Till farsans åttiofemårsdag hade jag bara en present: en flaska Femme de Champagne som jag tänkte sabrera till hans ära på sängkanten till gräddtårtan och kaffet. Jag hade haft några tillfällen att öva de senaste åren, så jag hade självtillit och flaskan var riktigt kall. Tyvärr invigde jag morsan i mina planer kvällen innan och gumman blev livrädd när hon fick se sabeln, förbjöd mig att använda den i hennes hus. Jag talade lugnande till henne om sabreringens heroiska historia men hon var lika målmedveten som jag. Vapnet skulle ut. När jag vaknade tidigt på födelsedagens morgon var sabeln borta. Jag skakade henne så att löständerna klapprade men morsan vägrade säga var sabeln var. Den listiga kvinnan hade saboterat min sabrering.
Jag vägrade offra en sjuhundrakronorsflaska, prisge den åt ett tamt öppnande medelst tumning av korken, så jag började rota bland hennes köksknivar. Blixtsnabbt samlade hon ihop dem i en filt och gick över till grannen med dem. Hennes leende var triumferande. Slaget var vunnet.
Till födelsedagsbarnets kammare bar jag, till synes uppgivet, flaskan i mina händer. Vi sjöng och han fick tårta. Glasen var redo.
– Nå, sa mamma sockersött till mig, ska du inte öppna flaskan?
– Jo, sa jag och drog upp en bordskniv ur ena bakfickan, en handske ur den andra.
Handsken bör man ha ifall sabreringen går fel och flaskan går i tusen bitar. Så jag höll flaskans botten i min handskbeklädda hand – morsan hade ännu inte anat vad som skulle hända – och jag anbringade den lilla kniven i rätt vinkel mot flaskans hals. Med ett svischande ljud löpte kniven utefter halsen, som på precis rätt ställe gick av i det karaktäristiska, litet diagonala snittet. Kavalleristerna på Napoleons tid skulle ha varit stolta över mig. Förvånad stod jag med det lilla verktyget i den ena handen. Med den andra hällde jag upp de dyra dropparna.
– God skumpa, sa farsan. Det var det enda han sa.
Morsan sa faktiskt:
– Tjusigt.
– Du anar inte hur mycket tjusigare det är med sabel, väste jag.
(Utmaning: skriv om att sabotera)
torsdag 31 mars 2011
onsdag 30 mars 2011
Fyrtiofem sekunder
Hon vill gärna vara borta och hon vill gärna komma hem men resdagen gisslar henne, flera dagar i förväg. Förflyttningsskräck. Och hon kan inget göra åt den med att upprätta listor, förbereda långt innan.
Det är skräcken för att inte komma med båten eller flyget eller tåget, för att glömma att ta med något viktigt men mest är det det definitiva i en avresa som ger ångest. Tänk om hon glömmer att tömma soporna? Inte hinner diska?
Borta och hemma: det är vardagen hon vill åt. Lullandet i det välbekanta. När man är på väg att resa bort kan man inte lulla. Man stänger dragkedjan på väskan och då är det som är i väskan där, i väskan, och allt annat obönhörligt utanför. Man når en absolut punkt.
En vän försökte bota henne en gång. Han satt med penna och papper och skrev ner vad som var jobbigt, gjorde det obehagligt konkret. Enligt vad han kom fram till på sitt papper, var det mest ångestskapande för henne
att vattna blommorna
att gå ut med soporna
att tömma kylskåpet.
”Det där allra sista,” försökte hon förklara. ”Man passerar en gräns. Det är som att flytta, eller dö.”
Men hennes vän var inte intresserad av de stora känslorna. Han sa:
”Hur lång tid tar det att vattna blommorna?”
”Fem minuter,” sa hon.
”Gå ut med soporna?”
”Fyrtiofem sekunder.”
”Tömma kylskåpet?”
”Två minuter.”
En snabb addition och han skrev med stora siffror på ett papper: ”7 min 45 sek,” och gav det till henne.
”Det här är ditt nya mantra,” sa han. ”Varje gång det känns jobbigt att resa, upprepa för dig själv: 'Det tar sju minuter och fyrtiofem sekunder'. Sista dagen kanske du måste göra det en gång i minuten.”
”Det är det där allra sista,” försökte hon igen. ”Det finns ingen återvändo.”
Men hon är tacksam mot honom. Han har hjälpt henne skruva ner ångesten åtminstone till hälften och även hjälpt henne tappa respekten för den. Ångesten säger: ”Jag är stor och nebulös och snårig och existentiell och intressant – var i mig, tackla mig på mina villkor.” Lappen i hennes hand säger kaxigt att det tar fyrtiofem sekunder att gå ut med soporna.
(Utmaning: skriv om att packa)
Det är skräcken för att inte komma med båten eller flyget eller tåget, för att glömma att ta med något viktigt men mest är det det definitiva i en avresa som ger ångest. Tänk om hon glömmer att tömma soporna? Inte hinner diska?
Borta och hemma: det är vardagen hon vill åt. Lullandet i det välbekanta. När man är på väg att resa bort kan man inte lulla. Man stänger dragkedjan på väskan och då är det som är i väskan där, i väskan, och allt annat obönhörligt utanför. Man når en absolut punkt.
En vän försökte bota henne en gång. Han satt med penna och papper och skrev ner vad som var jobbigt, gjorde det obehagligt konkret. Enligt vad han kom fram till på sitt papper, var det mest ångestskapande för henne
att vattna blommorna
att gå ut med soporna
att tömma kylskåpet.
”Det där allra sista,” försökte hon förklara. ”Man passerar en gräns. Det är som att flytta, eller dö.”
Men hennes vän var inte intresserad av de stora känslorna. Han sa:
”Hur lång tid tar det att vattna blommorna?”
”Fem minuter,” sa hon.
”Gå ut med soporna?”
”Fyrtiofem sekunder.”
”Tömma kylskåpet?”
”Två minuter.”
En snabb addition och han skrev med stora siffror på ett papper: ”7 min 45 sek,” och gav det till henne.
”Det här är ditt nya mantra,” sa han. ”Varje gång det känns jobbigt att resa, upprepa för dig själv: 'Det tar sju minuter och fyrtiofem sekunder'. Sista dagen kanske du måste göra det en gång i minuten.”
”Det är det där allra sista,” försökte hon igen. ”Det finns ingen återvändo.”
Men hon är tacksam mot honom. Han har hjälpt henne skruva ner ångesten åtminstone till hälften och även hjälpt henne tappa respekten för den. Ångesten säger: ”Jag är stor och nebulös och snårig och existentiell och intressant – var i mig, tackla mig på mina villkor.” Lappen i hennes hand säger kaxigt att det tar fyrtiofem sekunder att gå ut med soporna.
(Utmaning: skriv om att packa)
tisdag 29 mars 2011
Syndaren i Tijuana
När fader Chris var präst i Tijuana, hade han en ung och lovande, djupt from kollega som dock på lördagarna var ute och raggade upp andra män. Eller blev uppraggad, snarare, han var vacker och blyg. Hur kunde fader Chris veta om detta? Jo, varje vecka biktade sig den unge prästen för fader Chris.
– Te absolvo, te absolvo, sa fader Chris och den andre prästen frågade:
– Kommer du att rapportera mig?
Fader Chris svarade nekande på frågan men den ställdes på nytt, nästan varje vecka.
När den unge prästen en dag sökte upp fader Chris hemma, var det för att berätta att han utvecklat aids. De båda prästerna var i tårar tillsammans och den yngre sa:
– Nu kommer du väl att rapportera mig?
– Om jag inte gjort det förut, varför skulle jag göra det nu?
Men aidsen la sig på utsidan, som ett stigma. Den sjuke utvecklade Karposis sarkom med stora bölder överallt på kroppen.
Sjukdomen hade ett galopperande förlopp. När prästen blivit inlagd på Patronado Hospital General var det ingen av hans sju kollegor som kom och hälsade på honom, utom fader Chris, som bad med honom, samtalade och gav honom nattvarden och biktens sakrament. Men när den borttynande mannen häftigt sa till honom:
– Var snäll och se till att min familj i hemlandet ingenting får veta!
kunde inte fader Chris vara medgörlig. Hur skulle det gå till att hålla dem ovetande, fastän de befann sig långt borta? I nästa andetag sa den yngre:
– Jag vill ha en riktig katolsk begravning.
– Det ska jag ordna, sa fader Chris.
Han gick till sin överordnade. Kalla handen. Han gick åter till sin överordnade. Lika verkningslöst. Då begav han sig till biskopen, föll på knä och kysste hans ring och framlade sitt ärende. Ryktet hade gått före honom. Biskopen sa nej innan fader Chris talat till punkt.
– Då slutar jag som präst!
Biskopen blev förskräckt men gav inte med sig.
– Jag är allvarlig. Jag slutar omedelbart.
– Jag ska tänka...
– Jag ger er två dagar.
Dagen därpå kom beslutet. Fader Chris kunde fortsätta vara präst. Det kunde inte hans kollega, som dog lugn i hans armar en vecka senare efter att ha fått sista smörjelsen.
(Utmaning: skriv om att vägra)
– Te absolvo, te absolvo, sa fader Chris och den andre prästen frågade:
– Kommer du att rapportera mig?
Fader Chris svarade nekande på frågan men den ställdes på nytt, nästan varje vecka.
När den unge prästen en dag sökte upp fader Chris hemma, var det för att berätta att han utvecklat aids. De båda prästerna var i tårar tillsammans och den yngre sa:
– Nu kommer du väl att rapportera mig?
– Om jag inte gjort det förut, varför skulle jag göra det nu?
Men aidsen la sig på utsidan, som ett stigma. Den sjuke utvecklade Karposis sarkom med stora bölder överallt på kroppen.
Sjukdomen hade ett galopperande förlopp. När prästen blivit inlagd på Patronado Hospital General var det ingen av hans sju kollegor som kom och hälsade på honom, utom fader Chris, som bad med honom, samtalade och gav honom nattvarden och biktens sakrament. Men när den borttynande mannen häftigt sa till honom:
– Var snäll och se till att min familj i hemlandet ingenting får veta!
kunde inte fader Chris vara medgörlig. Hur skulle det gå till att hålla dem ovetande, fastän de befann sig långt borta? I nästa andetag sa den yngre:
– Jag vill ha en riktig katolsk begravning.
– Det ska jag ordna, sa fader Chris.
Han gick till sin överordnade. Kalla handen. Han gick åter till sin överordnade. Lika verkningslöst. Då begav han sig till biskopen, föll på knä och kysste hans ring och framlade sitt ärende. Ryktet hade gått före honom. Biskopen sa nej innan fader Chris talat till punkt.
