Stötta uterummet

Mamma är ensam i huset nu. Inte för alltid men under de långa månaderna pappa ligger på sjukhus. Hon är inte frisk själv och det är så mycket att sköta om. Vintern kom tidigt också. Lars-Bertil och hans killar hjälper henne att ploga. Många hjälper henne. Men det är ansvaret. Tänk om någon av värmepumparna går medan hon åker och hälsar på pappa i Uppsala ett par dagar?

Leif och Birgitta har bott granne i många år men vi känner dem inte. Dock leker min hund med deras när jag är hos mamma och pappa... hos mamma. Det var till mig Leif sa: ”Hälsa in att hon ska bara slå på trån så kommer jag och hjälper henne.” Han tänkte ett tag, tyckte kanske att det lät som om han inte menade allvar, så han spände ögonen i mig och sa: ”Lova det!”

Sen snön kom har han tassat ner som en liten tomte de dagar han förstått att snödjupet var för litet för att Lars-Bertils mannar skulle bry sig om det och så har han sopat hela gården. Mamma vet det. Hon har sett var spåren försvunnit bortom pergolan.

Nu var det bråttom att stötta taket till uterummet. Pappa hade förklarat för mig var alla saker ligger i garaget, som tjänstgör som hans verkstad. Alltid denna vördnad inför en ordning som klär ut sig till kaos. Jag plockade fram stöttorna efter hans beskrivning. Även brädlapparna som ska skydda golvet hittade jag precis där han sagt att de skulle finnas.

Medan jag plockade och donade ringde mamma till Leif. Det var en lördag. Vi hade tänkt bära upp stöttorna så att han skulle ha dem till hands närhelst han ville under helgen men han kom på stört, måttade och hummade, sa ”Jag tror att jag drar i en skruv här, ifall träet krymper.” Vi var så tacksamma över hans lugn, över att vi knappt räknades med längre, över att han såg vad som skulle göras. All information om hur pappa brukade göra och var det var viktigast att stötta var överflödig. Det var som om pappa kommit, pappa för trettio år sedan.

När han var färdig, sa jag till mamma: ”Vilket nätverk ni har!” Mamma höll med men sa luttrat: ”Om det här drar ut på tiden kommer de att försvinna en och en.” Ren ångest lyste i hennes ögon. Jag förstod att den kanske handlade om vad hon skulle göra när de inte kom och plogade längre.

Jag höll på att säga: ”Om du tänker att de kommer att försvinna en efter en, så gör de det” men jag kände för stor respekt för hennes sjukdomshistoria. Det är det man inte känner till som verkar lättast att analysera. Vi satt tysta i stället. Jag tänkte på garaget. Det som var pappas skal, hur lätt som helst att krypa in i. Litet kyligt, mycket rofyllt. ”Jag ska alltid kunna se honom där,” tänkte jag. Och jag tror att mamma tänkte på den svåruppnåeliga befrielsen i att flytta. Lägenhet och hiss.

(Utmaning: skriv om att stötta)