Logga in som användare nummer ett. Allt ska bli så bra. Vardag utan onödig närhet. Madrasserade rum. Kameraåkningar utanför din cell. Du är här nu. Du klarade det. Du slapp djupet. Här är bara yta. Gå på, in i nästa cell och nästa. Vi är många som bor här och alla har vi brutit upp. För sista gången. Vi har våra datorer, våra små spel och måltider tre gånger om dagen. Vi svävar ovanför de andra. Vi har inga uppenbara behov, för dem har vi gjort oss av med. Samexistensen – det flyter bara på. Sa jag att här bara är yta? Ingen skälvande själ att förhålla sig till. Inga stämjärnshugg in i ditt hjärta. Här är det huvudet som räknas. Du slipper sörja mer. Utflyktsprogrammet är rent cerebralt och alla kvällsaktiviteter är frivilliga. Du vill ändå bara jobba. Det var väl det du önskade? Det var därför du kom hit. Hit där du kan betrakta på avstånd. Hit där du kan låtsas att ditt liv inte är sammanlänkat med andras. Du kan andas ut. Allt ska bli så bra. Logga in som användare nummer ett.
(Utmaning: skriv om ett uppbrott)
fredag 31 december 2010
torsdag 30 december 2010
Om att inte minnas
Jag minns så gott som ingenting. Inte vilken sjukdom som drabbat Folke, eller om Monica är med barn eller inte. Om det är krig i Afganistan, Irak eller båda. Jag läser tidningen och glömmer allt. En bok jag lämnat några dagar måste jag börja om från början i igen. Jag går vilse i mina egna romanmanus, hittar oupphörligt scener jag aldrig tänkt ut.
Jag minns inte. Sedan julen 2005 minns jag inte, eller mycket litet.
En konversation är som mönster i vatten. Om jag ska kunna referera till den måste jag göra det omedelbart, annars har den drivit isär, förintats.
Jag minns inte. Inte vem jag talat med om vad.
Under en normal julhelg kommer jag med samma skämt tre à fyra gånger, utan minsta rysning i mellangärdet av att kanske ha sagt det förut. Jag beter mig som en person med begynnande – eller galopperande? - demens.
Jag minns mycket väl saker från barndomen men det jag gjorde för tre veckor sedan är utplånat. Borta.
Jag säger att jag aldrig ätit moules frites. Det har jag visst det, menar Elisabet, i Paris för två år sedan. Eller tre?
Tur att jag är omgiven av ärliga personer. Annars skulle de lätt kunna ljuga mig full. Det har hänt, och det. Du har lovat att... Du sa att... En person som inte minns kan inte gräla. Kan inte slänga ”Du sa faktiskt...” och ”Då och då gjorde du så” i ansiktet på någon annan.
Att lära sig leva med så begränsat minne var kämpigt. Jag skulle gärna dela med mig av mina erfarenheter till andra som drabbas av samma predikament men jag kommer inte ihåg mina erfarenheter.
Jag minns inte. Men jag är inte mitt minne. Jag är fortfarande jag. Det har jag lärt mig på de fem år som gått.
(Utmaning: skriv om att minnas)
Jag minns inte. Sedan julen 2005 minns jag inte, eller mycket litet.
En konversation är som mönster i vatten. Om jag ska kunna referera till den måste jag göra det omedelbart, annars har den drivit isär, förintats.
Jag minns inte. Inte vem jag talat med om vad.
Under en normal julhelg kommer jag med samma skämt tre à fyra gånger, utan minsta rysning i mellangärdet av att kanske ha sagt det förut. Jag beter mig som en person med begynnande – eller galopperande? - demens.
Jag minns mycket väl saker från barndomen men det jag gjorde för tre veckor sedan är utplånat. Borta.
Jag säger att jag aldrig ätit moules frites. Det har jag visst det, menar Elisabet, i Paris för två år sedan. Eller tre?
Tur att jag är omgiven av ärliga personer. Annars skulle de lätt kunna ljuga mig full. Det har hänt, och det. Du har lovat att... Du sa att... En person som inte minns kan inte gräla. Kan inte slänga ”Du sa faktiskt...” och ”Då och då gjorde du så” i ansiktet på någon annan.
Att lära sig leva med så begränsat minne var kämpigt. Jag skulle gärna dela med mig av mina erfarenheter till andra som drabbas av samma predikament men jag kommer inte ihåg mina erfarenheter.
Jag minns inte. Men jag är inte mitt minne. Jag är fortfarande jag. Det har jag lärt mig på de fem år som gått.
(Utmaning: skriv om att minnas)
tisdag 28 december 2010
Asketens tecken
– Befall, och jag ska lyda.
Drottningen böjde ödmjukt sitt plymbeklädda huvud mot asketen. Hon såg i honom en helig man. Och åskan gick bland bergen och mannen ritade en underlig figur i sanden. Den var som en fisk ur vilken det växte ett träd. Och drottningen klev upp ur sin bärstol för att närmare titta på teckningen och de stockade molnen gjorde himlen mycket mörk. Klart urskiljde hon dock linjerna som mannen dragit och hon sade andlöst:
– Är detta en symbol för er befallning? Är det min uppgift att uttyda den?
Mannen förde käppen mot sin haka så att han kunde stödja huvudet mot den och drottningen manade snabbt fram sin skrivare för att få tecknet kopierat på papper, sedan skickade hon ut springare i alla väderstreck för att samla teckentydarnas tolkningar av bilden. Mannen eskorterades till slottets portvaktsbyggnad, där han fick husera tills drottningen var klar med sin uppgift. Där gick han runt i tystnad, lagade lampor och bättrade på putsen, när han inte satt i andakt eller skrev. Drottningen fann ofta anledning att blicka mot hans lilla tjäll vid solnedgången, där han satt på trappan och åt sin aftonvard. Den nedåtgående solen målade hans kontur röd och hon tog det som ett tecken på hans helighet.
En efter en kom springarna tillbaka med rikets alla lärdes rön om tecknet som var en fisk och ett träd. Drottningen anade att inte asketen fick störas i onödan, så hon sammanställde alla budskap i stället för att komma med dem ett och ett. En vecka gick hon så i tankar, innan hon lät sig bäras ner till mannens påvra bo. Där klev hon ur bärstolen, bugade trefalt mot honom och förkunnade med stark röst:
– Ni befaller mig att lämna allt jag äger och röra mig fritt, på det att jag ska växa till nytt liv.
Asketen skylde sin mun med handen.
– Är det inte rätt? Har jag misslyckats? sade drottningen mycket sorgset.
Mannen dolde fortfarande sin mun.
– Snälla, tala till mig! sade hon och hennes röst var nu som ett barns.
Beredvilligt tog mannen handen från munnen och sa med mjuk röst:
– Kära du, visst kan du lämna allt om det är vad du vill. Jag blir så fnissig bara. Det där som jag ritade var klotter medan jag funderade på hur jag skulle svara dig. Jag visste inte ens att jag kunde rita en fisk! Du tror väl ändå inte att en man som jag befaller?
Då blev drottningen vred. Hon blev så arg som hon aldrig tidigare varit. Hon hade låtit trashanken driva med henne och bestjäla henne på flera veckor av sin tid. Omedelbart befallde hon att han skulle stenas utanför stadsmuren. Någon vågade föreslå halshuggning – han var ju dock en helig man – men drottningen förmenade honom en så värdig avrättning.
(Utmaning: skriv om att befalla)
Drottningen böjde ödmjukt sitt plymbeklädda huvud mot asketen. Hon såg i honom en helig man. Och åskan gick bland bergen och mannen ritade en underlig figur i sanden. Den var som en fisk ur vilken det växte ett träd. Och drottningen klev upp ur sin bärstol för att närmare titta på teckningen och de stockade molnen gjorde himlen mycket mörk. Klart urskiljde hon dock linjerna som mannen dragit och hon sade andlöst:
– Är detta en symbol för er befallning? Är det min uppgift att uttyda den?
Mannen förde käppen mot sin haka så att han kunde stödja huvudet mot den och drottningen manade snabbt fram sin skrivare för att få tecknet kopierat på papper, sedan skickade hon ut springare i alla väderstreck för att samla teckentydarnas tolkningar av bilden. Mannen eskorterades till slottets portvaktsbyggnad, där han fick husera tills drottningen var klar med sin uppgift. Där gick han runt i tystnad, lagade lampor och bättrade på putsen, när han inte satt i andakt eller skrev. Drottningen fann ofta anledning att blicka mot hans lilla tjäll vid solnedgången, där han satt på trappan och åt sin aftonvard. Den nedåtgående solen målade hans kontur röd och hon tog det som ett tecken på hans helighet.
