiggaren och ge honom rocken. Han såg honom ännu i backspegeln. Räknade. På ”sju” bestämde han sig. Aldrig i livet. Om han vore vulgär skulle han ha gjort en rivstart. Nu gled han tassande ut i trafiken. Mannen på trottoaren var borta och de märkvärdiga tankarna med honom.

(Utmaning: skriv om välstånd)

Min konsumtion

Mina inköp står i högar i hallen. På Kungsholms foto såg kameran så bra och behändig och billig ut men den är nästan omöjlig att fokusera med. Nu väntar den på att jag ska tordas gå tillbaka och uttrycka mitt missnöje. Glasen som brorsan inte ville ha. Tio dagars öppet köp, tio glas. Jag behöver en stor kasse.

Kvittona har jag förhoppningsvis i en kaffeburk på hyllan i köket.

Jag börjar med Gudrun Sjödén. En fin klänning som har en liten rispa i tyget vid fållen. Gudruns kvitto kunde jag inte hitta men jag vet hur det är – man får tillbaka det lägsta reapriset som produkten haft. Om man inte har kvitto. Jag har reklamerat hos henne förut.

Ibland tar det för lång tid innan jag packar upp det jag köpt. Då är det kört. Då är jag bunden vid våffeljärn med ojämn temperatur, vid mixerstavar jag inte har någon användning för, praktiska knivset – jag har redan tre.

Det är något som inte finns i hallen, det enda jag inte behöver runda för att komma åt att hänga upp kappan – inte på klädhängaren, den är skymd bakom högarna av kassar och paket, utan på en stol i rummet. Detta något är böckerna. De packar jag lyckligt upp med ens, travar hjälpligt i ”att läsa”- hyllan, känner lust och glädje. En bok behöver man i allmänhet inte reklamera. En gång i mitt liv har jag kommit till flera vita sidor i en roman. Det var i Torbjörn Säfves Siki. Jag slutade läsa Säfve efter det men jag minns att jag tyckte mycket om Jag brinner.

Begärets eld pratar Buddha om. ”Munkar, allt står i lågor!” Ibland ser jag flammorna från högen i hallen, som är ett tribut till vår tid. En god medborgare är en konsument. Till slut sitter jag med det mesta kvar, utom brorsans glas. Dem fann jag kraft att lämna tillbaka för att de inte vara mina.

(Utmaning: skriv om att reklamera)

Mage mot mage

Först är du bara en närvaro på gården, jag kan inte precisera vart du hör. Sen märker jag att du går in i min port. När du kliver in i hissen på tvåan en gång, förstår jag: kvinnan som dog i cancer – du är far till hennes barn och har flyttat in med dem. Barnen har jag sagt hej till sedan de var mycket små, snart hälsar vi också på varandra. Jag hjärtligare än du. Jag känner mig yngre än alla som har barn men du måste vara i min ålder, litet yngre. Du tar alltid hissen fast du bara bor på tvåan och fast du är vältränad. Du är kraftig men muskulös, våra magar nuddar i hissen. Jag tar också alltid hissen. Jag bor på sexan. Om jag inte tog hissen, skulle jag vara vältränad. Nu är det bara min mage som märks. Och den liksom nöter mot din, fast det är sexton millimeter emellan. En luftspalt som andas. Jag vill att du ska ta min hand, be mig om hjälp med något, laga pyttipanna kanske. Jag vill bli insläppt i lägenheten på tvåan, in i ditt liv, ditt och barnens. Jag vill att du ska se hur jag rör mig som ett fluidum i det vardagliga, att jag också är kroppslig, om än inte så massiv och fast som du. Men vi står där bara med magarna pekande mot varandra, säger hej och inget mer. Det är korta resor. Mellan bottenvåningen och tvåan och vice versa. Du verkar inte besvärad men du vill inte tala mer med mig. Kanske känner du hur jag har graviterat mot dig ända sedan du intog gården med din röda Octavia och dina starka, böjliga ben. Du anar kanske ett hot fast jag försöker vara bussig granne, tänka på pyttipanna. Du ser kanske det som inte är trånad men ändå ett behov av din kropp.