– Då slutar jag som präst!
Biskopen blev förskräckt men gav inte med sig.
– Jag är allvarlig. Jag slutar omedelbart.
– Jag ska tänka...
– Jag ger er två dagar.
Dagen därpå kom beslutet. Fader Chris kunde fortsätta vara präst. Det kunde inte hans kollega, som dog lugn i hans armar en vecka senare efter att ha fått sista smörjelsen.
(Utmaning: skriv om att vägra)
torsdag 24 mars 2011
Mitt äventyr
Får jag vara banal och säga att mitt äventyr är du? Att jag ligger och fantiserar när jag ska sova om allt vi kan göra när vi båda är vakna? Du tänder ljuset i mig, det som lyser stilla och klart. Då ser jag som du ser, känner som du känner, går i takt med dig, en takt som låter oss hinna mycket. Varje sten på uppfarten känner vi och vi kan leka i timmar med din klädnypssamling.
Om det regnar tar vi på oss regnkläder.
Om det är soligt får du en liten hatt.
Så enkelt är det.
Och vi blåser såpbubblor och gör halsband av maskrosor. Det kladdar litet på din tröja men jag har ett hemligt knep. Dagen när du blir tre ska vi åka på havet, ända till Finland kanske, och du ska få äta så mycket räksallad som du vill. Tills dess far vi varje måndag till Lidl vid Fridhemsplan. Vi åker fyran och ser hela stan. På Västerbron tävlar vi om vem som säger ”O, så vackert!” vid den bästa tidpunkten. Inte för tidigt, inte för sent. Du förställer rösten litet när du säger det, för du låtsas att du är jag när du säger vuxna saker.
Banalt vill jag säga att det är ett privilegium att känna dig, mitt äventyr, mitt älskade flickebarn.
(Utmaning: skriv om ett äventyr)
Om det regnar tar vi på oss regnkläder.
Om det är soligt får du en liten hatt.
Så enkelt är det.
Och vi blåser såpbubblor och gör halsband av maskrosor. Det kladdar litet på din tröja men jag har ett hemligt knep. Dagen när du blir tre ska vi åka på havet, ända till Finland kanske, och du ska få äta så mycket räksallad som du vill. Tills dess far vi varje måndag till Lidl vid Fridhemsplan. Vi åker fyran och ser hela stan. På Västerbron tävlar vi om vem som säger ”O, så vackert!” vid den bästa tidpunkten. Inte för tidigt, inte för sent. Du förställer rösten litet när du säger det, för du låtsas att du är jag när du säger vuxna saker.
Banalt vill jag säga att det är ett privilegium att känna dig, mitt äventyr, mitt älskade flickebarn.
(Utmaning: skriv om ett äventyr)
onsdag 23 mars 2011
Pojkvännen
Petula Arch går i allt snävare cirklar framför den varsamt renoverade New England-villans perspektivfönster. Mellan varven torkar hon av en yta där, justerar ett prydnadsföremål där men uppmärksamheten är oavvisligt på uppfarten långt där nere. Nu stannar där en skimrande röd cabriolet, bilen deras Sarah fick när hon började på universitetet.
– Robert! De är här! ropar hon till maken som sitter i köket och läser tidningen.
Han fortsätter lugnt, väl vetande att gångvägen uppför sluttningen från garaget är slingrande och lång.
– Men.., hör han chockerat utifrån vardagsrummet.
Nu hastar hans fru in i köket.
– Men Robert! Han ser... indiansk ut!
– Ursprunglig amerikan, muttrar han med automatik. Bär han fjädrar?
– Var inte dum. Men detta har hon väl aldrig sagt någonting om? Hjälp mig! Hur ska jag tilltala honom? Vad ska jag säga?
Återigen ett knappt hörbart muttrande:
– Du brukar kunna hitta på någonting.
När Sarah och pojkvännen några minuter senare pustande stiger in, står fru Arch på en stol vänd mot ytterdörren med en hand i luften, som om hon ska svära en ed.
– Ugh! inleder hon. Vi hälsar Eder, store röde man, som nedlåtit sig att besöka oss... landlevande varelser! Vi vill poängtera vår glädje över att statens läroanstalter är öppna även för individer av ert blod, och förvånas inte över att Ni, som vi hört, är kursetta i historia. Livet på de vilda slätterna ger ett stålbad åt människan till ande, kropp och själ. Och människa är Ni förvisso. Skillnaden i vår genetik är bara av godo. Ni har ert att bidra med, vi har vårt. Vi ska i syskonlig ömhet låsa in spriten under denna Thanksgiving, eftersom vi känner den röde mannens sorgliga oförmåga att tackla sådana frestelser...
Hon svajar aningen på stolen innan hon avslutar med ett något tamare:
– Ugh!
Pojkvännen har gömt sitt frustande skratt i tröjan medan Sarahs ögon blixtrar. Det är på hennes initiativ de omedelbart åker till ett motell. Han hade gärna stannat. Han är kursetta även i antropologi.
(Utmaning: skriv något översvallande)
– Robert! De är här! ropar hon till maken som sitter i köket och läser tidningen.
Han fortsätter lugnt, väl vetande att gångvägen uppför sluttningen från garaget är slingrande och lång.
– Men.., hör han chockerat utifrån vardagsrummet.
Nu hastar hans fru in i köket.
– Men Robert! Han ser... indiansk ut!
– Ursprunglig amerikan, muttrar han med automatik. Bär han fjädrar?
– Var inte dum. Men detta har hon väl aldrig sagt någonting om? Hjälp mig! Hur ska jag tilltala honom? Vad ska jag säga?
Återigen ett knappt hörbart muttrande:
– Du brukar kunna hitta på någonting.
När Sarah och pojkvännen några minuter senare pustande stiger in, står fru Arch på en stol vänd mot ytterdörren med en hand i luften, som om hon ska svära en ed.
– Ugh! inleder hon. Vi hälsar Eder, store röde man, som nedlåtit sig att besöka oss... landlevande varelser! Vi vill poängtera vår glädje över att statens läroanstalter är öppna även för individer av ert blod, och förvånas inte över att Ni, som vi hört, är kursetta i historia. Livet på de vilda slätterna ger ett stålbad åt människan till ande, kropp och själ. Och människa är Ni förvisso. Skillnaden i vår genetik är bara av godo. Ni har ert att bidra med, vi har vårt. Vi ska i syskonlig ömhet låsa in spriten under denna Thanksgiving, eftersom vi känner den röde mannens sorgliga oförmåga att tackla sådana frestelser...
Hon svajar aningen på stolen innan hon avslutar med ett något tamare:
– Ugh!
Pojkvännen har gömt sitt frustande skratt i tröjan medan Sarahs ögon blixtrar. Det är på hennes initiativ de omedelbart åker till ett motell. Han hade gärna stannat. Han är kursetta även i antropologi.
(Utmaning: skriv något översvallande)
tisdag 22 mars 2011
Grekiska avtalet
Idén kommer under morgonmötet. Det har varit en lång mangling men nu är avtalet i hamn. Hon kan öppna sinnet för sina egna tankar igen. Hon är inte bara en anställd hos ministerrådet, inte bara maka och mor, hon är författare också, vill i alla fall bli. På laptopen finns en samling noveller, strama, doftande och nu kommer idén till ytterligare en. Hon rakar åt sig ett papper på konferensbordet, det är Greklands talesman som har ordet och hon skriver med sin minst prydliga handstil, den som är given hennes egna anteckningar:
”snusande drömmar”
”minns hur i skötet”
”växande ro.”
Det är inte säkert att hon kommer att minnas vad hon menar men hon kan inte skriva mer förståeligt än så. Då dör idén, det har hon lärt sig.
Grekland mal på men avtalet är i hamn. Plötsligt både ser och känner hon papperet under sina fingrar, blir kall. Gultonat ingresspapper, hundratjugo gram. Det är inte vilket utkast som helst. Bävande vänder hon på det. Jo, det är avtalet. Avtalet i original på grekiska. Hennes händer börjar darra. Hon är anställd på ministerrådet, vet att sådana filer förstörs så fort de skrivits. Hon har inte tillgång till ett grekiskt tangentbord. Hon måste avslöja sig. Förstulet skickar hon sin chef en lapp.
Hon är maka och mor, behöver arbetet på ministerrådet. Redan har chefen anklagat henne för att sitta och drömma på arbetstid vid några tillfällen. Viktiga tillfällen. Det är hårt att vara en konstnärssjäl.
Hon får en lapp tillbaka:
”Ge mig avtalet NU. Det här är sista gången jag räddar dig!”
Chefen reser sig yvigt och går runt bordet, nappar åt sig avtalet och försvinner ut genom dörren. Med honom försvinner hennes dyrbara ord. Hon kommer aldrig att få dem tillbaka.
(Utmaning: skriv om en idé)
”snusande drömmar”
”minns hur i skötet”
”växande ro.”
Det är inte säkert att hon kommer att minnas vad hon menar men hon kan inte skriva mer förståeligt än så. Då dör idén, det har hon lärt sig.
Grekland mal på men avtalet är i hamn. Plötsligt både ser och känner hon papperet under sina fingrar, blir kall. Gultonat ingresspapper, hundratjugo gram. Det är inte vilket utkast som helst. Bävande vänder hon på det. Jo, det är avtalet. Avtalet i original på grekiska. Hennes händer börjar darra. Hon är anställd på ministerrådet, vet att sådana filer förstörs så fort de skrivits. Hon har inte tillgång till ett grekiskt tangentbord. Hon måste avslöja sig. Förstulet skickar hon sin chef en lapp.
Hon är maka och mor, behöver arbetet på ministerrådet. Redan har chefen anklagat henne för att sitta och drömma på arbetstid vid några tillfällen. Viktiga tillfällen. Det är hårt att vara en konstnärssjäl.
Hon får en lapp tillbaka:
”Ge mig avtalet NU. Det här är sista gången jag räddar dig!”
Chefen reser sig yvigt och går runt bordet, nappar åt sig avtalet och försvinner ut genom dörren. Med honom försvinner hennes dyrbara ord. Hon kommer aldrig att få dem tillbaka.
(Utmaning: skriv om en idé)
måndag 21 mars 2011
En gammal bokbindare
Tänk på hur du faller och krossas.
Det finns inga riktiga böcker längre.
Tänk på när du gjorde snittförgyllning i stötar om femtio.
Den sista gången var väl på sextiotalet.
