Man skrattar alltid när någon säger det. Nu säger du det: ”He made me an offer I couldn't refuse.” Jag skrattar. Skrattar litet snett och maffiaaktigt, hårdkokt kanske. Återhållet.
Det handlar om att få ett jobb, eller i alla fall en inkomst. Du är glad, det syns. Inga avhuggna hästhuvuden i sängen.
Skrattar man för att visa att man fattar historiens vanligaste filmallusion?
Eller för att man tänker på Marlon Brando, munnen full av bomull?
Maffialivet är så annorlunda än ditt och mitt. Mycket mer jäktigt. Vi skulle inte orka med. Mycket att hålla i huvudet också. Det är på det stora hela inte ett rofyllt liv.
Jag häller upp mer kaffe och du läppjar.
– När ska du svara?
– Jag har redan svarat.
Jag ler. En amanuenstjänst på halvtid, precis vad du behöver för att få utrymme för ditt måleri. Jag trycker din hand.
(Utmaning: skriv om ett erbjudande)
(RÄTTELSE: Jag vet inte vad jag tänkte på igår, när jag lät huvudpersonen smörja sina nageltrång med siddhalepa. Siddhalepa liknar tigerbalsam och skulle således svida. Hon ska i stället smörja med Bergmans plåster, en kådsalva.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Blir mycket förtjust i första och andra stycket av din text. Funderingarna kring varför man skrattar och maffialiv är intressanta och roliga att läsa, men när jag går igenom texten utan dem tycker jag att det känns som mera flyt.... kanske...eller?
SvaraRaderaMycket underhållande. Inget maffialiv.
SvaraRaderaGillar och gillar din rättelse. :)
SvaraRaderaler .
SvaraRaderaBra