(Utmaning: skriv om en hiss)

Malva och mimosa

malva, musisk, mättad, mumla, mimosa

På plätten bakom huset står ett stånd med malva. Angelica böjer sig ner och sniffar, rakt in i blommorna, buffar med näsan mot getingar och bin. En gång gjorde hon te på malvan, det blev en röd frän varm saft, de torra kronbladen blev kvar i skafferiet i många år. Nej, malvan är ögonfröjd, liksom mimosan, som hon låter hämta hem från blomsteraffären i stora skyar varje vår. Ett fång i Aaltovasen och hon känner sig som om hon var i Provence igen. Varje år. Och varje år är hon allt längre därifrån, kan ta allt färre steg med hjälp av bockarna, vänster sida alltmer förtvinad, utåtböjd; rösten ett mumlande otydbart för alla utom för mamma Berit, som kommer varje dag med en korg på armen, tränar och stöttar och avslutar med att köra henne nerför rampen på husets baksida, så att hon får vara där hon trivs bäst, under plommonträdet, bland blommorna. Angelica önskar inget, utom detta: att ingen ska behöva få en stroke vid trettiofyra års ålder, som hon.

(Utmaning: skriv fem favoritord på M och en berättelse där minst två av dem är med)

Vems skog?

– Vi går inte genom böndernas åkrar men vi går fritt och vilt genom skogen, som är någons plantage. Är som möss i en havreåker, alltid hittar vi något. Liksom möss i en havreåker tar vi för givet att odlingen är till för oss. Är vårt vardagsrum och vårt skafferi.

Det är Clarissa som levererar en monolog under kantarellutflykten. Jag föredrar när man är tyst ute i markerna och jag struntar i vem som äger skogen – jag kan mina kantarellställen, det är huvudsaken. Fast i förfjol förintades mitt bästa kantarellställe i en avverkning och områden där jag alltid gått blev oigenkännliga. Det är som om någon huggit av mina revben.

– Varför säger du inget?
Clarissa har mest mossa i sin korg. Hon är från England, har lärt sig plocka svamp som vuxen. Det är också som vuxen hon stött på allemansrätten och tagit den till sig. Hemma i Norfolk var hon nog inte som en mus i en åker.
– För att vi är ute i skogen. Pappa fostrade mig att vara tyst när jag är ute. Knäpptyst.
Jag viskar inte men jag talar nära hennes huvud, tonlöst. Vinden kommer inte att bära med sig ett ljud. Jag skjuter litet av min tystnad in i henne och hon tycks acceptera det. Neråt sydsluttningen börjar vi hitta perfekta små karl johan, så pass tätt att det känns som att gå och skörda. Ryggarna sträcks aldrig, vi är som slavar på en bomullsplantage – just i det att vi går med krökta ryggar. Korgarna blir snabbt fulla. Solida karljohanssvampar på en bädd av gula kantareller. Munnarna fylls med saliv.

– Karljohanspasta när vi kommer hem? frågar jag.
– Ska du inte vara tyst i skogen?
– Nu är vi ju på vägen.
– Det kan komma vilt ändå. Men OK, karljohanspasta. Skitgott.
– Jag tycker det är konstigt att man kan äga skog, säger jag i ett försök att haka på hennes ämne.
– Det konstiga är väl att vi får gå fritt i den och plocka vad vi vill. Att vi får låtsas att den inte ägs av någon.
– Ja, men jag blir liksom litegrann som den där indianhövdingen, Seattle. Du vet?
Nu är det Clarissa som är tyst.
– ”Man kan inte äga bergen och floderna och skogarna...” och så vidare. Erkänn att det är ett sunt perspektiv.
– Vadå, ska man inte få äga ens en liten torva att odla? Ska man bli helt paleolitisk?
– Jag menar i stort, säger jag hjälplöst.
I mitt sinne har jag en svepande panoramabild av berg och floder och skogar som snabbt zoomar in, blir ett mossigt urskogslandskap där ingen kan gå för nedfallna träd. En sådan skog som ägs av sig själv. Skandinavien skulle kunna vara täckt av sådan skog. Skulle jag vilja det?
– Vi lever i den bästa av världar, säger jag försiktigt men jag känner en liten tagg.
Den kanske kommer från mössen och hackspettarna och insekterna och alla de andra som på alla dessa hundratals år inte har vant sig vid att skogen är en odling. Kanske kommer den från mitt gamla nomadjag, som ser allt som ett lån med stark brukarrätt. Det gamla jag som jag är för slö för att gå tillbaka till.