Det behövs inga häfterskor,
inga bokbindare,
inga förgyllare
och det finns inga riktiga böcker längre:
de är limbundna,
utan fals,
och tar tjugo sekunder att göra.
Det kallas att öka produktiviteten.
Tillverka fler pryttlar
på kortare tid
och med färre människor.
Det finns inga riktiga böcker längre.
Tusentals hantverkare krossade.
Men de böcker som finns har alla råd med.
(Utmaning: skriv om att göra något snabbare)
Det finns inga riktiga böcker längre.
Tänk på när du gjorde snittförgyllning i stötar om femtio.
Den sista gången var väl på sextiotalet.
Det behövs inga häfterskor,
inga bokbindare,
inga förgyllare
och det finns inga riktiga böcker längre:
de är limbundna,
utan fals,
och tar tjugo sekunder att göra.
Det kallas att öka produktiviteten.
Tillverka fler pryttlar
på kortare tid
och med färre människor.
Det finns inga riktiga böcker längre.
Tusentals hantverkare krossade.
Men de böcker som finns har alla råd med.
(Utmaning: skriv om att göra något snabbare)
fredag 18 mars 2011
Silas äng
Här på bygden sker höskörden strax efter midsommar. Då gassar solen och dagarna är långa. Ett slit är det men inte för Silas i Backe. Nej, han ligger inte på kökssoffan. Han påtar på, javisst, som han alltid påtar, utifrån sina kufiska föreställningar om hur saker ska skötas. Det finns inte en sak som han inte har någon egen idé om. Och så till och med slåttern.
Först när vi andra är mitt uppe i den riktiga skörden skickar han fru och drängar till ängen. Ja, han far med själv, förstås. Lat är han inte men egen. ”Man ska aldrig slå en äng förrän efter augustis inträde” säger han och när man frågar varför har han svar: ”Örterna! örterna! De hinner gå i frö!Du måste väl ha räknat och sett att det är många fler sorter på mina ängar än på dina?” Jo, det har man ju tid till. Räkna blommor. Man frågar: ”Men vad är vitsen? Blir korna fetare av att äta blommor?” Då säger han något märkligt och han är allvarlig när han säger det: ”Framtiden kommer att tacka mig. För blekstarren, buskmåran och grönvita nattviolen kommer framtiden att tacka mig.” Det är storvulet. För något så litet. Om karln inte vore så klok, borde han kanske hamna på hem.
Det sprids, förstås, uttalandet. Blir som ett ordspråk. ”Framtiden kommer att tacka mig för ängen, sa Silas.” Och vi fortsätter slå våra ängar när solen torkar som bäst.
(Utmaning: skriv om något oslagbart)
Först när vi andra är mitt uppe i den riktiga skörden skickar han fru och drängar till ängen. Ja, han far med själv, förstås. Lat är han inte men egen. ”Man ska aldrig slå en äng förrän efter augustis inträde” säger han och när man frågar varför har han svar: ”Örterna! örterna! De hinner gå i frö!Du måste väl ha räknat och sett att det är många fler sorter på mina ängar än på dina?” Jo, det har man ju tid till. Räkna blommor. Man frågar: ”Men vad är vitsen? Blir korna fetare av att äta blommor?” Då säger han något märkligt och han är allvarlig när han säger det: ”Framtiden kommer att tacka mig. För blekstarren, buskmåran och grönvita nattviolen kommer framtiden att tacka mig.” Det är storvulet. För något så litet. Om karln inte vore så klok, borde han kanske hamna på hem.
Det sprids, förstås, uttalandet. Blir som ett ordspråk. ”Framtiden kommer att tacka mig för ängen, sa Silas.” Och vi fortsätter slå våra ängar när solen torkar som bäst.
(Utmaning: skriv om något oslagbart)
torsdag 17 mars 2011
Bekännelselitteratur
Tänk om man tog ut massor med förskott för att gjuta en staty. Och så slabbade man upp ett hafsverk i gips i stället och såg till att ingen fick se statyn innan täckelsen skulle falla. Och så minglade man med sitt skumpaglas på invigningen, lagom avslappnad, för att sedan smita precis när statyn skulle avtäckas.
Man skulle vara ett par hundra tusen rikare. Identiteten skulle vara falsk, förstås. Hur kommer det sig att jag imponeras av sådana bedrifter? Jag har inte hittat på det själv, jag såg det i en teveserie när jag var liten: Ärliga blå ögon. Den gillade jag bäst och så Alias Smith and Jones! Kluriga, intagande skurkar som alltid kommer undan. De födde längtan i mig. Identifikation, liksom senare John LeCarrés spionromaner. Dubbelspelet, rolltagandet.
Jag kan inte skriva något idag.
Ska bara fundera på henne, den lilla, som upphöjde brottslingar till hjältar. Jag vet att hon är jag. Jag kan inte komma undan.
(Utmaning: skriv om en utsmyckning)
Man skulle vara ett par hundra tusen rikare. Identiteten skulle vara falsk, förstås. Hur kommer det sig att jag imponeras av sådana bedrifter? Jag har inte hittat på det själv, jag såg det i en teveserie när jag var liten: Ärliga blå ögon. Den gillade jag bäst och så Alias Smith and Jones! Kluriga, intagande skurkar som alltid kommer undan. De födde längtan i mig. Identifikation, liksom senare John LeCarrés spionromaner. Dubbelspelet, rolltagandet.
Jag kan inte skriva något idag.
Ska bara fundera på henne, den lilla, som upphöjde brottslingar till hjältar. Jag vet att hon är jag. Jag kan inte komma undan.
(Utmaning: skriv om en utsmyckning)
onsdag 16 mars 2011
Min syster
Där är hon nu, min syster, på golvet, på knä. Hamrar med knytnävarna i linoleumet, ansiktet sköljt av tårar.
– Sluta nu, väser jag behärskat.
– ”Sluta nu!” Det är ju nu den börjar!
Hennes ansikte, som hon vänder ett ögonblick mot mig, är avslappnat, redan litet uppluckrat i konturerna av att hon hängett sig åt sin sorg.
– Vad är det som börjar nu? undrar jag, som bara kan tänka i termer av slut.
– Den oändliga faderslöshetens tid, säger hon dovt medan hon, fortfarande knästående, fattar pappas livlösa hand.
Åter ger hon sig hän åt snyftningarna men lyckas pressa fram:
– Var-je dag för res-ten av vå-ra liv kom-mer han att vara bor-ta!
Det är tydligt att det är en mening som triggar igång starka emotioner hos henne. Själv sitter jag och känner mig brydd av hennes kraftiga reaktioner. Att sitta vid en dödsbädd hade jag sett mest som en vaktsyssla, fukta läpparna med vatten och så vidare, det hade man ju hört. Något man kontrollerade sig inför, iakttog värdighet. Inte hade jag anat eller kommit ihåg att min syster var ett sydländskt känslofyrverkeri. En glimt av vetskap: det är detta jag kommer att komma ihåg, hennes slafsighet, inte hur pappa lugnt och stilla somnat in.
– Ta dig samman nu, säger jag med vad jag tror är vänlig röst och griper henne om axeln.
– För vems skull? Stör jag någon?
Plötsligt en hätskhet i hennes röst.
– För vår skull, säger jag.
Jag törs inte säga ”för min”.
(Utmaning: skriv om något tillkämpat)
– Sluta nu, väser jag behärskat.
– ”Sluta nu!” Det är ju nu den börjar!
Hennes ansikte, som hon vänder ett ögonblick mot mig, är avslappnat, redan litet uppluckrat i konturerna av att hon hängett sig åt sin sorg.
– Vad är det som börjar nu? undrar jag, som bara kan tänka i termer av slut.
– Den oändliga faderslöshetens tid, säger hon dovt medan hon, fortfarande knästående, fattar pappas livlösa hand.
Åter ger hon sig hän åt snyftningarna men lyckas pressa fram:
– Var-je dag för res-ten av vå-ra liv kom-mer han att vara bor-ta!
Det är tydligt att det är en mening som triggar igång starka emotioner hos henne. Själv sitter jag och känner mig brydd av hennes kraftiga reaktioner. Att sitta vid en dödsbädd hade jag sett mest som en vaktsyssla, fukta läpparna med vatten och så vidare, det hade man ju hört. Något man kontrollerade sig inför, iakttog värdighet. Inte hade jag anat eller kommit ihåg att min syster var ett sydländskt känslofyrverkeri. En glimt av vetskap: det är detta jag kommer att komma ihåg, hennes slafsighet, inte hur pappa lugnt och stilla somnat in.
– Ta dig samman nu, säger jag med vad jag tror är vänlig röst och griper henne om axeln.
– För vems skull? Stör jag någon?
Plötsligt en hätskhet i hennes röst.
– För vår skull, säger jag.
Jag törs inte säga ”för min”.
(Utmaning: skriv om något tillkämpat)
tisdag 15 mars 2011
Greger och jag
Greger fanns överallt.
– Det där är du, lillgubben! sa mamma rörd när hackspetten var som mest ettrig i Kalle Anka på julafton.
Greger mös. Han var charmig, han var kvick och han visste allt.
Han visste när jag hade jumpat på älven och plurrat. När vi hade haft kysstävling på Marias kalas. Han visste varför jag spydde när jag hade prövat mina första cigarretter. Han hade ett eget liv också och det var otroligt, för han visste allt om mitt.
Han brukade möta upp med mig på viadukten när han var på väg hem från Kyrkskolan, jag från Vasa. Han tog sitt speciella tag om min nacke, det som inte syntes men gjorde så ont. I många år var det pengar. En femtioöring. En krona. En femma. Sen halva veckopengen i tre månader.
– Annars berättar jag för mamma!
Och en extra tryckning med tummen på min blottade hals.
Jag gjorde inte av med så mycket ändå. Ciggen var ingen hit och jag hade oftast frivilligt godisförbud. Skulle spara ihop till en egen dator men kunde ganska lätt böja mig under mitt öde att åtminstone hälften av mina pengar hamnade hos Greger. Det var sommaren efter sexan som jag började känna mig trängd. Han tvingade in mig under hängbjörken utanför pizzerian och sa åt mig att visa ”kissemurran”. Annars skulle han berätta för mamma.
”Kissemurran.” Det var ett ord jag aldrig hört men man förstod ju. Jag försökte få honom att ta emot en tjuga i stället men det var som om pengar inte intresserade honom längre.
– Visa den eller så berättar jag!
Det var mörkt under björken mitt på dagen. Skammen var liten och fuktig och röd. Blundande kavade jag ner jeans och trosor. Han tog inte i mig den gången. Inte den första gången.
