Greger och jag

Greger fanns överallt.
– Det där är du, lillgubben! sa mamma rörd när hackspetten var som mest ettrig i Kalle Anka på julafton.
Greger mös. Han var charmig, han var kvick och han visste allt.

Han visste när jag hade jumpat på älven och plurrat. När vi hade haft kysstävling på Marias kalas. Han visste varför jag spydde när jag hade prövat mina första cigarretter. Han hade ett eget liv också och det var otroligt, för han visste allt om mitt.

Han brukade möta upp med mig på viadukten när han var på väg hem från Kyrkskolan, jag från Vasa. Han tog sitt speciella tag om min nacke, det som inte syntes men gjorde så ont. I många år var det pengar. En femtioöring. En krona. En femma. Sen halva veckopengen i tre månader.
– Annars berättar jag för mamma!
Och en extra tryckning med tummen på min blottade hals.

Jag gjorde inte av med så mycket ändå. Ciggen var ingen hit och jag hade oftast frivilligt godisförbud. Skulle spara ihop till en egen dator men kunde ganska lätt böja mig under mitt öde att åtminstone hälften av mina pengar hamnade hos Greger. Det var sommaren efter sexan som jag började känna mig trängd. Han tvingade in mig under hängbjörken utanför pizzerian och sa åt mig att visa ”kissemurran”. Annars skulle han berätta för mamma.

”Kissemurran.” Det var ett ord jag aldrig hört men man förstod ju. Jag försökte få honom att ta emot en tjuga i stället men det var som om pengar inte intresserade honom längre.
– Visa den eller så berättar jag!
Det var mörkt under björken mitt på dagen. Skammen var liten och fuktig och röd. Blundande kavade jag ner jeans och trosor. Han tog inte i mig den gången. Inte den första gången.

Jag gjorde verkligen inte många fula saker längre, men det var så med Greger att han kunde berätta vad som helst för mamma och hon skulle tro honom. Vårt avtal försköts också sakteliga. Jag betalade honom inte längre för att han inte skulle rapportera mina felsteg till mamma, utan för att han inte skulle berätta om vad vi gjorde - eller var det om att jag inte ställde upp? Det var luddigt. Jag förstod att det var fel att hålla på som vi gjorde men han vred mig runt, fick mig att tro att det var jag som gjorde fel fast det var han som hade initiativet.

Snart hade jag min dator men den var mig inte så kär som jag trott. Jag visste på vilket smutsigt sätt jag sparat pengar till den. Den stod mest på en hylla och dammet föll. Inget damm fastnade dock på ”kissemurran”. Jag kallade den så för att den skulle vara längre ifrån mig. Det var kissemurran han pillade i och skavde, nästan varje dag det där sommarlovet, litet mer sällan när hösten föll och vi inte kunde mötas utomhus. Kompisarna började kalla mig Hispan för att jag var så ängslig när vi var ute. Han kunde dyka upp var som helst. Som hackspetten.

Hur lång tid gick innan vi gjorde den där färden till Örebro? Två år? Tre? Mamma ville ha fyran på och pappa insisterade på ettan och på ettan var det ett program, jag glömmer det aldrig, som förklarade hur det låg till, inte för mitt huvud, för det hade Greger vridit runt, men för magen. Det var enkla, lugna ord. Det sa att vi var för små. Alldeles för små. Och att det var den som började som var ansvarig. Att det var lätt att ta på sig ansvar i onödan. Det sa faktiskt att jag inte hade något ansvar alls och att jag inte var smutsig. Jag såg mig i inre backspegeln. Jag var kokhet med röda kinder. Dagen därpå bad jag att få vara inne på tiorasten och så berättade jag för vår lärare Kristoffer.

Det har inte varit lätt efter det men en lättnad var det på en gång. Det har varit mycket hemskt i familjen men det har varit värt alltihop. Sanningen är värd allt. Sanningen och att slippa leva på knä.

(Utmaning: skriv om en muta)