En efter en kom springarna tillbaka med rikets alla lärdes rön om tecknet som var en fisk och ett träd. Drottningen anade att inte asketen fick störas i onödan, så hon sammanställde alla budskap i stället för att komma med dem ett och ett. En vecka gick hon så i tankar, innan hon lät sig bäras ner till mannens påvra bo. Där klev hon ur bärstolen, bugade trefalt mot honom och förkunnade med stark röst:
– Ni befaller mig att lämna allt jag äger och röra mig fritt, på det att jag ska växa till nytt liv.
Asketen skylde sin mun med handen.
– Är det inte rätt? Har jag misslyckats? sade drottningen mycket sorgset.
Mannen dolde fortfarande sin mun.
– Snälla, tala till mig! sade hon och hennes röst var nu som ett barns.
Beredvilligt tog mannen handen från munnen och sa med mjuk röst:
– Kära du, visst kan du lämna allt om det är vad du vill. Jag blir så fnissig bara. Det där som jag ritade var klotter medan jag funderade på hur jag skulle svara dig. Jag visste inte ens att jag kunde rita en fisk! Du tror väl ändå inte att en man som jag befaller?
Då blev drottningen vred. Hon blev så arg som hon aldrig tidigare varit. Hon hade låtit trashanken driva med henne och bestjäla henne på flera veckor av sin tid. Omedelbart befallde hon att han skulle stenas utanför stadsmuren. Någon vågade föreslå halshuggning – han var ju dock en helig man – men drottningen förmenade honom en så värdig avrättning.
(Utmaning: skriv om att befalla)
måndag 27 december 2010
Allt jag inte gjort
Allt jag inte gjort. Hoppat över sju gärdesgårdar på midsommar. Kört moped. Rånat, mördat, brutit något ben. Rökt på. Hoppat fallskärm. Åkt rodel. Lismat. Rullat runt i snön efter bastun.
Listan blir kortare eller längre hela tiden, beroende på perspektiv. Man får mindre energi med åren. Min låga lyser liten men stadig. Jag använder numera aldrig min kropp, vilket gör att mitt psyke visar tecken på överanvändning. Ärligt talat minns jag inte vad jag gjort och vad jag bara föreställt mig.
Jag skulle gärna rulla mig i snön efter bastun. Modet brister. I fantasin kan jag se snökristallerna förångas mot min svettiga lekamen. Men jag har ingen aning om hur det känns.
(Utmaning: skriv om att rulla)
Listan blir kortare eller längre hela tiden, beroende på perspektiv. Man får mindre energi med åren. Min låga lyser liten men stadig. Jag använder numera aldrig min kropp, vilket gör att mitt psyke visar tecken på överanvändning. Ärligt talat minns jag inte vad jag gjort och vad jag bara föreställt mig.
Jag skulle gärna rulla mig i snön efter bastun. Modet brister. I fantasin kan jag se snökristallerna förångas mot min svettiga lekamen. Men jag har ingen aning om hur det känns.
(Utmaning: skriv om att rulla)
söndag 26 december 2010
Bilden av Peder
Mormodern strök med ådriga händer över varje ark i bildalmanackan hon fått i julklapp av sin tioårige dotterson Peder - formellt. Egentligen var den förstås från Peders mamma och pappa. Hon bläddrade avvaktande, dröjde med fingret på en amorbåge eller ett öga. Motivet var inte detsamma varje månad men modellen: Peder själv. Tänk, vad de kunde åstadkomma nu för tiden! En väggkalender med egna bilder! Hon hade fått, och Peders farmor, och ett par släktingar till. Totalt kanske det existerade sex kalendrar – med färgfotografier! Stora bilder, snygga bilder, tagna på nära håll eller på avstånd. Peder tog sig bra ut på bild. Han var blek men inte glåmig, riktigt skön. Men det var något som inte stämde med bilderna. Något som gjorde almanackan förljugen. Mormodern övergick till att gnugga sin panna för att kunna tänka. Vad var det som var fel?
Det som var fel var att Peder var utomhus på alla bilder. På vandringar i storstäder och på bondlandet, badande, på stranden, med en snögubbe, lutad mot en stam. Allt såg så naturligt ut men mormodern visste, visste bortom varje tvekan, att Peder aldrig var ute om han inte var tvingad eller på väg till eller från skolan.
– Jag är inte så förtjust i våren, hade han anförtrott sin mormor när han var mindre.
Sen blev det juni och han kom och viskade att sommaren inte var en hit. Hösten tyckte han inte heller om och inte vintern.
– Är det fel på alla årstider? frågade mormodern en dag.
Då böjde sig Peder fram mot henne och viskade:
– Det är friska luften jag hatar!
I sommarstugan satt han inne och byggde lego på köksgolvet, eller vek origami. När han fick ett erbjudande från föräldrarna om att få trettio kronor i utbyte mot lika många minuter utomhus, samlade han ihop legot på en stor bricka och skred värdigt ut på trappen, satte timern på en halvtimme och fortsatte sitt byggande.
Pengatricket. Det måste vara det som gjort att föräldrarna fått ihop tolv utomhusbilder från olika årstider att visa upp för fastrar och mostrar. Peder hade säkert fått trettio kronor extra, eller mer, för att se lugn och tillfreds ut.
Suckande hängde mormodern upp väggalmanackan på en spik. Sen ringde hon sin dotter.
– Jag vet att kort har blivit billiga nu. Kan jag få be dig om ett riktigt stort ett av Peder när han bygger lego? Jag vill ha det snarast.
Dottern kom med bilden så fort helgerna var över. Mormodern log för sig själv. Legobilden hängde hon på väggen mitt emot den vackra almanackan. Peder var lika gullig och koncentrerad som vanligt på den och balansen var uppnådd.
(Utmaning: Skriv om frisk luft)
Det som var fel var att Peder var utomhus på alla bilder. På vandringar i storstäder och på bondlandet, badande, på stranden, med en snögubbe, lutad mot en stam. Allt såg så naturligt ut men mormodern visste, visste bortom varje tvekan, att Peder aldrig var ute om han inte var tvingad eller på väg till eller från skolan.
– Jag är inte så förtjust i våren, hade han anförtrott sin mormor när han var mindre.
Sen blev det juni och han kom och viskade att sommaren inte var en hit. Hösten tyckte han inte heller om och inte vintern.
– Är det fel på alla årstider? frågade mormodern en dag.
Då böjde sig Peder fram mot henne och viskade:
– Det är friska luften jag hatar!
I sommarstugan satt han inne och byggde lego på köksgolvet, eller vek origami. När han fick ett erbjudande från föräldrarna om att få trettio kronor i utbyte mot lika många minuter utomhus, samlade han ihop legot på en stor bricka och skred värdigt ut på trappen, satte timern på en halvtimme och fortsatte sitt byggande.
Pengatricket. Det måste vara det som gjort att föräldrarna fått ihop tolv utomhusbilder från olika årstider att visa upp för fastrar och mostrar. Peder hade säkert fått trettio kronor extra, eller mer, för att se lugn och tillfreds ut.
Suckande hängde mormodern upp väggalmanackan på en spik. Sen ringde hon sin dotter.
– Jag vet att kort har blivit billiga nu. Kan jag få be dig om ett riktigt stort ett av Peder när han bygger lego? Jag vill ha det snarast.
Dottern kom med bilden så fort helgerna var över. Mormodern log för sig själv. Legobilden hängde hon på väggen mitt emot den vackra almanackan. Peder var lika gullig och koncentrerad som vanligt på den och balansen var uppnådd.
(Utmaning: Skriv om frisk luft)
De från Radio 2
Vår kanal är den bästa i landet. Vi drar oss fram med lika knappa resurser som alla andra men vi har journalistisk ambition och därmed stolthet. Vi är Radio 1. Vi har nyheter och sport, vi har redaktioner för samhälle, religion, vetenskap och filosofi – fast snubben som är religionsredaktionen har varit sjuk en tid, så han som har filosofin jobbar dubbelt. Ja, och så har vi kulturen, förstås. Radio 2, de spelar skval. De är egentligen inte värda att beträda de vattensjuka golven i vårt stora radiohus, byggt med biståndspengar på sjuttiotalet. Egentligen skulle de kunna ersättas av en cd-växlare i en skrubb – om de hade råd.
Fotbolls-VM gick i Sydafrika och vår mest värdefulla utrustning hade skeppats dit, tillsammans med alla tekniker. Det var en mardröm att vara kvar här hemma. Vetenskapskillen fick sända nyheter och snubben med religion och filosofi fick sätta sig och googla så att han kunde sköta vetenskapen också. Och så var det vår stora årliga nationella Berättarfestival långt ute i bushen. En skraltig sändarbuss från sextiotalet var det enda vi hade att tillgå men knappt någon att köra den. Det bar sig inte bättre än att vi fick låna in några tomtar från Radio 2. En som skulle köra, en som skulle rigga och en som skulle sköta ljudet. Resten kunde vi på kulturen sköta.