Jag gjorde verkligen inte många fula saker längre, men det var så med Greger att han kunde berätta vad som helst för mamma och hon skulle tro honom. Vårt avtal försköts också sakteliga. Jag betalade honom inte längre för att han inte skulle rapportera mina felsteg till mamma, utan för att han inte skulle berätta om vad vi gjorde - eller var det om att jag inte ställde upp? Det var luddigt. Jag förstod att det var fel att hålla på som vi gjorde men han vred mig runt, fick mig att tro att det var jag som gjorde fel fast det var han som hade initiativet.
Snart hade jag min dator men den var mig inte så kär som jag trott. Jag visste på vilket smutsigt sätt jag sparat pengar till den. Den stod mest på en hylla och dammet föll. Inget damm fastnade dock på ”kissemurran”. Jag kallade den så för att den skulle vara längre ifrån mig. Det var kissemurran han pillade i och skavde, nästan varje dag det där sommarlovet, litet mer sällan när hösten föll och vi inte kunde mötas utomhus. Kompisarna började kalla mig Hispan för att jag var så ängslig när vi var ute. Han kunde dyka upp var som helst. Som hackspetten.
Hur lång tid gick innan vi gjorde den där färden till Örebro? Två år? Tre? Mamma ville ha fyran på och pappa insisterade på ettan och på ettan var det ett program, jag glömmer det aldrig, som förklarade hur det låg till, inte för mitt huvud, för det hade Greger vridit runt, men för magen. Det var enkla, lugna ord. Det sa att vi var för små. Alldeles för små. Och att det var den som började som var ansvarig. Att det var lätt att ta på sig ansvar i onödan. Det sa faktiskt att jag inte hade något ansvar alls och att jag inte var smutsig. Jag såg mig i inre backspegeln. Jag var kokhet med röda kinder. Dagen därpå bad jag att få vara inne på tiorasten och så berättade jag för vår lärare Kristoffer.
Det har inte varit lätt efter det men en lättnad var det på en gång. Det har varit mycket hemskt i familjen men det har varit värt alltihop. Sanningen är värd allt. Sanningen och att slippa leva på knä.
(Utmaning: skriv om en muta)
– Det där är du, lillgubben! sa mamma rörd när hackspetten var som mest ettrig i Kalle Anka på julafton.
Greger mös. Han var charmig, han var kvick och han visste allt.
Han visste när jag hade jumpat på älven och plurrat. När vi hade haft kysstävling på Marias kalas. Han visste varför jag spydde när jag hade prövat mina första cigarretter. Han hade ett eget liv också och det var otroligt, för han visste allt om mitt.
Han brukade möta upp med mig på viadukten när han var på väg hem från Kyrkskolan, jag från Vasa. Han tog sitt speciella tag om min nacke, det som inte syntes men gjorde så ont. I många år var det pengar. En femtioöring. En krona. En femma. Sen halva veckopengen i tre månader.
– Annars berättar jag för mamma!
Och en extra tryckning med tummen på min blottade hals.
Jag gjorde inte av med så mycket ändå. Ciggen var ingen hit och jag hade oftast frivilligt godisförbud. Skulle spara ihop till en egen dator men kunde ganska lätt böja mig under mitt öde att åtminstone hälften av mina pengar hamnade hos Greger. Det var sommaren efter sexan som jag började känna mig trängd. Han tvingade in mig under hängbjörken utanför pizzerian och sa åt mig att visa ”kissemurran”. Annars skulle han berätta för mamma.
”Kissemurran.” Det var ett ord jag aldrig hört men man förstod ju. Jag försökte få honom att ta emot en tjuga i stället men det var som om pengar inte intresserade honom längre.
– Visa den eller så berättar jag!
Det var mörkt under björken mitt på dagen. Skammen var liten och fuktig och röd. Blundande kavade jag ner jeans och trosor. Han tog inte i mig den gången. Inte den första gången.
Jag gjorde verkligen inte många fula saker längre, men det var så med Greger att han kunde berätta vad som helst för mamma och hon skulle tro honom. Vårt avtal försköts också sakteliga. Jag betalade honom inte längre för att han inte skulle rapportera mina felsteg till mamma, utan för att han inte skulle berätta om vad vi gjorde - eller var det om att jag inte ställde upp? Det var luddigt. Jag förstod att det var fel att hålla på som vi gjorde men han vred mig runt, fick mig att tro att det var jag som gjorde fel fast det var han som hade initiativet.
Snart hade jag min dator men den var mig inte så kär som jag trott. Jag visste på vilket smutsigt sätt jag sparat pengar till den. Den stod mest på en hylla och dammet föll. Inget damm fastnade dock på ”kissemurran”. Jag kallade den så för att den skulle vara längre ifrån mig. Det var kissemurran han pillade i och skavde, nästan varje dag det där sommarlovet, litet mer sällan när hösten föll och vi inte kunde mötas utomhus. Kompisarna började kalla mig Hispan för att jag var så ängslig när vi var ute. Han kunde dyka upp var som helst. Som hackspetten.
Hur lång tid gick innan vi gjorde den där färden till Örebro? Två år? Tre? Mamma ville ha fyran på och pappa insisterade på ettan och på ettan var det ett program, jag glömmer det aldrig, som förklarade hur det låg till, inte för mitt huvud, för det hade Greger vridit runt, men för magen. Det var enkla, lugna ord. Det sa att vi var för små. Alldeles för små. Och att det var den som började som var ansvarig. Att det var lätt att ta på sig ansvar i onödan. Det sa faktiskt att jag inte hade något ansvar alls och att jag inte var smutsig. Jag såg mig i inre backspegeln. Jag var kokhet med röda kinder. Dagen därpå bad jag att få vara inne på tiorasten och så berättade jag för vår lärare Kristoffer.
Det har inte varit lätt efter det men en lättnad var det på en gång. Det har varit mycket hemskt i familjen men det har varit värt alltihop. Sanningen är värd allt. Sanningen och att slippa leva på knä.
(Utmaning: skriv om en muta)
måndag 14 mars 2011
Fjädrars skimmer
Det är en moloken vandring genom marssörjan – kallt och grått med blåa skuggor. Nacken böjd i begrundan av någon futtighet som trängt undan livet. Jag går i en tunnel av oändlig tid och det ska alltid vara grått. Men då! Genomborras jag av skatans raspiga skri! Och tunneln har fallit i bitar, jag är väckt och ögat börjar också undra, drar iväg med blicken till synfältets yttersta kant där hon sitter, guppar med rumpan, grafiskt skön i svart och vitt. Hennes spartanska jag. Knappt har jag naglat fast henne med blicken förrän hon lyfter igen, brer ut sin stolta fjäderdräkt och bringar i dagen en mikroexplosion av blått och grönt.
För skatan är i sitt hemliga andra jag den nordiska påfågeln. Ingen skimrar som hon. Och vi som har henne som totemdjur kan också framträda i dessa båda skepnader. Till vardags det stramt svart-vita som döljer och inkorporerar påfågelns blå och gröna, för utvalda bara att skåda.
(Utmaning: skriv om något som skimrar)
För skatan är i sitt hemliga andra jag den nordiska påfågeln. Ingen skimrar som hon. Och vi som har henne som totemdjur kan också framträda i dessa båda skepnader. Till vardags det stramt svart-vita som döljer och inkorporerar påfågelns blå och gröna, för utvalda bara att skåda.
(Utmaning: skriv om något som skimrar)
söndag 13 mars 2011
När vi var uttrar
Minns du nu när vi var havsuttrar? Du var hona, jag hane, eller så var det vice versa. Vi hjälptes åt allihop att sköta våra små. De fick sjöborrar och snäckor i mängder – det var en jobbig tid men vi hade varandra och det fanns alltid tid för lek. Vi var de vilda vågornas lekande kungar och prinsessor, fast vi var så få och hotade. När jag fångat en mussla lade jag mig på rygg och la musslan på bröstet. Sen öppnade jag den galant med en sten. Ingenting är svårt för en utter. I skymningen så, eller till middagsvilan, efter allt detta käk, all denna lek, virade vi in oss i tång för att ha en aning om var vi skulle vakna. Där låg vi och softade på havet, förtöjda av mjuka ankarkättingar. Det är all den trygghet en havsutter behöver.
(Utmaning: skriv om att förankra)
(Utmaning: skriv om att förankra)
lördag 12 mars 2011
Sensation! Direkt ur livet!
En annandag jul för många, många år sedan. Jag hade varit ensam reporter hela helgen och alla julkrubbor och julböner började tynga mig. Tre dagar och inte en nyhet. Jag började dagen med att ringa snuten, som kunde förtälja om ett inbrott i ett källarförråd. Vi snackade runt litegrann, det brukar funka med snutar, och plötsligt hävde han ur sig det: Ett sportflygplan med fem personer ombord har misslyckats med att landa på den lokala flygplatsen. Det har helt enkelt kanat av landningsbanan. Inga personskador. Min nyhet! Ingen stor nyhet men en nyhet. Och jag gjorde som man gjorde de där helgerna – ringde, ringde, ringde mellan julevenemangen. Det fanns en mobiltelefon men det var knappt man tordes använda den.
Planet var hemmahörande i Mora, jag minns inte vad som hände som gjorde att det måste nödlanda hos oss men jag minns att vår landningsbana var ovanligt kort, 800 meter. Jag, som pulsat ut i mina snygga kängor för att fotografera planet, tyckte inte att det var en kort landningsbana. Minns inte varför det inte var fotografen som plåtade. Minns mycket litet, utom att jag slängde in ett rubrikförslag till redigeringen som satt tio mil bort. Man skulle alltid ha med ett rubrikförslag, för att ge ett hum om vinkeln. Eller nåt. Jag var trött och skrev bara på skoj till förstasidan:
Kort landningsbana
svår julnöt
för utsocknes pilot
Min nyhet. ”Svår julnöt”. Tre rader! Jag räknade inte med att tas på allvar. Vi hade för övrigt aldrig treradiga rubriker. Men dagen därpå kom tidningen:
Kort landningsbana svår
julnöt för utsocknes pilot
Ihopträngt på två rader blev det ännu mindre förståeligt. Brorsan var hemma den julen. Fortfarande, när livet är extra grymt och jag vill få litet uppmuntran, kan han viska de eländiga orden: ”Kort landningsbana svår julnöt för utsocknes pilot.”
