På tonerna

Jag drömde att det var en gospelkör och jag. Jo, jag fick också vara med men jag satt hellre på en pall invid sopranernas fötter, för alla svajade så mycket och jag har lätt för att få sjösjuka. Jag satt vänd mot kören, liksom körledaren, men så nära att tjejernas kläder nuddade vid mig. Det var bara repetition, så de hade inte sina stora kaftaner på sig. Ändå nuddade de. Denim och ylle. Blygt formade jag orden till sångerna. Man lärde sig snabbt. Men inte att sjunga ut. Det var tjugofem år sedan jag sjöng. Tonerna i mig hade blivit annorlunda än de jag hörde runt omkring mig. Jag satt på pallen och märkte inte att jag blev mindre och mindre, förrän jag svävade ovanför kören och sjöng, kraftfullt nu: ”Han ge-er mig styrka ger mig mod att hålla uuuuuut – Han ä-är min glädje och mitt liv.” Det var sången som bar mig. När de här raderna var slut och jag inte kunde något mer återtog jag min naturliga storlek och dråsade måttligt graciöst ner bland tenorerna. Körmedlemmarna förklarade det skedda med allt från Herrens ingripande till väderspänningar. De som höll sig till gasteorin var i klar minoritet, resten delades upp i de som trodde att Herren ville tala till dem, respektive de som trodde att det var jag som var budskapets tänkta mottagare. Jag bara visste att jag fångats av en ton och blivit så liten att jag kunde leka som en utter på en tonslinga en kort stund innan jag stöp.

Först i duschen hann drömmen ifatt mig. När jag torkat mig omsorgsfullt tog jag fram plånboken och letade reda på en lapp, skriven med mascara. ”Stans kör” stod det där och ett nummer. Den hade legat ett par månader. Nu tog jag upp den och fäste den med en magnet på kylskåpet. Jag var på väg. Nu var jag så nära som på en pall vid sopranernas fötter. Ylle och denim.

(Utmaning: skriv om styrka)