Muntligt berättande är stort i vårt land. Festivalen är en tilldragelse som för nationen samman. Vi skulle ge oss ut i gryningen för att hinna göra våra förberedelser inför kvällens öppningsceremoni. Det var jag och Mbeke och nissarna från tvåan... men de var bara två. Han som skulle köra bussen och han som skulle rigga. Ingen av dem kunde tala om var deras kompis var. Och ingen av dem kunde sköta ljudet. Solen steg och vi blev tvungna att fara.
Det var en fantastisk festival. Vi direktsände stora delar och fick ned det mesta av det andra på band. Ljudet var inte lysande men det gick att höra vad som sas. Vi sov i skift, Mbeke och jag. Fast sömn... Det fanns inte plats för det, inte heller bitterhet. Tomtarna från tvåan var dyngraka från första kvällen. Inget hördes av den tredje snubben. Det var bara vi. Vi slet och kämpade men vi hann också bråka om vilken berättare som var bäst och genderaspekter på folklig talekonst och... Det gamla vanliga. Det var ljuvligt. En professionell och personlig njutning. Och vi var storsinta nog att ta med suputerna från tvåan hem till stan sen. Vi sket i att säga något till cheferna om den försenade tomten. Vi var höga på ord.
(Utmaning: skriv om en försenad tomte)
Fotbolls-VM gick i Sydafrika och vår mest värdefulla utrustning hade skeppats dit, tillsammans med alla tekniker. Det var en mardröm att vara kvar här hemma. Vetenskapskillen fick sända nyheter och snubben med religion och filosofi fick sätta sig och googla så att han kunde sköta vetenskapen också. Och så var det vår stora årliga nationella Berättarfestival långt ute i bushen. En skraltig sändarbuss från sextiotalet var det enda vi hade att tillgå men knappt någon att köra den. Det bar sig inte bättre än att vi fick låna in några tomtar från Radio 2. En som skulle köra, en som skulle rigga och en som skulle sköta ljudet. Resten kunde vi på kulturen sköta.
Muntligt berättande är stort i vårt land. Festivalen är en tilldragelse som för nationen samman. Vi skulle ge oss ut i gryningen för att hinna göra våra förberedelser inför kvällens öppningsceremoni. Det var jag och Mbeke och nissarna från tvåan... men de var bara två. Han som skulle köra bussen och han som skulle rigga. Ingen av dem kunde tala om var deras kompis var. Och ingen av dem kunde sköta ljudet. Solen steg och vi blev tvungna att fara.
Det var en fantastisk festival. Vi direktsände stora delar och fick ned det mesta av det andra på band. Ljudet var inte lysande men det gick att höra vad som sas. Vi sov i skift, Mbeke och jag. Fast sömn... Det fanns inte plats för det, inte heller bitterhet. Tomtarna från tvåan var dyngraka från första kvällen. Inget hördes av den tredje snubben. Det var bara vi. Vi slet och kämpade men vi hann också bråka om vilken berättare som var bäst och genderaspekter på folklig talekonst och... Det gamla vanliga. Det var ljuvligt. En professionell och personlig njutning. Och vi var storsinta nog att ta med suputerna från tvåan hem till stan sen. Vi sket i att säga något till cheferna om den försenade tomten. Vi var höga på ord.
(Utmaning: skriv om en försenad tomte)
onsdag 22 december 2010
Your own light
On predicting his death, the Buddha said to his bereft followers: Be a light unto yourselves.
Be a ligth unto yourselves. Sometimes, quite often, she feels the heat and the glare from that light at the top of her head. She doesn't know quite what to make of it but it gives complete rest in the moment. Doing good or not doesn't get into it. She just stretches her back and carries the light, totally aware.
Be a light unto yourselves. Sometimes she does'nt have the physical sensation of the ligh. In such a moment she delves into books of the Dharma, Studying hard, in a sectarian way, wanting to know what is right. By the early afternoon she catches herself giggling. What did he teach, the Buddha?
Be a light unto yourselves! You, yourself, are the lamp to guide you.Youd should feel each part of the teaching in your gut and determine whether it's wholesome. You are the light.
(Efter två dagar utan puff förbarmade sig min älskade Susanne och gav mig utmaningen "tänd ett ljus")
Be a ligth unto yourselves. Sometimes, quite often, she feels the heat and the glare from that light at the top of her head. She doesn't know quite what to make of it but it gives complete rest in the moment. Doing good or not doesn't get into it. She just stretches her back and carries the light, totally aware.
Be a light unto yourselves. Sometimes she does'nt have the physical sensation of the ligh. In such a moment she delves into books of the Dharma, Studying hard, in a sectarian way, wanting to know what is right. By the early afternoon she catches herself giggling. What did he teach, the Buddha?
Be a light unto yourselves! You, yourself, are the lamp to guide you.Youd should feel each part of the teaching in your gut and determine whether it's wholesome. You are the light.
(Efter två dagar utan puff förbarmade sig min älskade Susanne och gav mig utmaningen "tänd ett ljus")
måndag 20 december 2010
Om broars tjuskraft
Det var den 13 februari 1949 som beslutet fattades att det skulle byggas en bro över Nipälven, just mellan oss och ann'sia. Vi visste ju knappt vad det bodde för folk på ann'sia. Det hade väl varit någon fiskevattenstvist under årens lopp och en gång flöt en yngling därifrån iland hos oss, medvetslös. Det var några raska småflickor som räddade honom till livet, tillräckligt små för att inte förstå att hans tacksamhet var begränsad. Annars hade vi inte kontakt.
Ingen utom jag var särskilt intresserad av bygget, som drog igång i maj. Handlarn gillade det, han konstaterade att han skulle få mer kunder. På ann'sia hade de hittills haft över en mil till affärn. Men själva bygget var det bara jag som följde från strandbanken, så fort jag hade en ledig stund. Jag fotograferade och till och med tecknade. Vad jag försökte förstå var hur man fick stabilitet i byggelementen innan de var färdiga. Plötsligt en dag stod två halva spann som svanhalsar över älven, balanserade med underliga konstruktioner som verkade ha mycket svikt. Jag ritade febrilt men förstod inte och tordes inte fråga. Jag var fjorton och flicka och borde tänka på mina sysslor. Jag såg i alla fall att vår bro skulle bli ganska vacker. Trettiosex meter lång, det stod i tidningen. Och jag såg att de visste vad de gjorde, byggarna. Mina teckningar flödade ner på papperen, jag var noggrann med att teckna det jag såg och inte det jag trodde mig se. Jag tecknade nästan helt utan att tänka och visste att med den metoden skulle jag lära mycket av att gå igenom mina teckningar i efterhand.
Bron var byggd. Det stod insändare i Västerbottenskuriren om att unga från ann'sia for över till affärn och skrålade. Det skulle visst ha varit ett fall av smitning vid den affärn tillhöriga macken också. Men i oktober hade vi fest på bron. Någon pjäxdans blev det inte fast underlaget var perfekt. Det fanns för många pingstvänner hos oss och för många EFS:are på ann'sia. Men eftersom det inte var en söndag, kunde vi ha en vänskaplig tävling i sprintstafett över bron. Det blev lyckat och alla fick varm svartvinbärssaft efteråt.
Under vintermånaderna stängde jag in mig med mina teckningar och fotografier. Jag var besatt. Ville bara veta mer. Nästa år fick jag sommarjobb som kokerska på ett brobygge i Svinnsträsk. När realen var klar, sa jag det till mor och far. Jag sa ”Kungliga Tekniska Högskolan” och jag rös. Jag rös och jag hade ett brev från min fysiklärare.
Mitt sista stora projekt före pensionen var världens vackraste hängbro, Högakustenbron. Mitt liv har jag levt med broar. Jag var med i en rådgivande kommitté när bron över Mostar skulle återuppbyggas. Det är nog det projekt som mest har påmint mig om bron därhem, över Nipälven, sommaren 1949. Jag har teckningarna kvar och tycker fortfarande att det är den vackraste bro alla kategorier, för det var vid det bygget jag började förstå begreppet bro.
(Utmaning: skriv om en bro)
Ingen utom jag var särskilt intresserad av bygget, som drog igång i maj. Handlarn gillade det, han konstaterade att han skulle få mer kunder. På ann'sia hade de hittills haft över en mil till affärn. Men själva bygget var det bara jag som följde från strandbanken, så fort jag hade en ledig stund. Jag fotograferade och till och med tecknade. Vad jag försökte förstå var hur man fick stabilitet i byggelementen innan de var färdiga. Plötsligt en dag stod två halva spann som svanhalsar över älven, balanserade med underliga konstruktioner som verkade ha mycket svikt. Jag ritade febrilt men förstod inte och tordes inte fråga. Jag var fjorton och flicka och borde tänka på mina sysslor. Jag såg i alla fall att vår bro skulle bli ganska vacker. Trettiosex meter lång, det stod i tidningen. Och jag såg att de visste vad de gjorde, byggarna. Mina teckningar flödade ner på papperen, jag var noggrann med att teckna det jag såg och inte det jag trodde mig se. Jag tecknade nästan helt utan att tänka och visste att med den metoden skulle jag lära mycket av att gå igenom mina teckningar i efterhand.