(Utmaning: skriv om en rubrik)
Planet var hemmahörande i Mora, jag minns inte vad som hände som gjorde att det måste nödlanda hos oss men jag minns att vår landningsbana var ovanligt kort, 800 meter. Jag, som pulsat ut i mina snygga kängor för att fotografera planet, tyckte inte att det var en kort landningsbana. Minns inte varför det inte var fotografen som plåtade. Minns mycket litet, utom att jag slängde in ett rubrikförslag till redigeringen som satt tio mil bort. Man skulle alltid ha med ett rubrikförslag, för att ge ett hum om vinkeln. Eller nåt. Jag var trött och skrev bara på skoj till förstasidan:
Kort landningsbana
svår julnöt
för utsocknes pilot
Min nyhet. ”Svår julnöt”. Tre rader! Jag räknade inte med att tas på allvar. Vi hade för övrigt aldrig treradiga rubriker. Men dagen därpå kom tidningen:
Kort landningsbana svår
julnöt för utsocknes pilot
Ihopträngt på två rader blev det ännu mindre förståeligt. Brorsan var hemma den julen. Fortfarande, när livet är extra grymt och jag vill få litet uppmuntran, kan han viska de eländiga orden: ”Kort landningsbana svår julnöt för utsocknes pilot.”
(Utmaning: skriv om en rubrik)
fredag 11 mars 2011
På bergssidan
Det hade dragit ut på tiden. Vi som vanligen var så disciplinerade satte inte iväg förrän klockan tre på eftermiddagen. Vi diskuterade inte ens om vi borde vänta ett dygn. Klockan tickade pengar och vi hade blivit tystlåtna mot varandra just denna dag.
Jag gick som försteman. Eftermiddagssolen skymd av den stora kammen på vars sida vi klättrade. I skumrasket vaknade jag än en gång upp till varför jag ägnar all min tid åt berget. Om jag trodde på Gud skulle jag säga att det är han-hon-den-det jag söker, inte minst i den totala koncentrationen. Fokus på vad jag håller på med och så plötsligt en fågel, en ensam blomma på ett litet klipputsprång. Sen åter till vad kroppen gör. Friheten.
Han gick som andreman. Det var inte mer med det. Några rutinmässiga rop till varandra, annars ville vi nog vara ensamma med berget på varsitt håll idag båda två. Det var vid femtiden som jag hörde det illavarslande rasslet under mig, kände linan spännas i ett stumt ryck. Där hängde han i repet som en sprattlande kackerlacka.
Under tre kvarts tid försökte vi få svaj på linan så att han skulle kunna haka tag i bergssidan igen men den lutade alltför brant utåt just där. Han blev snabbt trött och jag började frysa. Våra försök blev alltmer valhänta. Klockan sex ropade han det första gången: ”Skär ner mig! Skär ner mig!” ”Det kanske kommer någon!” skrek jag mot bättre vetande. Jag klarade inte att bära hans vikt mycket längre.
Vid sju tog jag gråtande fram min kniv och lät min älskade försvinna i djupet. Vi bad varandra om förlåtelse först. Nu var det mörkt och kallt. Frågan var om jag skulle klara mig uppför bergväggen. Jag var domnad och sliten. Snyftade, för det var lättare att behålla sansen så än att gömma känslorna. Tankarna grävde. Om inte jag hade börjat bråka om framtid och barn, så hade vi inte blivit ledsna och irriterade på varandra och så hade vi kommit iväg i vettig tid och upprätthållit öppenheten som är så viktig när man klättrar. Om inte jag... Om inte jag... Om inte jag...
Klockan nio var jag uppe. Spritköket låg långt nedanför mig tillsammans med hans sönderslagna kropp. Jag blandade litet frystorkad mat med smältvatten, lät det stå medan jag slog upp tältet. Jag var så otäckt, skamlöst levande. Så bräckligt, fruset halv. Om fyra dagsetapper fanns det chans att möta människor. När man klättrar tillsammans länge blir man som en organism. Jag hade inte tänkt på det men märkte det nu när jag var ensam. Svårigheter att fatta beslut. Oförmåga att planera om för ensamklättring. ”Det skulle han inte ha trott,” tänkte jag. Och så blev jag stark och stor för honom, inte för berget som inte var vänligt mot mig längre. Smög med tankar på att lämna klättringen för gott. Det kändes som ytterligare ett svek. Bråket, kniven och nu: sluta klättra?
Jag vet vad man ska säga. Man ska säga att han hade velat att man skulle fortsätta. Att man ska besegra K2 i hans namn. Och så vidare. Men jag sökte Gud och min vägledare störtade. Då måste man väl söka sig andra vägar.
(Utmaning: skriv om en prövning)
Jag gick som försteman. Eftermiddagssolen skymd av den stora kammen på vars sida vi klättrade. I skumrasket vaknade jag än en gång upp till varför jag ägnar all min tid åt berget. Om jag trodde på Gud skulle jag säga att det är han-hon-den-det jag söker, inte minst i den totala koncentrationen. Fokus på vad jag håller på med och så plötsligt en fågel, en ensam blomma på ett litet klipputsprång. Sen åter till vad kroppen gör. Friheten.
Han gick som andreman. Det var inte mer med det. Några rutinmässiga rop till varandra, annars ville vi nog vara ensamma med berget på varsitt håll idag båda två. Det var vid femtiden som jag hörde det illavarslande rasslet under mig, kände linan spännas i ett stumt ryck. Där hängde han i repet som en sprattlande kackerlacka.
Under tre kvarts tid försökte vi få svaj på linan så att han skulle kunna haka tag i bergssidan igen men den lutade alltför brant utåt just där. Han blev snabbt trött och jag började frysa. Våra försök blev alltmer valhänta. Klockan sex ropade han det första gången: ”Skär ner mig! Skär ner mig!” ”Det kanske kommer någon!” skrek jag mot bättre vetande. Jag klarade inte att bära hans vikt mycket längre.
Vid sju tog jag gråtande fram min kniv och lät min älskade försvinna i djupet. Vi bad varandra om förlåtelse först. Nu var det mörkt och kallt. Frågan var om jag skulle klara mig uppför bergväggen. Jag var domnad och sliten. Snyftade, för det var lättare att behålla sansen så än att gömma känslorna. Tankarna grävde. Om inte jag hade börjat bråka om framtid och barn, så hade vi inte blivit ledsna och irriterade på varandra och så hade vi kommit iväg i vettig tid och upprätthållit öppenheten som är så viktig när man klättrar. Om inte jag... Om inte jag... Om inte jag...
Klockan nio var jag uppe. Spritköket låg långt nedanför mig tillsammans med hans sönderslagna kropp. Jag blandade litet frystorkad mat med smältvatten, lät det stå medan jag slog upp tältet. Jag var så otäckt, skamlöst levande. Så bräckligt, fruset halv. Om fyra dagsetapper fanns det chans att möta människor. När man klättrar tillsammans länge blir man som en organism. Jag hade inte tänkt på det men märkte det nu när jag var ensam. Svårigheter att fatta beslut. Oförmåga att planera om för ensamklättring. ”Det skulle han inte ha trott,” tänkte jag. Och så blev jag stark och stor för honom, inte för berget som inte var vänligt mot mig längre. Smög med tankar på att lämna klättringen för gott. Det kändes som ytterligare ett svek. Bråket, kniven och nu: sluta klättra?
Jag vet vad man ska säga. Man ska säga att han hade velat att man skulle fortsätta. Att man ska besegra K2 i hans namn. Och så vidare. Men jag sökte Gud och min vägledare störtade. Då måste man väl söka sig andra vägar.
(Utmaning: skriv om en prövning)
torsdag 10 mars 2011
Rasheema invigs
Det är Rasheemas invigning. Bröllop kallas det också. Vad tasslar de om, karlarna, när de sitter i sin del av huset i dagarna tre och vräker i sig mat och baklava? Brudgummen är svettig och otålig, störtar alltsomoftast ut för att provköra den splitternya bilen, pappas gåva på första bröllopsdagen, cab. Oron skingras, håret viftar, ibland måste han tvärnita för en åsna med vagn, det är som om bromspedalen skär ner i den blödiga asfalten.
Rasheema känner varken olust eller oro. Inte nu, när hon är bland de andra kvinnorna, får massage och blir hennamålad från kropp till tå. De dansar magdans för henne och skrattar som hästar. Kvinnorna är lugnare än männen för de vet att de inte kommer ut. Ibland kommer tankarna till Rasheema, tankarna på vad som händer när gästerna gått. Då blir hon nervös men får inte visa det. Skratten ännu högre. När är det över?
Tredje dagens kväll och de ska sammanföras, Rasheema med sin brudgum, i sovgemaket på övre våningen. Det var hans mors och fars alltid, nu ska de ha det, åtminstone för en natt. Hon känner sig som en heliumballong. Hur någon ska kunna ligga ovanpå henne utan att det kommer ut rap och prutt är henne en gåta. ”Nu gör vi så här...” säger han. Det är det första han sagt henne. Han är nervösare än hon, kallsvettig, nästan. Ändå talar han undervisande till henne. ”Jag satsar alla mina pengar på att du inte gjort det!” tänker hon. De går inte att säga. Inte om hon ska prutta efteråt.
Hon är orolig för sin mödom. Om han ska missa något, så att det inte syns att hon är jungfru. Tänk, om han inte får upp den! Om de inte klarar det på hela natten! Han skulle aldrig erkänna något sådant, då skulle hon få stå med skammen. Men tack och lov, han pressar sig in i henne och det gör förskräckligt ont. På morgonen kan de lättat inspektera en brunröd fläck på lakanet. Lakanet, som nu böljar utanför deras fönster. Pärsen är över. ”Den lilla pärsen”, hade mamma anförtrott henne. ”Den stora är svärmor.”
(Utmaning: skriv om en invigning)
Rasheema känner varken olust eller oro. Inte nu, när hon är bland de andra kvinnorna, får massage och blir hennamålad från kropp till tå. De dansar magdans för henne och skrattar som hästar. Kvinnorna är lugnare än männen för de vet att de inte kommer ut. Ibland kommer tankarna till Rasheema, tankarna på vad som händer när gästerna gått. Då blir hon nervös men får inte visa det. Skratten ännu högre. När är det över?
Tredje dagens kväll och de ska sammanföras, Rasheema med sin brudgum, i sovgemaket på övre våningen. Det var hans mors och fars alltid, nu ska de ha det, åtminstone för en natt. Hon känner sig som en heliumballong. Hur någon ska kunna ligga ovanpå henne utan att det kommer ut rap och prutt är henne en gåta. ”Nu gör vi så här...” säger han. Det är det första han sagt henne. Han är nervösare än hon, kallsvettig, nästan. Ändå talar han undervisande till henne. ”Jag satsar alla mina pengar på att du inte gjort det!” tänker hon. De går inte att säga. Inte om hon ska prutta efteråt.