(Utmaning: skriv om skogen)

En liten text om shopping

När man hör att någon fått tag på två flaskor schampo för tjugonio kronor, då gäller det att förhöra sig om var människan gjort kapet någonstans. Det kan vara på Ö&B, In & Finn eller på Skynda Fynda. Vi använder mer tid att shoppa än de gjorde i det forna Sovjetunionen, fast deras tid gick mest åt till att köa, förstås. För tråkigare saker. Typ bröd. Nu är inte schampo så makalöst roligt heller och ännu mindre livsnödvändigt. Men det finns annat. Det finns särskilda köttbestick med skaft som ser ut som trä, fast de är av plast. Trettionio och nittio för en sexpack. Alltså tolvpack. Gafflar och knivar. Det finns praktiska klädkrokar att hänga över dörrar. Hundrafyrtionio på Lagerhaus. Om man har många dörrar gör det ingenting att man fyllt sin garderob till brädden. Köp några krokar på Lagerhaus och fortsätt handla. Två toppar för tvåhundranittionio kronor. Köp tre, betala för två. Det finns så mycket som är praktiskt och behagligt, så mycket som är värt att samla på sig – ta bara schampoflaskorna. Vi tillbringar mer tid med att shoppa än jägar-samlarfolk använde till att jaga. Rea på rean i klädaffärerna följer på finanskrisen. Alltid rea. Något lätt och luftigt plagg i bomull som kostat svett och möda i tullfrizonernas textilfabriker. Att använda en gång, sedan kasta. Ge till loppis och bli nöjd med sig själv. Vi använder mer tid till att spegla oss än faraonerna till att gå igenom sina räkenskaper. Mer tid till att ställa in parkeringsskivor utanför köpcentra än Gustav Vasa gjorde till att tvätta sig. Om du hör någon som fått tag på två schampoflaskor för samma pris som en – förhör dig om var och bege dig skyndsamt dit. Köa för bröd? Aldrig i livet.

(Utmaning: skriv om att förhöra)

Förpliktelser

Carl har inte bara oss två att tänka på. Han har sin lilla Stina också. Stina har blivit fjorton år. Sina förpliktelser mot henne har han tills hon blir myndig vid tjugoett. Det är en lång räcka av år framåt – nej, inte en lång räcka. ”En räcka” låter som ett tåg eller något annat där man kan se de enskilda delarna. Detta rör sig om ett stålhårt flöde som riskerar att döda. Som man kan drunkna i.

Det kommer ständigt upp. Inför semesterresorna. När vi ska köpa gångkläder. När vi reparerade salongen. ”Jag har mina förpliktelser,” säger han. Och det sätter punkt. Så får jag skjuta till av mammas arv om vi ska ha något roligt, eller till skönheten i livet.

Kuvertet till Stina – nej, förstås, till modern – ligger punktligt på hallbordet den tjugoåttonde i varje månad, utom februari, då är det den tjugofemte. Så att de säkert ska kunna betala hyran. Jag har tagit mig före att ånga upp dem. Kuverten. Däri ligger många rara sedlar, mer än vad de där två utsugarna är värda. Jag tänker på den nya rävboan jag fått försaka eller resan till Capri och norpar litet grand. Kanske en tiondel. Modern kommer inte att höra av sig. Nästan varje månad står det på brevlappen som Carl sänder med: ”Tyvärr förmådde jag inte riktigt komma upp i det överenskomna underhållet men hav hopp! Det ser ljusare ut nästa månad.”

Och jag vet, liksom Carl, att nästa månad har vi en stor bjudning eller en hög tandläkarräkning eller en anspråkslös resa till något kurhotell. Att de där madamerna som roffar åt sig av andra människors inkomster inte kan få vad de betraktar som sitt då heller. Och vad har de för rätt? Vad har de för rätt?

