Rasheema invigs

Det är Rasheemas invigning. Bröllop kallas det också. Vad tasslar de om, karlarna, när de sitter i sin del av huset i dagarna tre och vräker i sig mat och baklava? Brudgummen är svettig och otålig, störtar alltsomoftast ut för att provköra den splitternya bilen, pappas gåva på första bröllopsdagen, cab. Oron skingras, håret viftar, ibland måste han tvärnita för en åsna med vagn, det är som om bromspedalen skär ner i den blödiga asfalten.

Rasheema känner varken olust eller oro. Inte nu, när hon är bland de andra kvinnorna, får massage och blir hennamålad från kropp till tå. De dansar magdans för henne och skrattar som hästar. Kvinnorna är lugnare än männen för de vet att de inte kommer ut. Ibland kommer tankarna till Rasheema, tankarna på vad som händer när gästerna gått. Då blir hon nervös men får inte visa det. Skratten ännu högre. När är det över?

Tredje dagens kväll och de ska sammanföras, Rasheema med sin brudgum, i sovgemaket på övre våningen. Det var hans mors och fars alltid, nu ska de ha det, åtminstone för en natt. Hon känner sig som en heliumballong. Hur någon ska kunna ligga ovanpå henne utan att det kommer ut rap och prutt är henne en gåta. ”Nu gör vi så här...” säger han. Det är det första han sagt henne. Han är nervösare än hon, kallsvettig, nästan. Ändå talar han undervisande till henne. ”Jag satsar alla mina pengar på att du inte gjort det!” tänker hon. De går inte att säga. Inte om hon ska prutta efteråt.

Hon är orolig för sin mödom. Om han ska missa något, så att det inte syns att hon är jungfru. Tänk, om han inte får upp den! Om de inte klarar det på hela natten! Han skulle aldrig erkänna något sådant, då skulle hon få stå med skammen. Men tack och lov, han pressar sig in i henne och det gör förskräckligt ont. På morgonen kan de lättat inspektera en brunröd fläck på lakanet. Lakanet, som nu böljar utanför deras fönster. Pärsen är över. ”Den lilla pärsen”, hade mamma anförtrott henne. ”Den stora är svärmor.”

(Utmaning: skriv om en invigning)