Hon är orolig för sin mödom. Om han ska missa något, så att det inte syns att hon är jungfru. Tänk, om han inte får upp den! Om de inte klarar det på hela natten! Han skulle aldrig erkänna något sådant, då skulle hon få stå med skammen. Men tack och lov, han pressar sig in i henne och det gör förskräckligt ont. På morgonen kan de lättat inspektera en brunröd fläck på lakanet. Lakanet, som nu böljar utanför deras fönster. Pärsen är över. ”Den lilla pärsen”, hade mamma anförtrott henne. ”Den stora är svärmor.”
(Utmaning: skriv om en invigning)
onsdag 9 mars 2011
Grundplåten
En tioårs flicka med långa flätor har hittat något på marken, något blankt och runt. Hon tar det till sin morfar, som förklarar att det är en enkrona från 2007. Sedan får hon en föreläsning:
”Pengar kallas detta och det är en artefakt från gamla dagar. Först fick man bära metall på sina resor. Sen blev det sedlar, som var representationer av ett visst värde i mynt i form av papperslappar – farligt om man har get! Sedermera dignade vi alla under bördor av plastrektanglar, 86 gånger 54 millimeter. Checken var också ett trevligt betalmedel.
'Betala.' Du kanske studsar inför ordet. Men du förstår att på den här tiden, under alla dessa hundratals år, var kulturen den att man var mycket petig. Om en människa ätit en potatis skulle han eller hon betala för just en potatis. Det spelade ingen roll att den ändå låg där i grytan på värdshuset och kanske till och med skulle ha blivit skämd, om inte han eller hon ätit den. Det var ett väldigt dividerande med betalningen, på hög och låg nivå. Så fortgick det ända tills man rätt nyligen kom underfund med att alla ju skulle äta och sova och skyla sig. Först kom medborgarlönen men ganska snart gick det upp för några visa kvinnor i FN att om alla ändå hade pengar, varför skulle man då hålla på och byta dem med varandra?
Du minns det inte men jag var med. Inom loppet av ett halvt decennium hade de flesta företag i tjänstesektorn slutat ta betalt. Ytterligare fem år senare var varuhandeln också i fatt. Marknaden var förstås mycket, mycket större förr – de som arbetar nu är de som verkligen är roade av det. De som gillar att tjäna pengar – jag vet inte var de är, i någon skum marginal av samhället, förmodligen; några finns det alltid. Kanske får de makt igen men det är svårt att tänka sig. Vi som har värdshus nu är ju sådana som tycker om att språka med resande. Livet är så mycket enklare och mer fridfullt. Tjänster och gentjänster. Kom nu, stintan, och hjälp mig hälla ur potatisvattnet.”
Flickan fortsätter att vara tyst även efter att morfadern slutat prata.
”Vet du, jag fattade ingenting,” säger hon efter en stund. ”Värde?”
”Vi kan ta det litet pö om pö,” säger morfar.
”Får jag behålla pengen från tvåtusensju när man tog med sig stora lådor med metall när man skulle bort?”
Morfadern fnissar.
”Gör det. Det kan bli grunden till din förmögenhet!”
”Förmögenhet?”
(Utmaning: skriv om en förmögenhet)
”Pengar kallas detta och det är en artefakt från gamla dagar. Först fick man bära metall på sina resor. Sen blev det sedlar, som var representationer av ett visst värde i mynt i form av papperslappar – farligt om man har get! Sedermera dignade vi alla under bördor av plastrektanglar, 86 gånger 54 millimeter. Checken var också ett trevligt betalmedel.
'Betala.' Du kanske studsar inför ordet. Men du förstår att på den här tiden, under alla dessa hundratals år, var kulturen den att man var mycket petig. Om en människa ätit en potatis skulle han eller hon betala för just en potatis. Det spelade ingen roll att den ändå låg där i grytan på värdshuset och kanske till och med skulle ha blivit skämd, om inte han eller hon ätit den. Det var ett väldigt dividerande med betalningen, på hög och låg nivå. Så fortgick det ända tills man rätt nyligen kom underfund med att alla ju skulle äta och sova och skyla sig. Först kom medborgarlönen men ganska snart gick det upp för några visa kvinnor i FN att om alla ändå hade pengar, varför skulle man då hålla på och byta dem med varandra?
Du minns det inte men jag var med. Inom loppet av ett halvt decennium hade de flesta företag i tjänstesektorn slutat ta betalt. Ytterligare fem år senare var varuhandeln också i fatt. Marknaden var förstås mycket, mycket större förr – de som arbetar nu är de som verkligen är roade av det. De som gillar att tjäna pengar – jag vet inte var de är, i någon skum marginal av samhället, förmodligen; några finns det alltid. Kanske får de makt igen men det är svårt att tänka sig. Vi som har värdshus nu är ju sådana som tycker om att språka med resande. Livet är så mycket enklare och mer fridfullt. Tjänster och gentjänster. Kom nu, stintan, och hjälp mig hälla ur potatisvattnet.”
Flickan fortsätter att vara tyst även efter att morfadern slutat prata.
”Vet du, jag fattade ingenting,” säger hon efter en stund. ”Värde?”
”Vi kan ta det litet pö om pö,” säger morfar.
”Får jag behålla pengen från tvåtusensju när man tog med sig stora lådor med metall när man skulle bort?”
Morfadern fnissar.
”Gör det. Det kan bli grunden till din förmögenhet!”
”Förmögenhet?”
(Utmaning: skriv om en förmögenhet)
tisdag 8 mars 2011
På tonerna
Jag drömde att det var en gospelkör och jag. Jo, jag fick också vara med men jag satt hellre på en pall invid sopranernas fötter, för alla svajade så mycket och jag har lätt för att få sjösjuka. Jag satt vänd mot kören, liksom körledaren, men så nära att tjejernas kläder nuddade vid mig. Det var bara repetition, så de hade inte sina stora kaftaner på sig. Ändå nuddade de. Denim och ylle. Blygt formade jag orden till sångerna. Man lärde sig snabbt. Men inte att sjunga ut. Det var tjugofem år sedan jag sjöng. Tonerna i mig hade blivit annorlunda än de jag hörde runt omkring mig. Jag satt på pallen och märkte inte att jag blev mindre och mindre, förrän jag svävade ovanför kören och sjöng, kraftfullt nu: ”Han ge-er mig styrka ger mig mod att hålla uuuuuut – Han ä-är min glädje och mitt liv.” Det var sången som bar mig. När de här raderna var slut och jag inte kunde något mer återtog jag min naturliga storlek och dråsade måttligt graciöst ner bland tenorerna. Körmedlemmarna förklarade det skedda med allt från Herrens ingripande till väderspänningar. De som höll sig till gasteorin var i klar minoritet, resten delades upp i de som trodde att Herren ville tala till dem, respektive de som trodde att det var jag som var budskapets tänkta mottagare. Jag bara visste att jag fångats av en ton och blivit så liten att jag kunde leka som en utter på en tonslinga en kort stund innan jag stöp.
Först i duschen hann drömmen ifatt mig. När jag torkat mig omsorgsfullt tog jag fram plånboken och letade reda på en lapp, skriven med mascara. ”Stans kör” stod det där och ett nummer. Den hade legat ett par månader. Nu tog jag upp den och fäste den med en magnet på kylskåpet. Jag var på väg. Nu var jag så nära som på en pall vid sopranernas fötter. Ylle och denim.
(Utmaning: skriv om styrka)
Först i duschen hann drömmen ifatt mig. När jag torkat mig omsorgsfullt tog jag fram plånboken och letade reda på en lapp, skriven med mascara. ”Stans kör” stod det där och ett nummer. Den hade legat ett par månader. Nu tog jag upp den och fäste den med en magnet på kylskåpet. Jag var på väg. Nu var jag så nära som på en pall vid sopranernas fötter. Ylle och denim.
(Utmaning: skriv om styrka)
måndag 7 mars 2011
Utan titel
Man skrattar alltid när någon säger det. Nu säger du det: ”He made me an offer I couldn't refuse.” Jag skrattar. Skrattar litet snett och maffiaaktigt, hårdkokt kanske. Återhållet.
Det handlar om att få ett jobb, eller i alla fall en inkomst. Du är glad, det syns. Inga avhuggna hästhuvuden i sängen.
Skrattar man för att visa att man fattar historiens vanligaste filmallusion?
Eller för att man tänker på Marlon Brando, munnen full av bomull?
Maffialivet är så annorlunda än ditt och mitt. Mycket mer jäktigt. Vi skulle inte orka med. Mycket att hålla i huvudet också. Det är på det stora hela inte ett rofyllt liv.
Jag häller upp mer kaffe och du läppjar.
– När ska du svara?
– Jag har redan svarat.
Jag ler. En amanuenstjänst på halvtid, precis vad du behöver för att få utrymme för ditt måleri. Jag trycker din hand.
(Utmaning: skriv om ett erbjudande)
(RÄTTELSE: Jag vet inte vad jag tänkte på igår, när jag lät huvudpersonen smörja sina nageltrång med siddhalepa. Siddhalepa liknar tigerbalsam och skulle således svida. Hon ska i stället smörja med Bergmans plåster, en kådsalva.)
Det handlar om att få ett jobb, eller i alla fall en inkomst. Du är glad, det syns. Inga avhuggna hästhuvuden i sängen.
Skrattar man för att visa att man fattar historiens vanligaste filmallusion?
Eller för att man tänker på Marlon Brando, munnen full av bomull?
Maffialivet är så annorlunda än ditt och mitt. Mycket mer jäktigt. Vi skulle inte orka med. Mycket att hålla i huvudet också. Det är på det stora hela inte ett rofyllt liv.
Jag häller upp mer kaffe och du läppjar.
– När ska du svara?
– Jag har redan svarat.
Jag ler. En amanuenstjänst på halvtid, precis vad du behöver för att få utrymme för ditt måleri. Jag trycker din hand.
(Utmaning: skriv om ett erbjudande)
(RÄTTELSE: Jag vet inte vad jag tänkte på igår, när jag lät huvudpersonen smörja sina nageltrång med siddhalepa. Siddhalepa liknar tigerbalsam och skulle således svida. Hon ska i stället smörja med Bergmans plåster, en kådsalva.)
söndag 6 mars 2011
När du väckte mig
När du väckte mig – det var vid halv två på eftermiddagen – hade jag kvar bandaget runt ena stortån fast båda stortårna bultade lika mycket. Jag stod hjälpligt invirad i ett badlakan i dörrn. Kunde inte hitta min solkiga morgonrock av god kvalitet.