(Utmaning: skriv om att underhålla)

Tant Runa

Det var Tant Runa som hade hand om de bråkiga barnen och de som kom från Finland. De som kom från Finland var tysta och blyga och hade också hemspråk. När de bråkiga barnen och de som kom från Finland gav sig iväg på klinik var det tant Runa de gick till. Tant Runa var gammal och liten och rund och gjorde pynt av äggkartonger och flirtkulor. Hon hade jättegammaldagsa glasögon. Det var ett tomrum kring henne. Hon hade ingen familj. Hon var liksom gift med skolan.

När det var stavningsprov för hela klassen var det av någon anledning tant Runa som hade det. Det skulle väl Håkan, vår magister, klara lika bra. Han visste att jag var bäst i klassen och skulle inte ha varit så petnoga när det såg ut som om jag skrivit ”gräsklippare” med två ”l”. Det ena ”l”-et var så svagt, så svagt, det syntes att jag hade suddat för att bokstäverna inte blev fina nog. Tant Runa läste ”gräskllippare” och jag fick ett fel. Jag var ond på tant Runa i flera veckor.

Under mellanstadiet fick jag ytterligare ett fel på en av hennes skrivningar. ”Hitills”, skrev jag, inte ”hittills”. Tänkte bara på det långa ”i”-et. När vi fick tillbaka provet fick jag en glödande insikt. Var ord kom från, inte bara hur de lät, kunde avgöra stavningen! Upprymd betraktade jag provet som var märkt ”29/30” och munnen fylldes med saliv. Jag hade lärt mig något. Jag älskade att lära mig saker. Det här skulle jag ha användning för i alla mina dagar.

”Tant Runa!” tänker jag alltid sedan dess när jag skriver ”hittills”, där ”h” och ”t” och ”t” och ”l” och ”l” bildar en ramlande gärdsgård av höga staplar, som vrickas i rätt position av de små ”i”-na, och jag tackar henne, den lilla rultan i den gröna tweeddräkten, för att hon beredde för mig ett ortografiskt under, långt innan jag kände till ordet etymologi.

(Utmaning: skriv om att stava)

Grå amöba

En höst förgick av ettan och det var befäst: jag var en icke-människa. Även på gymnasiet. Bussen in till stan varje morgon, hem till Grängesberg varje kväll. Jag hade varit säker på att det skulle bli annorlunda. Naturvetenskaplig linje. Ingen mobbing för att man var intresserad av skolan. Plötsligt skulle jag leva upp bland människor som var mina likar.

Ingen mobbing. Nej. Men ingen tog heller notis om mig. Jag kände mig grå av brist på utbyte. Dåligt syresatt. Ibland levde jag verkligen upp, försökte tala med någon av de andra i klassen om något som fångat mig under en lektion och de betedde sig som om den tama amöban börjat steppa. Fascinerade. Men äcklade. Jag skulle vara stum.

Jag åkte hem en dag som andra dagar. Jag tog mammas nya tvättlina av sisal. Jag försökte hänga mig i lampkroken men knuten löpte inte som jag tänkt. Jag blev dinglande halvstrypt och brorsan kom hem efter några minuter.

På sjukhuset var de flesta grå, utom de som stökade och bullrade när de pratade och aldrig satt still. Det var behagligt. Vi gick makligt som skepp på havet, tog inte notis om varandra. Så lärde jag mig detta, att det inte gjorde något att inte ha kontakt med dem som inte heller hade kontakt sinsemellan. Men vad skulle jag göra? Aldrig att jag skulle gå tillbaka till skolan.

Det blev Statens skola för vuxna i Norrköping. Jag fick sitta hemma mestadels och plugga. Det var en befrielse. Mer gemenskap behövde jag inte. Jag satt hemma på berget och räknade med att jag skulle slå ut som en blomma under de två och ett halvt åren som var kvar innan det var dags för högre utbildning. Jag övade mig framför spegeln. Jag skulle vara lågmält intressant. Ingenting märkvärdigt, men någon som alla lyssnade till för hennes kloka ord. Två och ett halvt år. Sen skulle jag höra till.