Bron var byggd. Det stod insändare i Västerbottenskuriren om att unga från ann'sia for över till affärn och skrålade. Det skulle visst ha varit ett fall av smitning vid den affärn tillhöriga macken också. Men i oktober hade vi fest på bron. Någon pjäxdans blev det inte fast underlaget var perfekt. Det fanns för många pingstvänner hos oss och för många EFS:are på ann'sia. Men eftersom det inte var en söndag, kunde vi ha en vänskaplig tävling i sprintstafett över bron. Det blev lyckat och alla fick varm svartvinbärssaft efteråt.
Under vintermånaderna stängde jag in mig med mina teckningar och fotografier. Jag var besatt. Ville bara veta mer. Nästa år fick jag sommarjobb som kokerska på ett brobygge i Svinnsträsk. När realen var klar, sa jag det till mor och far. Jag sa ”Kungliga Tekniska Högskolan” och jag rös. Jag rös och jag hade ett brev från min fysiklärare.
Mitt sista stora projekt före pensionen var världens vackraste hängbro, Högakustenbron. Mitt liv har jag levt med broar. Jag var med i en rådgivande kommitté när bron över Mostar skulle återuppbyggas. Det är nog det projekt som mest har påmint mig om bron därhem, över Nipälven, sommaren 1949. Jag har teckningarna kvar och tycker fortfarande att det är den vackraste bro alla kategorier, för det var vid det bygget jag började förstå begreppet bro.
(Utmaning: skriv om en bro)
söndag 19 december 2010
Drottningen i väster
Hon tronar i väster där solen går ned, Drottningen med de åtta armarna. Hon ger akt på den sipprande strömmen av medvetanden som flyr bort från sin död, fångar dem lätt i sitt guldgröna nät och ser till att de vaknar och inser sin lott att vandra för alltid i världen. Som på lek slungar hon dem en och en tillbaka till jorden, till den dal där kärlek är höst och striden är vår. Där ska de danas i tiden. Där ska de längta och se. Och snart ska de åter bli fria. Sina liv har de valt och de växer i dem. För fjortonde gången. Eller för den miljonte. Trötthet? Leda? Döden är ingen utväg. Då hamnar de bara hos Henne igen, som mjukt lotsar dem vidare. Det går inte att fly. Det går bara att borra sig in, in i tillvarons mitt. Förstå. Inte detta liv men kanske nästa. Inte detta liv men kanske nästa.
(Utmaning: skriv om ett majestät)
(Utmaning: skriv om ett majestät)
lördag 18 december 2010
Experten
De kan inte. De bara kan inte, de på film. Scenograferna. Tonårsrum? Nej. Knarkarkvartar? Nej. De klarar inte att framställa stökighet så att det ser trovärdigt ut. Oreda växer fram organiskt. Således måste gestaltad oordning i ganska stor mån också göra det. Man måste vänta på att äppelskruttarna skrumpnar och på att bananflugorna hittar fram. Ett riktigt skitigt badrum får man inte fram i en hast. Beläggningen i toaletten, ränderna i badkaret, spåren efter tusen tandborstningar i handfatet. Dammlager måste väntas in, annars ser de artificiella ut.
De kanske tror att de har metoder men de förslår inte. En riktigt stökig människa genomskådar dem. Således har jag skrivit till ett stort antal producenter och erbjudit mig att vara expert på oordning. Jag har främst tryckt på min förmåga att stöka till på ett trovärdigt sätt, så att det ser ut som om den rollfigur vars hem eller arbetsplats det gäller har skapat oredan själv. I de flesta breven till producenterna skriver jag rakt ut att en erfaren människa inte tror på den oreda som finns i filmens värld. Den är för estetisk eller för överdriven. ”Jag kan skapa allt från litet oreda till kaos,” skriver jag. Jag är ju van. Så länge jag har levat har jag levt i den oordning jag skapat med mitt imaginära trollspö. När Beata och jag reste i Indien påstod hon att det räckte att jag öppnade ryggsäcken, så blev hela rummet stökigt. Jag tror henne. Det är något magiskt med mig. Och detta magiska har jag erbjudit filmindustrin. Trettiosju brev har jag för mig att jag skrev. Jag har inte fått svar på ett enda. Jag har tittat i högarna här hemma men jag hittar dem inte.
(Utmaning: skriv om oordning)
De kanske tror att de har metoder men de förslår inte. En riktigt stökig människa genomskådar dem. Således har jag skrivit till ett stort antal producenter och erbjudit mig att vara expert på oordning. Jag har främst tryckt på min förmåga att stöka till på ett trovärdigt sätt, så att det ser ut som om den rollfigur vars hem eller arbetsplats det gäller har skapat oredan själv. I de flesta breven till producenterna skriver jag rakt ut att en erfaren människa inte tror på den oreda som finns i filmens värld. Den är för estetisk eller för överdriven. ”Jag kan skapa allt från litet oreda till kaos,” skriver jag. Jag är ju van. Så länge jag har levat har jag levt i den oordning jag skapat med mitt imaginära trollspö. När Beata och jag reste i Indien påstod hon att det räckte att jag öppnade ryggsäcken, så blev hela rummet stökigt. Jag tror henne. Det är något magiskt med mig. Och detta magiska har jag erbjudit filmindustrin. Trettiosju brev har jag för mig att jag skrev. Jag har inte fått svar på ett enda. Jag har tittat i högarna här hemma men jag hittar dem inte.
(Utmaning: skriv om oordning)
fredag 17 december 2010
Sune
Många säger att de har fått lindring av att cykla över Tranebergsbron med dess buckliga, stötiga vägbeläggning. ”Fått lindring”. Inlindade benämningar på det oerhörda. Maria börjar med det så fort hon anat vad som skett. Minst två turer om dagen i den duvblå aprilskymningen. På helgerna fyra, sex, åtta. Hon känner att det är lönlöst. Att detta är ett liv som bitit sig fast. Snart måste hon lägga ut klänningarna. Det är Elsie som har sytt de flesta och hon är praktisk. Ordentliga sömnsmåner. Men Maria inser att hon måste använda den fristen till att sy nya klänningar. Hon skulle så gärna gå till Elsie men då skulle hon förråda sig. Hon syr på trampmaskinen som hon aldrig trodde att hon skulle kunna sy. Hemliga resårer, kilar. Och så skaffar hon en ny korsett. Än kan hon gå i kyrkan på Rörstrandsgatan. Hon cyklar dit också, cyklar överallt, väl vetande att det är för sent.
Så fort det börjar sparka kommer kärleken. Kärleken och ljuset. Hon kan tänka sig att gå i de bylsigaste klänningar. Kyrkan måste hon förstås ge upp.
Det var inte så här hon föreställde sig livet men det har blivit hennes liv nu. Hon åker ut till mor och far i Sättraby, berättar vad som hänt, frågar om de kan ta barnet i veckorna. Hon lovar att komma ut under helgerna. Mor börjar gråta. Far tar till brösttoner. Fadern. Han måste ta sitt ansvar. Hon vill vara undflyende men säger bara att det är omöjligt
– Högt uppsatt,va? säger far.
Maria nickar.
– I kyrkan? testar han.
Tårögt nickar hon igen.
– De borde skämmas, de där låtsasprelaterna. Du borde hänga ut honom under ett offentligt möte.
Maria börjar grina.
– Det är klart att vi tar hand om ungen, säger mor då.
– Barnet, rättar far.
I slutet av november föder Maria en svarthårig liten pilt. Allt går bra.. Hon får vara med honom i en vecka. Sen börjar arbetet på kontoret. Tur att det finns ersättning. men brösten spränger.
Hon har redan hyrt ut rummet i sin ett-och-ett-halva på Brommabågen till en flicka från församlingen som inte tyckte illa vara med oäktingen. Själv bor hon i matrummet, som hon gjort om till sovrum. Hyresgästen har tillgång till köket. Hon får en bra lott, hyresgästen. Maria är borta varenda helg hos sin lilla guldklimp, Sune.
Ibland sitter hon ner med en kopp kaffe på vardagskvällarna och tänker på vad som är långt ifrån bra. En kort stund tänker hon på det, sen tar känslorna över och hon tänker på att Sune givit henne allt hon aldrig vetat att hon önskar. Hon kan nog aldrig bli gift. Hon kan nog inte ha Sune hos sig ens när han blir större. Det spelar nog inte så stor roll att försöka titta in i framtiden. Nu sitter hon här och längtar efter Sune, Sune som hon försökte döda på Tranebergsbron.
