Pojkvännen

Petula Arch går i allt snävare cirklar framför den varsamt renoverade New England-villans perspektivfönster. Mellan varven torkar hon av en yta där, justerar ett prydnadsföremål där men uppmärksamheten är oavvisligt på uppfarten långt där nere. Nu stannar där en skimrande röd cabriolet, bilen deras Sarah fick när hon började på universitetet.
– Robert! De är här! ropar hon till maken som sitter i köket och läser tidningen.
Han fortsätter lugnt, väl vetande att gångvägen uppför sluttningen från garaget är slingrande och lång.
– Men.., hör han chockerat utifrån vardagsrummet.
Nu hastar hans fru in i köket.
– Men Robert! Han ser... indiansk ut!
– Ursprunglig amerikan, muttrar han med automatik. Bär han fjädrar?
– Var inte dum. Men detta har hon väl aldrig sagt någonting om? Hjälp mig! Hur ska jag tilltala honom? Vad ska jag säga?
Återigen ett knappt hörbart muttrande:
– Du brukar kunna hitta på någonting.

När Sarah och pojkvännen några minuter senare pustande stiger in, står fru Arch på en stol vänd mot ytterdörren med en hand i luften, som om hon ska svära en ed.
– Ugh! inleder hon. Vi hälsar Eder, store röde man, som nedlåtit sig att besöka oss... landlevande varelser! Vi vill poängtera vår glädje över att statens läroanstalter är öppna även för individer av ert blod, och förvånas inte över att Ni, som vi hört, är kursetta i historia. Livet på de vilda slätterna ger ett stålbad åt människan till ande, kropp och själ. Och människa är Ni förvisso. Skillnaden i vår genetik är bara av godo. Ni har ert att bidra med, vi har vårt. Vi ska i syskonlig ömhet låsa in spriten under denna Thanksgiving, eftersom vi känner den röde mannens sorgliga oförmåga att tackla sådana frestelser...
Hon svajar aningen på stolen innan hon avslutar med ett något tamare:
– Ugh!

Pojkvännen har gömt sitt frustande skratt i tröjan medan Sarahs ögon blixtrar. Det är på hennes initiativ de omedelbart åker till ett motell. Han hade gärna stannat. Han är kursetta även i antropologi.

(Utmaning: skriv något översvallande)