När vi var uttrar

Minns du nu när vi var havsuttrar? Du var hona, jag hane, eller så var det vice versa. Vi hjälptes åt allihop att sköta våra små. De fick sjöborrar och snäckor i mängder – det var en jobbig tid men vi hade varandra och det fanns alltid tid för lek. Vi var de vilda vågornas lekande kungar och prinsessor, fast vi var så få och hotade. När jag fångat en mussla lade jag mig på rygg och la musslan på bröstet. Sen öppnade jag den galant med en sten. Ingenting är svårt för en utter. I skymningen så, eller till middagsvilan, efter allt detta käk, all denna lek, virade vi in oss i tång för att ha en aning om var vi skulle vakna. Där låg vi och softade på havet, förtöjda av mjuka ankarkättingar. Det är all den trygghet en havsutter behöver.

(Utmaning: skriv om att förankra)