(Utmaning: skriv om gemenskap)

Femtiofem plus

Som livet tett sig. Alla de små bagatellerna som tillsammans blivit ett helt liv. Vi ska in på femtifemplusboendet nu, Kent och jag. När vi tecknade oss verkade det förnuftigt. Nu är jag femtiofem, Kent femtioåtta, och åtminstone jag känner mig som en tonåring ännu. Men visst blir det skönt att slippa dammsuga trösklar.

Man tänker tillbaka när man går och rotar i grejerna. Ofelbart känns det som om man är i slutet av något. Jag summerar mitt liv och finner att alla avgörande vändningar berott på slumpen, på tillfälligheter och på undantag. Hjalmar gjorde ett undantag för mig den gången när Kent och han cyklade på mig på kursgården i Bergslagen när jag var arton. Annars brukade han försöka – och lyckas – förföra alla tjejer som tittade på honom med trånad under lugg. Men inte mig. Han märkte att Kent var intresserad, så han gick och la sig tidigt i tältet. Det är inte något fel på Kent men han var inte mitt förstahandsval. Han är dynamisk, intellektuell, musikalisk och allt vad jag vill ha men han är inte Hjalmar, som fortfarande får mitt hjärta att stöta mot bröstkorgen och ögonen att tåras. Hjalmar skaffade sig aldrig någon. Jag vet inte vad som hände. Det var väl någon slump eller tillfällighet, det också. Som att jag blev medicinsk analytiker. Jag verkar som en så viljestark kvinna men jag har bara hängt på. Hela livet. I alla fall när det gällt något viktigt. Nu stoppar jag mammas finporslin i träull och ber om ursäkt till mitt artonåriga jag, hon med de vilda drömmarna. Hon som skulle resa och forska, inte ta blodprov, ansöka om femtiofemplusboende och dra runt på mammas Måsen. Royal Copenhagen mot Jakarta. Hjalmar, han har rest, han. Rest och fotograferat. När jag tänker på hur livet hade kunnat bli med honom, får jag nypa mig i armen och när jag gör det vet jag, att jag som jag inte hade platsat. Det hade krävts någon annan. Och då droppar det i träullen av tårar, skammen över att jag inte är mer än jag är. Att jag lurade mig själv med en plakatbild av mig, flera plakatbilder, där jag var stark och driftig. Hela livet lurade jag mig själv att tro att jag styrde men allt var slump och tillfällighet och undantag.

(Utmaning: skriv om ett undantag)

Låna till en dröm

Elly vankar. Snokar drömskt borta vid skänken längst inne i herrgårdsköket. Hon vet allt som är där i. Det stora keramikdurkslaget. Höganäskrukorna. Pepparkaksformarna. Köttkvarnen. Smekande berör hon lådornas knoppar. Om hon tordes fråga?
– Vad gör hon? Arbetar hon inte?
Fru Flod låter barsk. Fru Flod låter alltid barsk. I början skickade hennes röst en rännil av fruktan nerför Ellys rygg. Nu är Elly van. Hon har tjänat hela sommaren.
– Tror fru Flod att jag kunde få låna kakspritsen? Jag tar hit den ren i morgon bitti.
Det darrar litet i knäna. Knäna. En kroppsdel hon inte känt av förut. För första gången anar hon hur det kan kännas att ha ont i dem ständigt, som mamma. Hon förklarar: mamma fyller femtio och Elly har skaffat en halv liter grädde och vill göra fina spritsar på tårtan.

Hon får vänta på fru Flods svar så länge att hon mister allt hopp.
– Nå, säger slutligen husmor. Det kan väl inte skada.

