Sidor

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?

GILLAR DU DET DU LÄSER HÄR?
Köp boken! Klicka på bilden!

onsdag 30 mars 2011

Fyrtiofem sekunder

Hon vill gärna vara borta och hon vill gärna komma hem men resdagen gisslar henne, flera dagar i förväg. Förflyttningsskräck. Och hon kan inget göra åt den med att upprätta listor, förbereda långt innan.

Det är skräcken för att inte komma med båten eller flyget eller tåget, för att glömma att ta med något viktigt men mest är det det definitiva i en avresa som ger ångest. Tänk om hon glömmer att tömma soporna? Inte hinner diska?

Borta och hemma: det är vardagen hon vill åt. Lullandet i det välbekanta. När man är på väg att resa bort kan man inte lulla. Man stänger dragkedjan på väskan och då är det som är i väskan där, i väskan, och allt annat obönhörligt utanför. Man når en absolut punkt.

En vän försökte bota henne en gång. Han satt med penna och papper och skrev ner vad som var jobbigt, gjorde det obehagligt konkret. Enligt vad han kom fram till på sitt papper, var det mest ångestskapande för henne

att vattna blommorna
att gå ut med soporna
att tömma kylskåpet.

”Det där allra sista,” försökte hon förklara. ”Man passerar en gräns. Det är som att flytta, eller dö.”
Men hennes vän var inte intresserad av de stora känslorna. Han sa:
”Hur lång tid tar det att vattna blommorna?”
”Fem minuter,” sa hon.
”Gå ut med soporna?”
”Fyrtiofem sekunder.”
”Tömma kylskåpet?”
”Två minuter.”

En snabb addition och han skrev med stora siffror på ett papper: ”7 min 45 sek,” och gav det till henne.
”Det här är ditt nya mantra,” sa han. ”Varje gång det känns jobbigt att resa, upprepa för dig själv: 'Det tar sju minuter och fyrtiofem sekunder'. Sista dagen kanske du måste göra det en gång i minuten.”
”Det är det där allra sista,” försökte hon igen. ”Det finns ingen återvändo.”

Men hon är tacksam mot honom. Han har hjälpt henne skruva ner ångesten åtminstone till hälften och även hjälpt henne tappa respekten för den. Ångesten säger: ”Jag är stor och nebulös och snårig och existentiell och intressant – var i mig, tackla mig på mina villkor.” Lappen i hennes hand säger kaxigt att det tar fyrtiofem sekunder att gå ut med soporna.

(Utmaning: skriv om att packa)

10 kommentarer:

  1. Gillar skarpt. Bra och aningens dråplig beskrivning av existensiella problem i en kaotisk situation.

    SvaraRadera
  2. härligt, bra bild om att vara instängd i sitt eget fängelse och bra bild av den som är manisk...

    SvaraRadera
  3. En verklighet som vi nog alla kan relatera till,ibland. När kaoset är nära.

    Mycket bra fångat!

    SvaraRadera
  4. Rolig! Kaxig-lapp-knepet funkar nog, lagom. Att missa bussen-båten-tåget-flyget tar fortfarande två veckor;)

    SvaraRadera
  5. Ångesten säger: ”Jag är stor och nebulös och snårig och existentiell och intressant – var i mig.

    I den meningen fastnade jag.

    SvaraRadera
  6. Det här var en finurlig text ... tyckte om den.

    SvaraRadera
  7. Jag gillade också precis den meningen som Anders refererade till. Så fick jag lära mig ett nytt finr ord också "nebulös", tack för det!
    Fin och bra vän hon hade, och bra text av dig. Som alltid!

    SvaraRadera
  8. Bra bild du förmedlar.
    Det är nog bra att skriva och se orden.
    Precis som vi gör....
    bra

    tack för kommentaren..kommentarerna

    SvaraRadera
  9. Nebulös, ditt ordförråd är oändligt. :)
    Som vanligt fångar du mig med din berättarkonst. Jättebra!

    SvaraRadera
  10. BRA vän och BRA text. Gillar den verkligen. Språket flyter bra och innehållet är väldigt tänkvärt. Vi skulle nog alla behöva liknande lappar nu och då.

    SvaraRadera