Sensation! Direkt ur livet!

En annandag jul för många, många år sedan. Jag hade varit ensam reporter hela helgen och alla julkrubbor och julböner började tynga mig. Tre dagar och inte en nyhet. Jag började dagen med att ringa snuten, som kunde förtälja om ett inbrott i ett källarförråd. Vi snackade runt litegrann, det brukar funka med snutar, och plötsligt hävde han ur sig det: Ett sportflygplan med fem personer ombord har misslyckats med att landa på den lokala flygplatsen. Det har helt enkelt kanat av landningsbanan. Inga personskador. Min nyhet! Ingen stor nyhet men en nyhet. Och jag gjorde som man gjorde de där helgerna – ringde, ringde, ringde mellan julevenemangen. Det fanns en mobiltelefon men det var knappt man tordes använda den.

Planet var hemmahörande i Mora, jag minns inte vad som hände som gjorde att det måste nödlanda hos oss men jag minns att vår landningsbana var ovanligt kort, 800 meter. Jag, som pulsat ut i mina snygga kängor för att fotografera planet, tyckte inte att det var en kort landningsbana. Minns inte varför det inte var fotografen som plåtade. Minns mycket litet, utom att jag slängde in ett rubrikförslag till redigeringen som satt tio mil bort. Man skulle alltid ha med ett rubrikförslag, för att ge ett hum om vinkeln. Eller nåt. Jag var trött och skrev bara på skoj till förstasidan:

Kort landningsbana
svår julnöt
för utsocknes pilot

Min nyhet. ”Svår julnöt”. Tre rader! Jag räknade inte med att tas på allvar. Vi hade för övrigt aldrig treradiga rubriker. Men dagen därpå kom tidningen:

Kort landningsbana svår
julnöt för utsocknes pilot

Ihopträngt på två rader blev det ännu mindre förståeligt. Brorsan var hemma den julen. Fortfarande, när livet är extra grymt och jag vill få litet uppmuntran, kan han viska de eländiga orden: ”Kort landningsbana svår julnöt för utsocknes pilot.”

(Utmaning: skriv om en rubrik)