Morgonen därpå går hon upp klockan fyra för att hinna före mamma, som diskret låtsades ha ärenden borta från köket när Elly bakade tårtbottnen på fyra ägg i nya fina järnspisen när hon kom hem. Ja, fyra! Spritsen har hon gömt under kudden. Den är en fröjdesak, en löftessak. Kanske en dag kan hon ha sin egen sprits och mandoliner och allt annat hon sakta lär sig använda i herrgårdsköket. Hon vill själv arbeta i köket även när hon blir rik. Hon ska bli en ny sorts kvinna. Men först ska hon tända i spisen och plocka fram specialkaffet: Prima Qualitet, Arabica. Sen ska hon vispa grädden hårt. Det går mycket grädde men hon har tillräckligt. Tårtan blir en vit dröm med de sista blåbären på, frostade med socker som hon lärt sig av fru Flod. Tjugo i fem stiger hon fram till mammas säng.

Mamma som en drottning i sängen, mmm-ande och suckande över den fluffiga tårtan. Sen får alla syskonen smaka. Morgonen är en dröm men kossan börjar råma och mamma måste ner i verkligheten, i lagårdskängorna, och gå ut och mjölka.
– Jag mjölkar jag, säger Elly.
– Aldrig på tiden! Då kommer du försent.

Spritsen diskar hon varligt, sköljer i flera heta vatten, lägger på botten av sin korg. Hon hinner inte lämna fram den till fru Flod, för den äldre kvinnan säger vardagligt med ryggen åt Elly:
– Hon ska gå och träffa frun.
Det har aldrig hänt förut. Elly kontrollerar strumpor, skor och naglar och går till lilla förmaket. Att frun är så tidigt uppe! Hon hinner knappt öppna dörren förrän husets dam säger:
– Tjuv! Du ska bort ur mitt hus.
Nu darrar Ellys knän ordentligt.
– Jag lånade bara. Fru Flod... stöter hon fram.
– Fru Flod har ingen befogenhet att låna ut min egendom till torparjäntor som vill vara förmer. Ut!
När Elly stänger dörren hör hon:
– Spritsa kan man göra med en strut av styvt papper!

Fru Flod berättar torrt att det befalldes fram sandwiches med spritsad laxpastej till vickningen på kvällen. Att hon informerat om att hon givit sitt löfte men att frun var obeveklig.
– Jag ska göra vad jag kan för att få Elly tillbaka, säger fru Flod. Det är ju jag som ställt till...

Elly tittar tacksamt på sin arbetsledare men tvivlar. I allén vänder hon sig om och betraktar det vackra, ljusgula huset, där hon skulle lyfta sig över sitt ursprung, förtrolla en ung herre med sina vrister och sitt snabba sinne, bli en annan fast samma, bli den hon var menad att bli. Stora drömmar krossade av en mindre, drömmen om en herrskapstårta till mamma.

(Utmaning: skriv om att låna)

Om det vidöppna

Om det vidöppna: det är en krater, djup och penetrerande. Det sprutar lava, kletig, het och svart. Det är du. Dina bekännelser. Dina erotiska allusioner. Du säger att du inte har några hemligheter. Jag säger att man inte kan erfara vad det är att vara människa om man inte har något dolt. Då säger du att det är falskt att dölja. Du slår dig för bröstet med att du alltid talar sanning men jag påminner om vad Buddha sa om rätt tal. Han sa att innan man säger något ska man tänka efter inte bara om det är sant, utan också om det är snällt och om det är nödvändigt att säga. ”Då skulle man ju aldrig säga något, ju,” säger du, nästan äcklad. ”Vart tar spontaniteten vägen? Humorn? Det frivola?” Jag är för trött för att svara. Med dig blir jag en snipig liten mö, jag känner igen min mammas ogillande min i mitt ansikte utan att behöva titta i spegeln. Jag har absolut inget att säga. ”Om inte jag snackade så mycket, skulle det vara alldeles tyst när vi träffas,” tror du. Det finns fruktan i din röst. När vi skilts åt försöker jag prata med mig själv. Det går utmärkt. Jag pratar med mig själv om mekanismerna i mig som gör att jag blir tom av ditt flöde. Klandrar mig för min tystnad. Skäms för att jag är less på dig. Tänker att nästa gång ska jag vara ärlig. Men du kommer att leverera lava och jag blir sakta stum.