”Jag gick ut på promenad och hamnade i grannskapet,” flåsade du som en mops.
Du hade aldrig varit hemma hos mig förut. Jag lotsade dig mellan grynnorna. Som tur var fanns det ett så gott som rent utrymme vid bordet och jag placerade dig där.
”Väckte jag dig?”
Eftersom din fråga var ett påstående lät jag den bero.
”Jobbat natt,” kraxade jag.
”Synd! Jag hade velat ta ut dig på promenad.”
Handduken gled åt alla möjliga håll men jag tror att jag framstod som sval och avslappnad. Jag brukar vilja tro det.
”Kaffe?” sa jag vankelmodigt.
”Inte för mig, tack. Kanske ett glas vatten.”
Det är lättare att hälla upp vatten iklädd badlakan än det är att göra kaffe. Jag var ganska förnöjd. Sen satt vi, du med ditt vatten, jag med mitt badlakan, i timmar kändes det som men vårvintersolen gassade fortfarande och du fick ut mig och vi gick till Drottningholm.
Det var vår första promenad. Och fastän du frågade ”Jaså, vad har du för jobb, då?” blev det inte vår sista. Jag sa som det är. Fast jag vet förstås knappt hur det är. Det enda problemet var tårna. På kvällen smorde jag dem med siddhalepa. Det skulle jag ha gjort för länge sedan, ner i de köttigt ömmande skårorna vid sidan av naglarna. Det blev bra på några veckor. Då var du fortfarande kvar. Det var du som hittade morgonrocken åt mig, när den inte längre behövdes.
(Utmaning: skriv om att väcka)
”Jag gick ut på promenad och hamnade i grannskapet,” flåsade du som en mops.
Du hade aldrig varit hemma hos mig förut. Jag lotsade dig mellan grynnorna. Som tur var fanns det ett så gott som rent utrymme vid bordet och jag placerade dig där.
”Väckte jag dig?”
Eftersom din fråga var ett påstående lät jag den bero.
”Jobbat natt,” kraxade jag.
”Synd! Jag hade velat ta ut dig på promenad.”
Handduken gled åt alla möjliga håll men jag tror att jag framstod som sval och avslappnad. Jag brukar vilja tro det.
”Kaffe?” sa jag vankelmodigt.
”Inte för mig, tack. Kanske ett glas vatten.”
Det är lättare att hälla upp vatten iklädd badlakan än det är att göra kaffe. Jag var ganska förnöjd. Sen satt vi, du med ditt vatten, jag med mitt badlakan, i timmar kändes det som men vårvintersolen gassade fortfarande och du fick ut mig och vi gick till Drottningholm.
Det var vår första promenad. Och fastän du frågade ”Jaså, vad har du för jobb, då?” blev det inte vår sista. Jag sa som det är. Fast jag vet förstås knappt hur det är. Det enda problemet var tårna. På kvällen smorde jag dem med siddhalepa. Det skulle jag ha gjort för länge sedan, ner i de köttigt ömmande skårorna vid sidan av naglarna. Det blev bra på några veckor. Då var du fortfarande kvar. Det var du som hittade morgonrocken åt mig, när den inte längre behövdes.
(Utmaning: skriv om att väcka)
torsdag 3 mars 2011
Över språkgränserna
Vårt torg såg ut som en stor bussterminal, för det var det. Sen mutades den bilfria delen in, först av grönsaksförsäljare under de varmare månaderna. De följdes av blomsterkillen alla månader utom januari och februari, då han far på semester till Syrien. Sen började de avlösa varandra, de rumänska dragspelarna, den ene med en mer hiskelig version av Besa me mucho än den andre. Nyligen har en bokkille börjat dyka upp allt oftare. Nu ser vårt torg ut just som ett livaktigt torg med en mindre bussterminal bredvid och alla är gladare. Grönsaksstånden är två till antalet, ett som omhändertas av irakier, ett annat av svenskar. Priserna är exakt desamma. Hos irakierna säger jag Saba halchèr och Keef halek men det är sällan jag förstår vad de svarar. Där köper jag frukt och grönt, hos svenskarna ägg från Adelsö. Och basilika ibland.
En dag när jag gick utefter Ica Supermarket mot torget fick jag höra att en musikalisk revolution inträffat. Jag hörde tonerna av ett dragspel, trakterat av någon som kunde spela dragspel. Jag är inte förtjust i instrumentet men premierar gatumusikanter som kan det de gör. Således fick han en femma.
Han heter Pompillio. I Rumänien har han fru och en dotter som nyss fått sitt första barn. Ibland när vi pussas på kinderna lurar han mig och tvingar sig till en puss på mun. Han har en förförisk mun och bländvita tandimplantat och en ovanligt hög variant av den mösstyp som i vissa kretsar går under namnet fårfitta. Han vet att jag jobbar hemifrån och att både min mamma och min pappa är sjuka och att de bor ganska långt bort. Idag kommenterade han att jag allt oftare åker tunnelbana. Så här går våra konversationer: Unditje? frågar han – ”Vart ska du?” Då kan jag välja på magazin eller tunnelbana. Retur? säger han ibland. Då får jag räkna ut om jag kommer att komma tillbaka innan han slutar, vilket är förbluffande tidigt, före efter-jobbet-rusningen. För ett par dagar sedan såg han mig streta hemåt med minst fyra flaskor vin och uttryckte enorm positiv förvåning. Good, Maria! Good. Dagen därpå, när jag visade innehållet i min kasse, fastnade han för en bok av Herta Müller. Ah! Tu intellektual! Jag nickade glatt men försökte föra över intresset på boken. Hon är inte bara tysk, hon är rumänska också. Transsylvania, drog jag till med, för låg inte de där tyskstäderna i Rumänien åtminstone nära Transsylvanien? Samtidigt pekade jag ivrigt på bokens märkning, ”Nobelpris 2009”. Det blev för mycket samtidigt. Pompillio är en föredömlig kommunikatör, jag är alltför ivrig. Pratar om många saker samtidigt.
Som synes är det enkelt att försöka bli vän med rumäner. De måste ha det mest europeiska språket som finns. Affär heter magazin, sjukhus hôpital, bibliotek kommer jag inte ihåg men man får satsa på biblioteka eller librarie eller något snarlikt. Sådär håller man på.
(Utmaning: skriv om att försöka)
(Med reservation för stavfel och missförstånd)
En dag när jag gick utefter Ica Supermarket mot torget fick jag höra att en musikalisk revolution inträffat. Jag hörde tonerna av ett dragspel, trakterat av någon som kunde spela dragspel. Jag är inte förtjust i instrumentet men premierar gatumusikanter som kan det de gör. Således fick han en femma.
Han heter Pompillio. I Rumänien har han fru och en dotter som nyss fått sitt första barn. Ibland när vi pussas på kinderna lurar han mig och tvingar sig till en puss på mun. Han har en förförisk mun och bländvita tandimplantat och en ovanligt hög variant av den mösstyp som i vissa kretsar går under namnet fårfitta. Han vet att jag jobbar hemifrån och att både min mamma och min pappa är sjuka och att de bor ganska långt bort. Idag kommenterade han att jag allt oftare åker tunnelbana. Så här går våra konversationer: Unditje? frågar han – ”Vart ska du?” Då kan jag välja på magazin eller tunnelbana. Retur? säger han ibland. Då får jag räkna ut om jag kommer att komma tillbaka innan han slutar, vilket är förbluffande tidigt, före efter-jobbet-rusningen. För ett par dagar sedan såg han mig streta hemåt med minst fyra flaskor vin och uttryckte enorm positiv förvåning. Good, Maria! Good. Dagen därpå, när jag visade innehållet i min kasse, fastnade han för en bok av Herta Müller. Ah! Tu intellektual! Jag nickade glatt men försökte föra över intresset på boken. Hon är inte bara tysk, hon är rumänska också. Transsylvania, drog jag till med, för låg inte de där tyskstäderna i Rumänien åtminstone nära Transsylvanien? Samtidigt pekade jag ivrigt på bokens märkning, ”Nobelpris 2009”. Det blev för mycket samtidigt. Pompillio är en föredömlig kommunikatör, jag är alltför ivrig. Pratar om många saker samtidigt.
Som synes är det enkelt att försöka bli vän med rumäner. De måste ha det mest europeiska språket som finns. Affär heter magazin, sjukhus hôpital, bibliotek kommer jag inte ihåg men man får satsa på biblioteka eller librarie eller något snarlikt. Sådär håller man på.
(Utmaning: skriv om att försöka)
(Med reservation för stavfel och missförstånd)
onsdag 2 mars 2011
Mia och prins Albert
Cementen är fuktig, kall, porös men det är ett säkert ställe att träffas på, i hörnet där trappan ner till vaktmästarbostaden svänger. Lind, vaktmästaren, är alltid ute på tiorasten. Vi är lika förväntansfulla, alla fyra. Den här historien har pågått i veckor nu och eftersom det är vi själva som är huvudpersonerna, vi själva när vi är äldre, dessutom, har den dragningskraft. Det är jag som läser för bara jag kan tyda mina bokstäver när det har gått fort att skriva och det gör det när det är spännande. På vår tågluff har vi stannat till i en lånad lägenhet i Monaco och hamnat i de mest åtråvärda kretsarna. Nu ska Mia ha en egen dejt med prins Albert. Mia-i-verkliga-livet var först tveksam när hon såg att det var det det drog ihop sig till, för Albert är inte snygg, precis, men nu har hon gett med sig med viss stolthet. Alla dejtar inte prinsar.
Dagens avsnitt drar ut på det, som vanligt, det är så mycket med miljöerna och vilka tidningar vi läser på vilka språk, jag älskar sånt, har gjort oss alla fyrspråkiga när vi knappt börjat gymnasiet. Om de inte vore med i berättelsen själva skulle de ha slutat lyssna för länge sen, Mia, Kicki och Lena. Dagens avsnitt slutar när prins Albert nonchalant lutar sig mot vår dörrpost. Bakom ryggen döljer han något...
– Å, Anna! Varför ska du ta upp så mycket oväsentligt? utbrister Mia med hettande kinder.
– Han var ju knappt med, Albert! håller Kicki med.
– Nästa gång, nästa gång, myser jag som en tomtegumma.
– Så säger du jämt! fräser Lena. Nu är det ingen idé att vi bestämmer något om nästa stycke. Du har ju allt kvar att skriva sen förra gången!
– Rappa på, manar Mia.