(Utmaning: skriv om att dölja)
Så fort det börjar sparka kommer kärleken. Kärleken och ljuset. Hon kan tänka sig att gå i de bylsigaste klänningar. Kyrkan måste hon förstås ge upp.
Det var inte så här hon föreställde sig livet men det har blivit hennes liv nu. Hon åker ut till mor och far i Sättraby, berättar vad som hänt, frågar om de kan ta barnet i veckorna. Hon lovar att komma ut under helgerna. Mor börjar gråta. Far tar till brösttoner. Fadern. Han måste ta sitt ansvar. Hon vill vara undflyende men säger bara att det är omöjligt
– Högt uppsatt,va? säger far.
Maria nickar.
– I kyrkan? testar han.
Tårögt nickar hon igen.
– De borde skämmas, de där låtsasprelaterna. Du borde hänga ut honom under ett offentligt möte.
Maria börjar grina.
– Det är klart att vi tar hand om ungen, säger mor då.
– Barnet, rättar far.
I slutet av november föder Maria en svarthårig liten pilt. Allt går bra.. Hon får vara med honom i en vecka. Sen börjar arbetet på kontoret. Tur att det finns ersättning. men brösten spränger.
Hon har redan hyrt ut rummet i sin ett-och-ett-halva på Brommabågen till en flicka från församlingen som inte tyckte illa vara med oäktingen. Själv bor hon i matrummet, som hon gjort om till sovrum. Hyresgästen har tillgång till köket. Hon får en bra lott, hyresgästen. Maria är borta varenda helg hos sin lilla guldklimp, Sune.
Ibland sitter hon ner med en kopp kaffe på vardagskvällarna och tänker på vad som är långt ifrån bra. En kort stund tänker hon på det, sen tar känslorna över och hon tänker på att Sune givit henne allt hon aldrig vetat att hon önskar. Hon kan nog aldrig bli gift. Hon kan nog inte ha Sune hos sig ens när han blir större. Det spelar nog inte så stor roll att försöka titta in i framtiden. Nu sitter hon här och längtar efter Sune, Sune som hon försökte döda på Tranebergsbron.
(Utmaning: skriv om att dölja)
torsdag 16 december 2010
I regnet
Det regnar på mig. Det regnar på dig, du som fick honom. Vi står utanför kyrkan och försöker se soliga ut. Din mascara är water-proof. Det är inte min. Min turkosa tärnklänning är litet för kort. Det ser astöntigt ut. Din brudklänning är aningen lång. Du ser ut som en grekisk gudinna i crèmefärgat. Jag tänker på alla gånger han varit på väg tillbaka till mig men jag har inte villa i Saltsjö-Boo och båtplats på livstid.
– Det är bara ett arrangemang, hade han sagt.
Som om jag skulle ställa upp på engångsligg i all framtid.
Jag skulle nog ställa upp på engångsligg i all framtid.
I den andra världen, den mycket verkligare världen, är han min varje dag. For poorer, for richer...
Enda anledningen till att jag kvalar in här som första tärna är att jag är en skrivarkludd. Jag är ingenting, jobbar extra på Konsum och översätter litetgrand. Men jag är kulturell, för jag skriver, massor av noveller som jag stoppar undan någonstans. Och det här hoppas jag hamnar i en novell någon gång: hur du, när du kliver ner för sista trappsteget utanför kyrkan snavar på din något för långa klänning och hamnar rakt ner i modden. Du ramlar på ändan men det vill sig inte bättre än att du kavar runt på alla fyra och tar dig upp på det viset – alltid självständig. Nu fick du böta för det. Grisigare klädesplagg har aldrig skådats. En lång fest ligger framför. Den framstår nu som något litet drägligare.
(Utmaning: skriv om rättvisa)
– Det är bara ett arrangemang, hade han sagt.
Som om jag skulle ställa upp på engångsligg i all framtid.
Jag skulle nog ställa upp på engångsligg i all framtid.
I den andra världen, den mycket verkligare världen, är han min varje dag. For poorer, for richer...
Enda anledningen till att jag kvalar in här som första tärna är att jag är en skrivarkludd. Jag är ingenting, jobbar extra på Konsum och översätter litetgrand. Men jag är kulturell, för jag skriver, massor av noveller som jag stoppar undan någonstans. Och det här hoppas jag hamnar i en novell någon gång: hur du, när du kliver ner för sista trappsteget utanför kyrkan snavar på din något för långa klänning och hamnar rakt ner i modden. Du ramlar på ändan men det vill sig inte bättre än att du kavar runt på alla fyra och tar dig upp på det viset – alltid självständig. Nu fick du böta för det. Grisigare klädesplagg har aldrig skådats. En lång fest ligger framför. Den framstår nu som något litet drägligare.
(Utmaning: skriv om rättvisa)
onsdag 15 december 2010
Stötta uterummet
Mamma är ensam i huset nu. Inte för alltid men under de långa månaderna pappa ligger på sjukhus. Hon är inte frisk själv och det är så mycket att sköta om. Vintern kom tidigt också. Lars-Bertil och hans killar hjälper henne att ploga. Många hjälper henne. Men det är ansvaret. Tänk om någon av värmepumparna går medan hon åker och hälsar på pappa i Uppsala ett par dagar?
Leif och Birgitta har bott granne i många år men vi känner dem inte. Dock leker min hund med deras när jag är hos mamma och pappa... hos mamma. Det var till mig Leif sa: ”Hälsa in att hon ska bara slå på trån så kommer jag och hjälper henne.” Han tänkte ett tag, tyckte kanske att det lät som om han inte menade allvar, så han spände ögonen i mig och sa: ”Lova det!”
Sen snön kom har han tassat ner som en liten tomte de dagar han förstått att snödjupet var för litet för att Lars-Bertils mannar skulle bry sig om det och så har han sopat hela gården. Mamma vet det. Hon har sett var spåren försvunnit bortom pergolan.
Nu var det bråttom att stötta taket till uterummet. Pappa hade förklarat för mig var alla saker ligger i garaget, som tjänstgör som hans verkstad. Alltid denna vördnad inför en ordning som klär ut sig till kaos. Jag plockade fram stöttorna efter hans beskrivning. Även brädlapparna som ska skydda golvet hittade jag precis där han sagt att de skulle finnas.
Medan jag plockade och donade ringde mamma till Leif. Det var en lördag. Vi hade tänkt bära upp stöttorna så att han skulle ha dem till hands närhelst han ville under helgen men han kom på stört, måttade och hummade, sa ”Jag tror att jag drar i en skruv här, ifall träet krymper.” Vi var så tacksamma över hans lugn, över att vi knappt räknades med längre, över att han såg vad som skulle göras. All information om hur pappa brukade göra och var det var viktigast att stötta var överflödig. Det var som om pappa kommit, pappa för trettio år sedan.
När han var färdig, sa jag till mamma: ”Vilket nätverk ni har!” Mamma höll med men sa luttrat: ”Om det här drar ut på tiden kommer de att försvinna en och en.” Ren ångest lyste i hennes ögon. Jag förstod att den kanske handlade om vad hon skulle göra när de inte kom och plogade längre.
Jag höll på att säga: ”Om du tänker att de kommer att försvinna en efter en, så gör de det” men jag kände för stor respekt för hennes sjukdomshistoria. Det är det man inte känner till som verkar lättast att analysera. Vi satt tysta i stället. Jag tänkte på garaget. Det som var pappas skal, hur lätt som helst att krypa in i. Litet kyligt, mycket rofyllt. ”Jag ska alltid kunna se honom där,” tänkte jag. Och jag tror att mamma tänkte på den svåruppnåeliga befrielsen i att flytta. Lägenhet och hiss.
(Utmaning: skriv om att stötta)
Leif och Birgitta har bott granne i många år men vi känner dem inte. Dock leker min hund med deras när jag är hos mamma och pappa... hos mamma. Det var till mig Leif sa: ”Hälsa in att hon ska bara slå på trån så kommer jag och hjälper henne.” Han tänkte ett tag, tyckte kanske att det lät som om han inte menade allvar, så han spände ögonen i mig och sa: ”Lova det!”
Sen snön kom har han tassat ner som en liten tomte de dagar han förstått att snödjupet var för litet för att Lars-Bertils mannar skulle bry sig om det och så har han sopat hela gården. Mamma vet det. Hon har sett var spåren försvunnit bortom pergolan.
Nu var det bråttom att stötta taket till uterummet. Pappa hade förklarat för mig var alla saker ligger i garaget, som tjänstgör som hans verkstad. Alltid denna vördnad inför en ordning som klär ut sig till kaos. Jag plockade fram stöttorna efter hans beskrivning. Även brädlapparna som ska skydda golvet hittade jag precis där han sagt att de skulle finnas.