(Utmaning: skriv om öppenhet)

En uppgift som passar för dig, en uppgift som passar för mig

Jag vet vad som ska komma, redan när hon högröstat slår fast vad hon ska säga elbolaget, som gett henne rörligt pris i stället för fast, plötsligt, mitt i vintern. ”Ring du,” säger hon. ”Det är lättare för dig.” Jag bor ju inte ens här men jag lyder. Sen är det hennes blompinnar som ska sågas. Jag säger ”visst” och ”säkert” men förmår mig inte dra första draget med den lilla fogsvansen. ”Kom och titta du så att jag inte sågar för kort!” ropar jag.

Jag kan inte vad du kan... Jag lärde mig sången som nioåring i scouterna och den gav mig insikter om sådant jag observerat men inte analyserat. Min osäkerhet är inte din. Jag såg det ur fågelperspektiv då, mänskligheten blev en matta av händer, alla är bra på något men inte allt. Senare skulle jag uttrycka det så torftigt: vi kompletterar varandra. Är jag osäker kan jag fråga någon annan. Prestige behövs inte. Det var viktigt för mig som nioåring: prestige behövs inte. Jag kan inte vad du kan och det finns en uppgift som passar för mig och en uppgift som passar för dig. Trolleri!

Gud var med på ett hörn också. Han var det, i scouterna. En sorts gud som kunde frälsa från osäkerheten. ”Du är du och du duger” var valspråket och jag blev så säker på att det var sant. Man kan bli det i den åldern, i scoutåldern, även om livet är komplext och farligt redan då. Jag hade råkat på problem som man inte önskar någon, i någon ålder. Scouterna var en fristad, en plats där livet kunde levas som det var menat att levas. Ett Eden. Mest gillade jag när vi var ute i skogen, lärde oss att laga pannkakor på upp- och nervända kaffeburkar och att hantera yxa och såg. Nioåringar! Yxa och såg! Om knappt en generation kommer scouting säkert att vara förbjudet i Sverige – vår osäkerhet inför arvet från ett liv mycket närmare levandets grundförutsättningar, där var och en bidrar med sin förmåga, stor eller liten; där stor eller liten får självkänsla av att kunna sätta upp ett vindskydd och göra eld.

(Utmaning: skriv om osäkerhet)

Stormens öga

Det sägs att i stormens öga är det alldeles lugnt. Var är stormens öga den här gången? I Vita husets Ovala rum? Nej, vi är barn av globaliseringen. Vi är var och en ett öga, stormens öga. Vi tar ett dopp och plockar de sista blåbären – de få som finns. Allt är lugnt. Vi rustar barnen inför skolstarten, kanske med en liten snegling mot det krympta fondkontot men rörelsen är så invand och trygg: i med chipet, vänta litet, trycka koden, vänta litet, klart. Allt är lugnt.

Patrick Whites roman The Eye of the Storm var nytryckt när han tilldelades Nobelpriset 1973. Erfarenheten av att fara med flygplan genom en cyklon kastar i den ljus över livshändelser både hos matriarken som ligger och dör så pinande långsamt och hos alla väntande släktingar som mer eller mindre motvilligt kommer och hälsar på henne. Jag tror att Patrick White skulle ge mig rätt i att vi alla har möjlighet att vara i stormens öga.

Förlaget fördubblade utgåvan när det tillkännagavs att White skulle få priset. Han fick ett stort förskott på nästa bok.

The Eye of the Storm är den enda bok jag har haft sönder. Länge, länge låg i en gammal cigarrlåda några rader som jag rivit ur boken. Jag slaktade boken för några vackra ord om en höna som flaxar iväg på en gårdsplan. Lappen är borta, jag kommer inte ihåg något av texten men minnet av orden ger mig fortfarande fröjd.