De behandlar mig som en tjänare, eftersom det är jag som arbetar, men det gör ingenting, för jag har makten. Oavsett vad vi bestämmer kan jag göra vilka utvikningar som helst och ibland, ganska ofta, inser de andra att det är bra. Det är min historia och jag är stolt. Jag har aldrig lyckats skriva något så långt förut.
Efter eftermiddagsfikat med mamma slänger jag mig på golvet i mitt rum och tar fram tågluffsboken ur skolväskan. Hela dagen har jag funderat fram och tillbaka om dejten med Albert. Det givna är att göra den romantisk. Eller så kan man göra den rolig. Men den skulle också kunna vara överraskande! Blixtlåset i Mias kjol går sönder! Eller han kör henne till ett grustag och mördar henne med en spade! Eller han sätter sig mitt emot henne i palatset och läser Rött och svart för henne i fyra timmar. Det skulle hon inte uppskatta. Knappt ens jag.
Mamma är över mig utan att jag hört henne komma.
– Anna!
Hon ryter inte, hon använder sin ledsna röst. Det är mycket värre.
– Jag trodde vi hade bestämt att du inte skulle skriva påhittat under terminerna!
Jag tvekar.
– Det här är inte påhitt. Det är den sanna historien om mig, Mia, Kicki och Lena.
– Ge mig. Ge mig!
Som en barnunge håller jag den härliga, linnepräglade skrivboken bakom ryggen. Hon greppar den, bläddrar.
– Ja, ja. Som läser Le Monde Diplomatique i Monte Carlo, säger hon och stoppar boken liksom tankspritt bakom sin egen rygg.
– Den är min, säger jag oväntat sturskt.
– Du får igen den till sommaren, säger hon och stryker mig över håret. Det finns ingenting i den där hopfantiserade smörjan, gumman. Du är fortfarande ett barn men litet måste du tänka på din framtid.
Det värsta är inte att förlora gemenskapen kring historien med de andra tjejerna. Vi kan ha gemenskap kring något annat. Det värsta är inte heller att jag blev avbruten just när jag var på gång med mitt längsta projekt någonsin. Det värsta är Albert och Mia, att jag har dem i mina händer och på min tunga, med en aning, en pirrande aning om vad som ska hända med dem.
– Det blir inget, säger jag på tiorasten dagen därpå. Mamma har tagit boken.
– Men Albert och jag då? säger Mia och ser snuvad ut.
– Jag skiter i det, säger jag dystert.
– Skiter i din mamma?
– Nej, skiter i boken, förstås!
Men vad är vänner till för? På lunchen har lydiga Kicki, som har pengar, och busiga Lena, som har smak, olovandes lämnat skolan och gått ända ner till Nya Pappershandeln, där de hittat en fin, tjock skrivbok med linnepräglat omslag som de lägger i min bänk. Jag får tårar i ögonen. Tacksamhet, ja. Rädsla också. Boken har en dedikation: ”Skit i mamma! Du ska skriva!” och så tjejernas namn under.
(Utmaning: skriv om att ignorera)
Dagens avsnitt drar ut på det, som vanligt, det är så mycket med miljöerna och vilka tidningar vi läser på vilka språk, jag älskar sånt, har gjort oss alla fyrspråkiga när vi knappt börjat gymnasiet. Om de inte vore med i berättelsen själva skulle de ha slutat lyssna för länge sen, Mia, Kicki och Lena. Dagens avsnitt slutar när prins Albert nonchalant lutar sig mot vår dörrpost. Bakom ryggen döljer han något...
– Å, Anna! Varför ska du ta upp så mycket oväsentligt? utbrister Mia med hettande kinder.
– Han var ju knappt med, Albert! håller Kicki med.
– Nästa gång, nästa gång, myser jag som en tomtegumma.
– Så säger du jämt! fräser Lena. Nu är det ingen idé att vi bestämmer något om nästa stycke. Du har ju allt kvar att skriva sen förra gången!
– Rappa på, manar Mia.
De behandlar mig som en tjänare, eftersom det är jag som arbetar, men det gör ingenting, för jag har makten. Oavsett vad vi bestämmer kan jag göra vilka utvikningar som helst och ibland, ganska ofta, inser de andra att det är bra. Det är min historia och jag är stolt. Jag har aldrig lyckats skriva något så långt förut.
Efter eftermiddagsfikat med mamma slänger jag mig på golvet i mitt rum och tar fram tågluffsboken ur skolväskan. Hela dagen har jag funderat fram och tillbaka om dejten med Albert. Det givna är att göra den romantisk. Eller så kan man göra den rolig. Men den skulle också kunna vara överraskande! Blixtlåset i Mias kjol går sönder! Eller han kör henne till ett grustag och mördar henne med en spade! Eller han sätter sig mitt emot henne i palatset och läser Rött och svart för henne i fyra timmar. Det skulle hon inte uppskatta. Knappt ens jag.
Mamma är över mig utan att jag hört henne komma.
– Anna!
Hon ryter inte, hon använder sin ledsna röst. Det är mycket värre.
– Jag trodde vi hade bestämt att du inte skulle skriva påhittat under terminerna!
Jag tvekar.
– Det här är inte påhitt. Det är den sanna historien om mig, Mia, Kicki och Lena.
– Ge mig. Ge mig!
Som en barnunge håller jag den härliga, linnepräglade skrivboken bakom ryggen. Hon greppar den, bläddrar.
– Ja, ja. Som läser Le Monde Diplomatique i Monte Carlo, säger hon och stoppar boken liksom tankspritt bakom sin egen rygg.
– Den är min, säger jag oväntat sturskt.
– Du får igen den till sommaren, säger hon och stryker mig över håret. Det finns ingenting i den där hopfantiserade smörjan, gumman. Du är fortfarande ett barn men litet måste du tänka på din framtid.
Det värsta är inte att förlora gemenskapen kring historien med de andra tjejerna. Vi kan ha gemenskap kring något annat. Det värsta är inte heller att jag blev avbruten just när jag var på gång med mitt längsta projekt någonsin. Det värsta är Albert och Mia, att jag har dem i mina händer och på min tunga, med en aning, en pirrande aning om vad som ska hända med dem.
– Det blir inget, säger jag på tiorasten dagen därpå. Mamma har tagit boken.
– Men Albert och jag då? säger Mia och ser snuvad ut.
– Jag skiter i det, säger jag dystert.
– Skiter i din mamma?
– Nej, skiter i boken, förstås!
Men vad är vänner till för? På lunchen har lydiga Kicki, som har pengar, och busiga Lena, som har smak, olovandes lämnat skolan och gått ända ner till Nya Pappershandeln, där de hittat en fin, tjock skrivbok med linnepräglat omslag som de lägger i min bänk. Jag får tårar i ögonen. Tacksamhet, ja. Rädsla också. Boken har en dedikation: ”Skit i mamma! Du ska skriva!” och så tjejernas namn under.
(Utmaning: skriv om att ignorera)
tisdag 1 mars 2011
Förvaltarsamhället
Det de flesta besökare utifrån minns är små spontana skräphögar med kråkor som slåss om godbitarna. Ingenstans att slänga skräpet, egentligen. Det är förskräckligt, förstås, men minns de att tills nyligen var det mesta komposterbart? Påsarna gjorda av gamla skrivhäften från skolan! Prydligt vikta och limmade för hand.
Minns de Peepere-botele-mannen som vandrar från gränd till gränd med sitt trumhinneknäckande budskap: Peepere-botele! Peepere-botele! Han som betalar för tidningar och flaskor enligt en noggrant uppgjord och beprövad tariff och är en institution som med marginal föregår vår tidningsinsamling, kanske också vårt pantsystem för flaskor.
Jag hoppas att de minns inte bara skomakarna, utan också paraplyreparatörerna och återförsilvrarna, bokstavligen i varje gathörn. Allt går att laga. Jag råkade nämna för Saman att min fön börjat brinna när jag använde den och han insisterade på att få ta den till en reparatör. En tre år gammal rälig liten fön som kostat hundra spänn i Sverige. Fungerar fortfarande.
Själv minns jag Wasanthe som förskräcktes av tillståndet hos min fläkt, som var insvept i en fnasig gegga, damm och korrosion från de salta vindarna. Han ställde till med storrengöring som varade hela besökets längd och tills fläkten sken.
Jag minns den roligaste shoppingen: i slummarnas hål-i-väggen, där man kunde köpa näpna ljuslyktor tillverkade av glödlampor, samt allt annat man kan tänka sig av det som var återanvänt.
Allt togs tillvara. Jag minns på barnhemmet, pojkarna hade gjort ett fynd i soporna: ”Titta, Maria!” Och så justerade de siktet i de tubkikare i miniatyr som de hittat – två vita papprör i varandra – hoppgalna av fröjd. ”Titta!”, ”Titta!” Först efteråt kunde jag skratta. Då var jag bara ställd och mycket generad. Vad de hade fått tag på var mina Tampax-införingshylsor. Jag slängde dem aldrig i soporna igen.
(Utmaning: skriv om att förvalta)
Minns de Peepere-botele-mannen som vandrar från gränd till gränd med sitt trumhinneknäckande budskap: Peepere-botele! Peepere-botele! Han som betalar för tidningar och flaskor enligt en noggrant uppgjord och beprövad tariff och är en institution som med marginal föregår vår tidningsinsamling, kanske också vårt pantsystem för flaskor.
Jag hoppas att de minns inte bara skomakarna, utan också paraplyreparatörerna och återförsilvrarna, bokstavligen i varje gathörn. Allt går att laga. Jag råkade nämna för Saman att min fön börjat brinna när jag använde den och han insisterade på att få ta den till en reparatör. En tre år gammal rälig liten fön som kostat hundra spänn i Sverige. Fungerar fortfarande.
Själv minns jag Wasanthe som förskräcktes av tillståndet hos min fläkt, som var insvept i en fnasig gegga, damm och korrosion från de salta vindarna. Han ställde till med storrengöring som varade hela besökets längd och tills fläkten sken.
Jag minns den roligaste shoppingen: i slummarnas hål-i-väggen, där man kunde köpa näpna ljuslyktor tillverkade av glödlampor, samt allt annat man kan tänka sig av det som var återanvänt.
Allt togs tillvara. Jag minns på barnhemmet, pojkarna hade gjort ett fynd i soporna: ”Titta, Maria!” Och så justerade de siktet i de tubkikare i miniatyr som de hittat – två vita papprör i varandra – hoppgalna av fröjd. ”Titta!”, ”Titta!” Först efteråt kunde jag skratta. Då var jag bara ställd och mycket generad. Vad de hade fått tag på var mina Tampax-införingshylsor. Jag slängde dem aldrig i soporna igen.
(Utmaning: skriv om att förvalta)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