Medan jag plockade och donade ringde mamma till Leif. Det var en lördag. Vi hade tänkt bära upp stöttorna så att han skulle ha dem till hands närhelst han ville under helgen men han kom på stört, måttade och hummade, sa ”Jag tror att jag drar i en skruv här, ifall träet krymper.” Vi var så tacksamma över hans lugn, över att vi knappt räknades med längre, över att han såg vad som skulle göras. All information om hur pappa brukade göra och var det var viktigast att stötta var överflödig. Det var som om pappa kommit, pappa för trettio år sedan.
När han var färdig, sa jag till mamma: ”Vilket nätverk ni har!” Mamma höll med men sa luttrat: ”Om det här drar ut på tiden kommer de att försvinna en och en.” Ren ångest lyste i hennes ögon. Jag förstod att den kanske handlade om vad hon skulle göra när de inte kom och plogade längre.
Jag höll på att säga: ”Om du tänker att de kommer att försvinna en efter en, så gör de det” men jag kände för stor respekt för hennes sjukdomshistoria. Det är det man inte känner till som verkar lättast att analysera. Vi satt tysta i stället. Jag tänkte på garaget. Det som var pappas skal, hur lätt som helst att krypa in i. Litet kyligt, mycket rofyllt. ”Jag ska alltid kunna se honom där,” tänkte jag. Och jag tror att mamma tänkte på den svåruppnåeliga befrielsen i att flytta. Lägenhet och hiss.
(Utmaning: skriv om att stötta)
tisdag 14 december 2010
Favoriten i låren
Ledsen dag. Förvirrad. Några hårda snöbollar hade hon fått i huvudet på hemvägen också. Och ingen var hemma när hon kom hem från skolan. Det var som vanligt... Men just idag!
Det satt en torkad snyftning i hennes hals. Hon drog fram en pall till kylskåpet, gjorde O'boy. O'boy och ett par skorpor. Hon ville rymma men det var för kallt. Men medan hon satt och sörplade fick hon en idé. Den gamla vedlåren i köket som användes som saj.. saj... sajdbård. Där hade de gömt sig tusen gånger när det var kurragömma. Och nu skulle hon ner. Först upp till rummet och hämta täcket. Hon plockade bort malmljusstakarna och fruktskålen som stod på låren, höll ett stadigt tag i duken och hoppade ner. Innan hon stängde luckan, hällde hon större delen av innehållet i fruktskålen i låren. Det enda som saknades var en bok och en lampa. Hon kände sig så fiffig som kommit på täcket.
Det blev ganska långtråkigt men under loppet av ett par timmar fick hon glädjen att höra dem spekulera i vart hon kunde tänkas ha tagit vägen, ringa oroliga samtal hit och dit, ja, hon hörde bilen brumma iväg. De skulle söka. Ljusstakarna och fruktskålen hade de visst inte lagt märke till.
Hon var inte hungrig. Sex bananer och fyra äpplen hade hon ätit. Äpplena var Ingrid Marie, hennes favorit. Oj, där kom ledsnaden igen. Och hon måste upp. Hon måste verkligen gå på toa. Ingen var i köket. Hon smög upp locket. Det skrällde. Oj, mamma hade satt tillbaka skålen och ljusstakarna! Försiktigt lät hon föremålen glida nerför det sluttande planet och kravlade, ganska ledbruten, upp ur låren.
När hon kom tillbaka från toan satt pappa i köket. Hon suckade. Orkade inte hitta på något nytt gömställe. Gick in som om inget hade hänt.
– Men Maja! sa pappa. Var har du varit?
Hon pekade stumt på vedlåren.
– Men varför, min älskade bit?
Vuxna levde i en värld där allt var därför och varför. De trodde på allvar att allt kunde förklaras.
– För jag är frökens favorit, sa Maja.
Underläppen darrade. Pappa log lättat.
– Men det är väl ingen fara! Det är väl bra!
Maja gav honom en barsk blick som kunde utläsas som ”har du aldrig gått i skolan?”
Sen tog hon täcket och gick upp till sig. Det var skönare att ömka sig på sängen än i låren. Dessutom skulle pappa inte komma in och störa. Mamma var ute och sökte henne med bilen. Hon hade all tid att lösa sitt problem.
Det var en sak hon aldrig förstått med att gå i skolan. Man skulle lyda fröken men man skulle också lyda de tuffaste grabbarna och – om man var tjej – de tuffaste tjejerna. Ofta sa de olika bestämmarna olika saker. Den enda lösningen hon kunde se på problemet var att lyda alla i smyg. Det var svårt men inte svårare än något annat i den konstiga världen utanför.
(Skriv om en favorit)
Det satt en torkad snyftning i hennes hals. Hon drog fram en pall till kylskåpet, gjorde O'boy. O'boy och ett par skorpor. Hon ville rymma men det var för kallt. Men medan hon satt och sörplade fick hon en idé. Den gamla vedlåren i köket som användes som saj.. saj... sajdbård. Där hade de gömt sig tusen gånger när det var kurragömma. Och nu skulle hon ner. Först upp till rummet och hämta täcket. Hon plockade bort malmljusstakarna och fruktskålen som stod på låren, höll ett stadigt tag i duken och hoppade ner. Innan hon stängde luckan, hällde hon större delen av innehållet i fruktskålen i låren. Det enda som saknades var en bok och en lampa. Hon kände sig så fiffig som kommit på täcket.
Det blev ganska långtråkigt men under loppet av ett par timmar fick hon glädjen att höra dem spekulera i vart hon kunde tänkas ha tagit vägen, ringa oroliga samtal hit och dit, ja, hon hörde bilen brumma iväg. De skulle söka. Ljusstakarna och fruktskålen hade de visst inte lagt märke till.
Hon var inte hungrig. Sex bananer och fyra äpplen hade hon ätit. Äpplena var Ingrid Marie, hennes favorit. Oj, där kom ledsnaden igen. Och hon måste upp. Hon måste verkligen gå på toa. Ingen var i köket. Hon smög upp locket. Det skrällde. Oj, mamma hade satt tillbaka skålen och ljusstakarna! Försiktigt lät hon föremålen glida nerför det sluttande planet och kravlade, ganska ledbruten, upp ur låren.
När hon kom tillbaka från toan satt pappa i köket. Hon suckade. Orkade inte hitta på något nytt gömställe. Gick in som om inget hade hänt.
– Men Maja! sa pappa. Var har du varit?
Hon pekade stumt på vedlåren.
– Men varför, min älskade bit?
Vuxna levde i en värld där allt var därför och varför. De trodde på allvar att allt kunde förklaras.
– För jag är frökens favorit, sa Maja.
Underläppen darrade. Pappa log lättat.
– Men det är väl ingen fara! Det är väl bra!
Maja gav honom en barsk blick som kunde utläsas som ”har du aldrig gått i skolan?”
Sen tog hon täcket och gick upp till sig. Det var skönare att ömka sig på sängen än i låren. Dessutom skulle pappa inte komma in och störa. Mamma var ute och sökte henne med bilen. Hon hade all tid att lösa sitt problem.
Det var en sak hon aldrig förstått med att gå i skolan. Man skulle lyda fröken men man skulle också lyda de tuffaste grabbarna och – om man var tjej – de tuffaste tjejerna. Ofta sa de olika bestämmarna olika saker. Den enda lösningen hon kunde se på problemet var att lyda alla i smyg. Det var svårt men inte svårare än något annat i den konstiga världen utanför.
(Skriv om en favorit)
måndag 13 december 2010
Också ett ideal
(anknyter till Vända citationstecken från den 10 december)
Det är en stor skyddad verkstad jag jobbar på. Vi som monterar ihop två stålgrejer till en tingest med hjälp av en skruv sitter så gemytligt kring ett ovalt bord i ett hörn. Vi är väl fjorton, femton pers. Kring likadana ovala bord sitter andra och monterar något annat, utspridda över den stora hallen som kallas monteringen.
Jag tänkte att jag skulle se vad som hände först: att jag klurade ut vad det var vi egentligen gjorde eller att jag pratade med någon. Konstigt nog blev det att jag började prata. Jag backade in i någons matbricka i kantinen en dag och det resulterade i en lång följd av ord. Sen var det ingen vits med att hålla käften längre. I had blown my cover.
Fyrtiofem minuters rast hade vi i kantinen varje dag och om man då slängde käft lades ytterligare ett värde till det kulinariska. I vårt gäng snackade vi inte jobb. Ju längre från jobbet, desto bättre var ämnet. En dag luftade Heather frågan om vi har några ideal längre. Det blev en rolig debatt med många sidosprång och snirklar. En dag hörde jag min egen röst säga:
– Jag var en ung mans ideal en gång.
