Det är en moloken vandring genom marssörjan – kallt och grått med blåa skuggor. Nacken böjd i begrundan av någon futtighet som trängt undan livet. Jag går i en tunnel av oändlig tid och det ska alltid vara grått. Men då! Genomborras jag av skatans raspiga skri! Och tunneln har fallit i bitar, jag är väckt och ögat börjar också undra, drar iväg med blicken till synfältets yttersta kant där hon sitter, guppar med rumpan, grafiskt skön i svart och vitt. Hennes spartanska jag. Knappt har jag naglat fast henne med blicken förrän hon lyfter igen, brer ut sin stolta fjäderdräkt och bringar i dagen en mikroexplosion av blått och grönt.
För skatan är i sitt hemliga andra jag den nordiska påfågeln. Ingen skimrar som hon. Och vi som har henne som totemdjur kan också framträda i dessa båda skepnader. Till vardags det stramt svart-vita som döljer och inkorporerar påfågelns blå och gröna, för utvalda bara att skåda.
(Utmaning: skriv om något som skimrar)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Tjusigt och tänkvärt.
SvaraRaderaFastnar mer för de gråtunga formuleringarna i början än skatans skimrande skönhet men det handlar nog mer om mig än själva texten.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av skribenten.
SvaraRaderaTyckte om början. Oväntat slut.
SvaraRaderaDet gäller att hitta guldkornen, här fann du - gav du - fann jag - ett!
SvaraRadera"Totemdjur" för "spartansk skata" i "mikroexplosion"! Ja, jädrar i skådelådan.
Påfågeln i skatan, också Fint!
SvaraRaderaSkator är vackra, oförtjänt svärtade av elaka tungor.
SvaraRaderaFint.
Aldrig förut har jag uppskattat en skata så som när jag läser denna text. Gillar det rakt igenom.
SvaraRadera