(Utmaning: skriv om något turbulent)

Städhelgon

Sankta Ester, kära moder, nattlinnet är ditt attribut. Och du ligger inte i sängen och äter praliner och löser korsordet i årets-strunt, nej, du far fram som en målmedveten trollslända, från hörn till fönsterkarm, torkar vått där, dammar där. Iklädd nattlinne. Som du sen slänger i tvätten, fuktigt rakt igenom av svett. Själv är jag ännu inget helgon men jag är känd för att gå omkring med en mirakeltrasa hängande från bakfickan (den vänstra). Upptäckte en när jag var på Operan sist, som ett skruttigt men obscent släp på mina finaste svarta linnebyxor. Jag tog mig an några förgyllda knoppar i pausen, bara för ro skull. Att städa är en passion. I religiös betydelse. Vi siktar på martyrdöden men har inte ens dammallergi. Folk slår inte direkt ihjäl en för att man städar litet åt dem när man ändå har vägarna förbi. Ens roll som offerlamm framgår inte tydligt för någon – utom för det flertal som felaktigt ser städning som en sorts straff i sig självt. Nej, det är för vårt putsandes och gnoendes skull vi vill bli steglade, för våra skinande golv och fläckfria toalettstolar vill vi att sträckbänken tänjs ut. En tumskruv, åtminstone! En tumskruv för att vi aldrig kan hålla fingrarna från smutsen varhelst den uppenbarar sig! På det att vi må vinna våra glorior, som de första i en rad av hängivna städerskor, marscherande bakom oss med kvastar som enkla citationstecken mot himlen, dit vi alla ska nå.

(Utmaning: skriv om ett attribut)

Breiviks sista offer, räddad

Helgas år hade varit svårt. Medicinerna bet inte på depressionen, däremot gav de henne diarré och yrsel. Det hade varit tyst från henne ett par dagar, vilket Maja hemligen uppskattade, men nu ringde hon. Från sjukhuset. Maja förstod precis vad som hänt.
– Men du skulle ju aldrig göra dig någonting! Du är ju för feg!
Jo, men att ta några tabletter mer eller mindre krävde inte så mycket mod, tyckte nu Helga. Och misslyckats hade hon. Med detta också.

Det var personalen på äldreboendet som hade hittat henne. De som Helga klandrade för att de bara var plockade från gatan. En av dem kom med morgonmedicinen och hade inte bara ställt ifrån sig den i tron att Helga sov, utan gått fram och undersökt, funnit spyor som sipprat ur mungipan och slagit larm.
– Jag halvvaknade en gång när jag spydde och tänkte ”jädrars”. Då förstod jag att jag kräkts upp giftet. Misslyckats.
Hon lät mycket trött.

Nästa dag störtar Maja ut till Huddinge. Helga blir mjuk i ansiktet av glädje, det måste vara glädje. Hon ligger och plockar på sjukhusfilten som gamla och döende gör.
– Tror du att du kommer att försöka igen? frågar Maja.
– Vet inte. Inte på länge än. Det är utmattande att misslyckas.
– Varför just nu?
Svaret väntade länge i luften
– Utøya...
– Utøya?
– Det är en vidrig tid att leva i! utstöter hon med äkta äckel.
Maja får impulsen att bli banal, prata om blåklint, om demokratirörelsen, om allt det goda som omger henne men inte Helga. För Helga har en depression.
– Men om du dödar dig får ju Breivik ett offer till.
Maja känner sig litet intelligent när hon säger det.
– Så har jag inte tänkt, säger Helga och börjar gråta, hulkande, inåtvänt. Jag har bara alltid ansett att man har ansvar för den tid man lever i. Att alla har det ansvaret. Och nu orkar jag inte med det längre.
Med baksidan av handen torkar Maja hennes kinder.
– Du har varit sjukskriven från det ansvaret en längre tid, min Helga.
Då bryter ett litet leende fram och ett knappt hörbart fniss.
– Så har jag heller aldrig tänkt, säger Helga.
Tårarna rinner. Och leendet.

När hon är på väg hem med pendeltåget kommer Maja på vad hon skulle ha sagt. Det gamla vanliga, tråkiga: ”Man har först och främst ansvar för sig själv”. Och? Innebär det att man är piskad att leva sin tid ut? Kanske Helga litet bakvänt tog ansvar för sig själv när hon bestämde sig för att inte leva längre? Vem kan råda en annan? Vara förnumstig mot andra? Veta något som har någon bäring på viktiga moraliska överväganden? För ett ögonblick drar impulsen förbi i hennes eget huvud. Det är första gången. Skuggan av en tanke på att ta sig själv av daga.

(Utmaning: skriv om ansvar)