De sneglade på mina brungula tänder med många luckor, på mitt stripiga hår och min överdimensionerade buk. Det såg jag men jag höll rösten stadig:
– Det var på mitt förra jobb. På förlaget. Där var det en ung redaktör i blå manchesterkavaj, litet sjavig, litet bohemisk, som sa en dag när vi gick till lunchen: ”När jag blir äldre vill jag bli som du.” Jag stirrade på honom, frågade vad han menade. ”Ja, men... cool!” sa han. ”På vilket sätt cool??” ”Gå utan behå och sådär”.
Mina arbetskamrater såg på min tunga byst och skrattade förläget. Själv rodnade jag för att jag yppat så mycket. Också av minnet av förlagsredaktören. Hans lugna gång och hans alldeles allvarliga ansikte när han sa det. Jag förstod att han inte bokstavligen menade vad han sa men att han sett något i mig fastän jag redan då var nedgången. Det var han som blev satt att be mig gå när det uppdagades vad jag egentligen höll på med på förlaget. Han var så mild och så ärlig som få engelsmän kan vara i professionella relationer. Fortfarande skickar han julkort.
(Utmaning: skriv om ett ideal)
Det är en stor skyddad verkstad jag jobbar på. Vi som monterar ihop två stålgrejer till en tingest med hjälp av en skruv sitter så gemytligt kring ett ovalt bord i ett hörn. Vi är väl fjorton, femton pers. Kring likadana ovala bord sitter andra och monterar något annat, utspridda över den stora hallen som kallas monteringen.
Jag tänkte att jag skulle se vad som hände först: att jag klurade ut vad det var vi egentligen gjorde eller att jag pratade med någon. Konstigt nog blev det att jag började prata. Jag backade in i någons matbricka i kantinen en dag och det resulterade i en lång följd av ord. Sen var det ingen vits med att hålla käften längre. I had blown my cover.
Fyrtiofem minuters rast hade vi i kantinen varje dag och om man då slängde käft lades ytterligare ett värde till det kulinariska. I vårt gäng snackade vi inte jobb. Ju längre från jobbet, desto bättre var ämnet. En dag luftade Heather frågan om vi har några ideal längre. Det blev en rolig debatt med många sidosprång och snirklar. En dag hörde jag min egen röst säga:
– Jag var en ung mans ideal en gång.
De sneglade på mina brungula tänder med många luckor, på mitt stripiga hår och min överdimensionerade buk. Det såg jag men jag höll rösten stadig:
– Det var på mitt förra jobb. På förlaget. Där var det en ung redaktör i blå manchesterkavaj, litet sjavig, litet bohemisk, som sa en dag när vi gick till lunchen: ”När jag blir äldre vill jag bli som du.” Jag stirrade på honom, frågade vad han menade. ”Ja, men... cool!” sa han. ”På vilket sätt cool??” ”Gå utan behå och sådär”.
Mina arbetskamrater såg på min tunga byst och skrattade förläget. Själv rodnade jag för att jag yppat så mycket. Också av minnet av förlagsredaktören. Hans lugna gång och hans alldeles allvarliga ansikte när han sa det. Jag förstod att han inte bokstavligen menade vad han sa men att han sett något i mig fastän jag redan då var nedgången. Det var han som blev satt att be mig gå när det uppdagades vad jag egentligen höll på med på förlaget. Han var så mild och så ärlig som få engelsmän kan vara i professionella relationer. Fortfarande skickar han julkort.
(Utmaning: skriv om ett ideal)
söndag 12 december 2010
Att bli rik
Hur säger man? Livet ändrade skepnad. Vårt öde omformades. Det blev lättare att leva – av några nollor på en skärm.
Hur benämner man det? Livet ändrade skepnad. Moster Kerstin var oåterkalleligen borta. I tre kvällar grät jag i kudden. Och vi fick veta hur mycket hon var god för. Visst hade hon levt gott, ja, ja. Men hon slösade inte, skröt inte, levde bara bekvämt.
Morbror Olle fick lägenheten, mamma de två miljonerna. De träffades mer än på länge, delade bo och skiftade arv och hade sig. Vad jag gjorde? Jag hjälpte till med begravningen. Olle skulle absolut ge mig betalt för det och jag protesterade vilt.
När arvsskiftet var över ringde mamma och berättade att det var klart. Jag gratulerade henne. Det hade varit en pärs. Vi pratade vidare. När jag trodde vi var färdiga, sa hon:
– Vill du inte veta hur mycket det blev?
– Tjaa. Joo.
Det hade jag inte tänkt på.
– En miljon till dig och en miljon till mig. Den andra miljonen får du i princip när jag dör.
Jag hade varit så upptagen av att slåss mot att få betalt för begravningen, att jag inte hade tänkt på hur oänligt liten den summan var mot vad arvet skulle kunna bli.
Det tog ett tag att vänja sig. Jag stod på Jysk när jag kom på en ny princip: numera var det ekonomiska beslutet huruvida man skulle ha en grej, en kudde eller en kastrull. Sen kunde man välja fritt utan att tänka på priset.
Jag vande mig inte vid att vara miljonär förrän jag inte var det längre. Då hade jag gett bort pengar till mina kusiner och rest iväg till Eldslandet. Sen gällde det bara att göra som Kerstin, som jag hade en bild av på mitt nattduksbord: leva bekvämt och ge bort mycket.
(Utmaning: skriv om att vara rik)
Hur benämner man det? Livet ändrade skepnad. Moster Kerstin var oåterkalleligen borta. I tre kvällar grät jag i kudden. Och vi fick veta hur mycket hon var god för. Visst hade hon levt gott, ja, ja. Men hon slösade inte, skröt inte, levde bara bekvämt.
Morbror Olle fick lägenheten, mamma de två miljonerna. De träffades mer än på länge, delade bo och skiftade arv och hade sig. Vad jag gjorde? Jag hjälpte till med begravningen. Olle skulle absolut ge mig betalt för det och jag protesterade vilt.
När arvsskiftet var över ringde mamma och berättade att det var klart. Jag gratulerade henne. Det hade varit en pärs. Vi pratade vidare. När jag trodde vi var färdiga, sa hon:
– Vill du inte veta hur mycket det blev?
– Tjaa. Joo.
Det hade jag inte tänkt på.
– En miljon till dig och en miljon till mig. Den andra miljonen får du i princip när jag dör.
Jag hade varit så upptagen av att slåss mot att få betalt för begravningen, att jag inte hade tänkt på hur oänligt liten den summan var mot vad arvet skulle kunna bli.
Det tog ett tag att vänja sig. Jag stod på Jysk när jag kom på en ny princip: numera var det ekonomiska beslutet huruvida man skulle ha en grej, en kudde eller en kastrull. Sen kunde man välja fritt utan att tänka på priset.
Jag vande mig inte vid att vara miljonär förrän jag inte var det längre. Då hade jag gett bort pengar till mina kusiner och rest iväg till Eldslandet. Sen gällde det bara att göra som Kerstin, som jag hade en bild av på mitt nattduksbord: leva bekvämt och ge bort mycket.
(Utmaning: skriv om att vara rik)
lördag 11 december 2010
Ginvägen
– Nu är du ogin, sa morsan till brorsan.
Det var när han inte hade bjudit på lakrits då han kom hem från Silja Line. Han åkte Silja Line en gång varje sommar för hans riktiga farsa bodde i Finland, vid en sjö, i en bastu. Fick jag för mig. Antti hette han. Farsan. Brorsan heter Göran. Som om hans mamma och pappa kom från samma ställe, eller inget ställe alls.
När brorsan var ogin stod mamma över honom tills han pillade, bökade fram några bitar och tvekande, trevande gav dem till mig. Klibbiga. Som om de vore begagnade. Hade han otur skedde det tre gånger efter att han kommit hem men oftast mosade han i sig dem när han låg i sängen, i mörkret. Jag hörde hur de maldes mellan hans käftar och doften kring honom var svart av lakrits. I Finland växte nog stora lakritsskogar bland sjöarna. Hur skulle de annars ha råd att göra så mycket lakritsgodis?
Runt vårt hus växte också skog. Det var den gamla vanliga tallskogen. Och ena vägen gick till Samhället och andra gick till Sjön och den tredje, som inte var någon väg, var ginvägen.
– Ska vi ta ginvägen till Karin? sa mamma alltid. Alltid när vi skulle till Karin. De satt bredvid varandra i skolan, mamma och Karin, när de var lika stora som brorsan, eller som jag, och de skrattade alltid, så fort de fick syn på varandra och Karin sa vad roligt och kom in i stugan och smaka på. Karin hade det vi inte hade – en glänta. En glänta och en liten backe. Det blev luft kring Karins stuga och hon hade vita gardiner med ordspråk på som fladdrade på sommaren.
