När du väckte mig

När du väckte mig – det var vid halv två på eftermiddagen – hade jag kvar bandaget runt ena stortån fast båda stortårna bultade lika mycket. Jag stod hjälpligt invirad i ett badlakan i dörrn. Kunde inte hitta min solkiga morgonrock av god kvalitet.

”Jag gick ut på promenad och hamnade i grannskapet,” flåsade du som en mops.

Du hade aldrig varit hemma hos mig förut. Jag lotsade dig mellan grynnorna. Som tur var fanns det ett så gott som rent utrymme vid bordet och jag placerade dig där.

”Väckte jag dig?”

Eftersom din fråga var ett påstående lät jag den bero.

”Jobbat natt,” kraxade jag.

”Synd! Jag hade velat ta ut dig på promenad.”

Handduken gled åt alla möjliga håll men jag tror att jag framstod som sval och avslappnad. Jag brukar vilja tro det.

”Kaffe?” sa jag vankelmodigt.

”Inte för mig, tack. Kanske ett glas vatten.”

Det är lättare att hälla upp vatten iklädd badlakan än det är att göra kaffe. Jag var ganska förnöjd. Sen satt vi, du med ditt vatten, jag med mitt badlakan, i timmar kändes det som men vårvintersolen gassade fortfarande och du fick ut mig och vi gick till Drottningholm.

Det var vår första promenad. Och fastän du frågade ”Jaså, vad har du för jobb, då?” blev det inte vår sista. Jag sa som det är. Fast jag vet förstås knappt hur det är. Det enda problemet var tårna. På kvällen smorde jag dem med siddhalepa. Det skulle jag ha gjort för länge sedan, ner i de köttigt ömmande skårorna vid sidan av naglarna. Det blev bra på några veckor. Då var du fortfarande kvar. Det var du som hittade morgonrocken åt mig, när den inte längre behövdes.

(Utmaning: skriv om att väcka)