Över språkgränserna

Vårt torg såg ut som en stor bussterminal, för det var det. Sen mutades den bilfria delen in, först av grönsaksförsäljare under de varmare månaderna. De följdes av blomsterkillen alla månader utom januari och februari, då han far på semester till Syrien. Sen började de avlösa varandra, de rumänska dragspelarna, den ene med en mer hiskelig version av Besa me mucho än den andre. Nyligen har en bokkille börjat dyka upp allt oftare. Nu ser vårt torg ut just som ett livaktigt torg med en mindre bussterminal bredvid och alla är gladare. Grönsaksstånden är två till antalet, ett som omhändertas av irakier, ett annat av svenskar. Priserna är exakt desamma. Hos irakierna säger jag Saba halchèr och Keef halek men det är sällan jag förstår vad de svarar. Där köper jag frukt och grönt, hos svenskarna ägg från Adelsö. Och basilika ibland.

En dag när jag gick utefter Ica Supermarket mot torget fick jag höra att en musikalisk revolution inträffat. Jag hörde tonerna av ett dragspel, trakterat av någon som kunde spela dragspel. Jag är inte förtjust i instrumentet men premierar gatumusikanter som kan det de gör. Således fick han en femma.

Han heter Pompillio. I Rumänien har han fru och en dotter som nyss fått sitt första barn. Ibland när vi pussas på kinderna lurar han mig och tvingar sig till en puss på mun. Han har en förförisk mun och bländvita tandimplantat och en ovanligt hög variant av den mösstyp som i vissa kretsar går under namnet fårfitta. Han vet att jag jobbar hemifrån och att både min mamma och min pappa är sjuka och att de bor ganska långt bort. Idag kommenterade han att jag allt oftare åker tunnelbana. Så här går våra konversationer: Unditje? frågar han – ”Vart ska du?” Då kan jag välja på magazin eller tunnelbana. Retur? säger han ibland. Då får jag räkna ut om jag kommer att komma tillbaka innan han slutar, vilket är förbluffande tidigt, före efter-jobbet-rusningen. För ett par dagar sedan såg han mig streta hemåt med minst fyra flaskor vin och uttryckte enorm positiv förvåning. Good, Maria! Good. Dagen därpå, när jag visade innehållet i min kasse, fastnade han för en bok av Herta Müller. Ah! Tu intellektual! Jag nickade glatt men försökte föra över intresset på boken. Hon är inte bara tysk, hon är rumänska också. Transsylvania, drog jag till med, för låg inte de där tyskstäderna i Rumänien åtminstone nära Transsylvanien? Samtidigt pekade jag ivrigt på bokens märkning, ”Nobelpris 2009”. Det blev för mycket samtidigt. Pompillio är en föredömlig kommunikatör, jag är alltför ivrig. Pratar om många saker samtidigt.

Som synes är det enkelt att försöka bli vän med rumäner. De måste ha det mest europeiska språket som finns. Affär heter magazin, sjukhus hôpital, bibliotek kommer jag inte ihåg men man får satsa på biblioteka eller librarie eller något snarlikt. Sådär håller man på.

(Utmaning: skriv om att försöka)

(Med reservation för stavfel och missförstånd)