Får jag vara banal och säga att mitt äventyr är du? Att jag ligger och fantiserar när jag ska sova om allt vi kan göra när vi båda är vakna? Du tänder ljuset i mig, det som lyser stilla och klart. Då ser jag som du ser, känner som du känner, går i takt med dig, en takt som låter oss hinna mycket. Varje sten på uppfarten känner vi och vi kan leka i timmar med din klädnypssamling.
Om det regnar tar vi på oss regnkläder.
Om det är soligt får du en liten hatt.
Så enkelt är det.
Och vi blåser såpbubblor och gör halsband av maskrosor. Det kladdar litet på din tröja men jag har ett hemligt knep. Dagen när du blir tre ska vi åka på havet, ända till Finland kanske, och du ska få äta så mycket räksallad som du vill. Tills dess far vi varje måndag till Lidl vid Fridhemsplan. Vi åker fyran och ser hela stan. På Västerbron tävlar vi om vem som säger ”O, så vackert!” vid den bästa tidpunkten. Inte för tidigt, inte för sent. Du förställer rösten litet när du säger det, för du låtsas att du är jag när du säger vuxna saker.
Banalt vill jag säga att det är ett privilegium att känna dig, mitt äventyr, mitt älskade flickebarn.
(Utmaning: skriv om ett äventyr)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Gillar som man säger på facebook. Fin text.
SvaraRaderaRörande fin i sin enkelhet. Vardagens äventyr. Jag älskar de tidiga morgnarna innan stan vaknat att gå över västerbron! Jättebra text.
SvaraRaderaJag vet inte om jag har det i mig att göra en fortsättning. Vi får se.
"O, så vackert!", säger jag också!
SvaraRaderaIntressant lek med ordet "banalt".
Håller med Feffe, rörande fint. Jag blir glad.
SvaraRaderaRörande och vacker
SvaraRaderalikt alla innan mig, rörande och vackert!
SvaraRaderaDet är strålande vackert, men inte för sockersött och sliskigt. Jag sitter med ett stort leende på läpparna och ett varmt hjärta.
SvaraRaderaLjust, kärleksfullt
SvaraRaderaDet är för sent på kvällen för att läsa skrivpuffar. Inte ens när jag läste "när du blir tre" förstod jag att det var en förälder/barn-relation. Jag undrade om klädnypssamlingen var något smått perverst... :-S Men till slutmeningen trillade poletten ner och jag läste om allt igen. Så mycket vackrare det blev då. ;) Jag är särskilt förtjust i att du lyfter fram vardagslyckan som finns även om omständigheterna är små.
SvaraRaderaInte banalt alls.
SvaraRaderajättefin
Angående "störst, först och farligast" - jag kan inte riktigt förstå det, harig som jag är. Men i min pappas fall handlade det nog mest om en liten pojkes stora dröm som hade möjlighet att bli sann :)
SvaraRaderaÅh, så avskalat och fint. En varm liten text :)
SvaraRadera