Min syster

Där är hon nu, min syster, på golvet, på knä. Hamrar med knytnävarna i linoleumet, ansiktet sköljt av tårar.
– Sluta nu, väser jag behärskat.
– ”Sluta nu!” Det är ju nu den börjar!
Hennes ansikte, som hon vänder ett ögonblick mot mig, är avslappnat, redan litet uppluckrat i konturerna av att hon hängett sig åt sin sorg.
– Vad är det som börjar nu? undrar jag, som bara kan tänka i termer av slut.
– Den oändliga faderslöshetens tid, säger hon dovt medan hon, fortfarande knästående, fattar pappas livlösa hand.
Åter ger hon sig hän åt snyftningarna men lyckas pressa fram:
– Var-je dag för res-ten av vå-ra liv kom-mer han att vara bor-ta!
Det är tydligt att det är en mening som triggar igång starka emotioner hos henne. Själv sitter jag och känner mig brydd av hennes kraftiga reaktioner. Att sitta vid en dödsbädd hade jag sett mest som en vaktsyssla, fukta läpparna med vatten och så vidare, det hade man ju hört. Något man kontrollerade sig inför, iakttog värdighet. Inte hade jag anat eller kommit ihåg att min syster var ett sydländskt känslofyrverkeri. En glimt av vetskap: det är detta jag kommer att komma ihåg, hennes slafsighet, inte hur pappa lugnt och stilla somnat in.
– Ta dig samman nu, säger jag med vad jag tror är vänlig röst och griper henne om axeln.
– För vems skull? Stör jag någon?
Plötsligt en hätskhet i hennes röst.
– För vår skull, säger jag.
Jag törs inte säga ”för min”.

(Utmaning: skriv om något tillkämpat)