Silas äng

Här på bygden sker höskörden strax efter midsommar. Då gassar solen och dagarna är långa. Ett slit är det men inte för Silas i Backe. Nej, han ligger inte på kökssoffan. Han påtar på, javisst, som han alltid påtar, utifrån sina kufiska föreställningar om hur saker ska skötas. Det finns inte en sak som han inte har någon egen idé om. Och så till och med slåttern.

Först när vi andra är mitt uppe i den riktiga skörden skickar han fru och drängar till ängen. Ja, han far med själv, förstås. Lat är han inte men egen. ”Man ska aldrig slå en äng förrän efter augustis inträde” säger han och när man frågar varför har han svar: ”Örterna! örterna! De hinner gå i frö!Du måste väl ha räknat och sett att det är många fler sorter på mina ängar än på dina?” Jo, det har man ju tid till. Räkna blommor. Man frågar: ”Men vad är vitsen? Blir korna fetare av att äta blommor?” Då säger han något märkligt och han är allvarlig när han säger det: ”Framtiden kommer att tacka mig. För blekstarren, buskmåran och grönvita nattviolen kommer framtiden att tacka mig.” Det är storvulet. För något så litet. Om karln inte vore så klok, borde han kanske hamna på hem.

Det sprids, förstås, uttalandet. Blir som ett ordspråk. ”Framtiden kommer att tacka mig för ängen, sa Silas.” Och vi fortsätter slå våra ängar när solen torkar som bäst.

(Utmaning: skriv om något oslagbart)