Så vi gick in i stugan och smakade på. Det var som om hon alltid väntade främmat. Ibland var det bullar, större än de på fiket i Samhället. Ibland en sockerkaka med de första hallonen i. Och en gång, en gång var det pannkakstårta! Och alltid små kakor, förstås.
När jag trevar mig fram på rådjursstigen som är ginvägen till Karin, tänker jag att morsan är god som kallar vägen så. Som ser den riktiga Karin. För Karin är den ginaste människa som jag har träffat.
(Utmaning: skriv om att ta genvägar)
Det var när han inte hade bjudit på lakrits då han kom hem från Silja Line. Han åkte Silja Line en gång varje sommar för hans riktiga farsa bodde i Finland, vid en sjö, i en bastu. Fick jag för mig. Antti hette han. Farsan. Brorsan heter Göran. Som om hans mamma och pappa kom från samma ställe, eller inget ställe alls.
När brorsan var ogin stod mamma över honom tills han pillade, bökade fram några bitar och tvekande, trevande gav dem till mig. Klibbiga. Som om de vore begagnade. Hade han otur skedde det tre gånger efter att han kommit hem men oftast mosade han i sig dem när han låg i sängen, i mörkret. Jag hörde hur de maldes mellan hans käftar och doften kring honom var svart av lakrits. I Finland växte nog stora lakritsskogar bland sjöarna. Hur skulle de annars ha råd att göra så mycket lakritsgodis?
Runt vårt hus växte också skog. Det var den gamla vanliga tallskogen. Och ena vägen gick till Samhället och andra gick till Sjön och den tredje, som inte var någon väg, var ginvägen.
– Ska vi ta ginvägen till Karin? sa mamma alltid. Alltid när vi skulle till Karin. De satt bredvid varandra i skolan, mamma och Karin, när de var lika stora som brorsan, eller som jag, och de skrattade alltid, så fort de fick syn på varandra och Karin sa vad roligt och kom in i stugan och smaka på. Karin hade det vi inte hade – en glänta. En glänta och en liten backe. Det blev luft kring Karins stuga och hon hade vita gardiner med ordspråk på som fladdrade på sommaren.
Så vi gick in i stugan och smakade på. Det var som om hon alltid väntade främmat. Ibland var det bullar, större än de på fiket i Samhället. Ibland en sockerkaka med de första hallonen i. Och en gång, en gång var det pannkakstårta! Och alltid små kakor, förstås.
När jag trevar mig fram på rådjursstigen som är ginvägen till Karin, tänker jag att morsan är god som kallar vägen så. Som ser den riktiga Karin. För Karin är den ginaste människa som jag har träffat.
(Utmaning: skriv om att ta genvägar)
fredag 10 december 2010
Vända citationstecken
I det förgångna satt jag i en källare varje dag mellan nio och fyra och pillade till citationstecken. I England kan man inte ha samma citationstecken före och efter det citerade, utan de måste vara vända mot varandra. Informationsföretaget jag jobbade på hade många korrespondenter och författare i Sverige, personer som inte kunde hjälpa hur deras datorer fungerade utan dundrade ur sig citationstecken som var vända åt samma håll. Företaget hade inte lyckats klura ut hur man skulle kunna få till en konvertering automatiskt – det hade nog gått i Word men inte i Open Office – och så kom de att tänka på mig. Jag hade de intellektuella företräden som behövdes, var outsägligt noggrann och hade ett så torftigt inre liv att de med rätta trodde att jag inte skulle bli uttråkad.
Jag hade försökt mig på många yrken men detta var det bästa. Njutningsfullt rundade jag av citationstecknen, det var som om jag målade dem själv i kimrök och umbra, allt efter textens karaktär. Texten blev allt skönare för varje citationstecken jag vänt. Ingen hade sagt något om att läsa men jag läste, läste, läste alla dessa texter från mitt förlorade hemland; artiklar om hundsockor och snåriga dikter om ödslighet och mål. Romanerna och de intressanta intervjuerna hade tyvärr oftast pratminus men det kunde ju ha smugit sig in något ord inom citationstecken, så jag läste på.
Nej, ingen hade sagt något om att läsa men jag läste, ihärdigt, jag nästan droppade av svett. Ibland hittade jag sådant jag inte gillade och då ändrade jag. Först bara i interpunktionen, sedan i ordval och rytm. Jag frågade ingen. Korrekturläsningen hade gjort sitt. Jag var sist i kedjan och gjorde mina ändringar på skärmen. Verken blev mer och mer mina egna. Jag tyckte alltmer om mitt jobb, hur jag kunde harmoniera citationstecknen med innehållet. Jag uppfattade att jag gjorde texterna mer meningsfulla. Jag lade in långa stycken, friserade historier från min barndom eller sådant som jag hittat på, där det passade. En gång stoppade jag in ett jättebra recept på banankaka. Hemligheten med banankaka är att bananerna ska vara riktigt svarta. Det skrev jag också. Jag hade en nyttoaspekt på mitt skrivande, långt från skönandarnas ofta egocentrerade formideal.
Banankakan passade så bra men den blev mitt fall. Någon övernitisk skribent hade läst sitt verk när det kommit ut och hon blev bindgalen. Jag hade redigerat henne och många andra flera gånger förut utan att de märkt något men, det är klart, en hel kaka i texten, med smet och allt...
Jag poängterade istadigt att kakan passade. Att jag aldrig lade in något som inte passade. Det fanns inget gehör för min form av estetik. Jag fick gå med omedelbar verkan – eftersom jag inte mindes vad jag stoppat in var och således inte kunde ändra tillbaka. Min metod hade varit helt intuitiv.
Det är den nu också. Jag sitter på skyddad verkstad och skruvar i en skruv som förenar två ytor i borstat stål. Än har jag inte fått några idéer om hur jag ska kunna göra föremålet – jag vet inte ens vad det ska bli – mer personligt. Men den dagen kommer nog.
De är så nöjda med mig. Jag talar inte med någon, skruvar bara effektivt i min skruv. Jag tycker om att ta skruvarna och stålbitarna från de blåa backarna, lägga den färdiga tingesten i den röda. Jag är så nöjd.
(Utmaning: skriv om det förgångna)
Jag hade försökt mig på många yrken men detta var det bästa. Njutningsfullt rundade jag av citationstecknen, det var som om jag målade dem själv i kimrök och umbra, allt efter textens karaktär. Texten blev allt skönare för varje citationstecken jag vänt. Ingen hade sagt något om att läsa men jag läste, läste, läste alla dessa texter från mitt förlorade hemland; artiklar om hundsockor och snåriga dikter om ödslighet och mål. Romanerna och de intressanta intervjuerna hade tyvärr oftast pratminus men det kunde ju ha smugit sig in något ord inom citationstecken, så jag läste på.
Nej, ingen hade sagt något om att läsa men jag läste, ihärdigt, jag nästan droppade av svett. Ibland hittade jag sådant jag inte gillade och då ändrade jag. Först bara i interpunktionen, sedan i ordval och rytm. Jag frågade ingen. Korrekturläsningen hade gjort sitt. Jag var sist i kedjan och gjorde mina ändringar på skärmen. Verken blev mer och mer mina egna. Jag tyckte alltmer om mitt jobb, hur jag kunde harmoniera citationstecknen med innehållet. Jag uppfattade att jag gjorde texterna mer meningsfulla. Jag lade in långa stycken, friserade historier från min barndom eller sådant som jag hittat på, där det passade. En gång stoppade jag in ett jättebra recept på banankaka. Hemligheten med banankaka är att bananerna ska vara riktigt svarta. Det skrev jag också. Jag hade en nyttoaspekt på mitt skrivande, långt från skönandarnas ofta egocentrerade formideal.
Banankakan passade så bra men den blev mitt fall. Någon övernitisk skribent hade läst sitt verk när det kommit ut och hon blev bindgalen. Jag hade redigerat henne och många andra flera gånger förut utan att de märkt något men, det är klart, en hel kaka i texten, med smet och allt...
Jag poängterade istadigt att kakan passade. Att jag aldrig lade in något som inte passade. Det fanns inget gehör för min form av estetik. Jag fick gå med omedelbar verkan – eftersom jag inte mindes vad jag stoppat in var och således inte kunde ändra tillbaka. Min metod hade varit helt intuitiv.
Det är den nu också. Jag sitter på skyddad verkstad och skruvar i en skruv som förenar två ytor i borstat stål. Än har jag inte fått några idéer om hur jag ska kunna göra föremålet – jag vet inte ens vad det ska bli – mer personligt. Men den dagen kommer nog.
De är så nöjda med mig. Jag talar inte med någon, skruvar bara effektivt i min skruv. Jag tycker om att ta skruvarna och stålbitarna från de blåa backarna, lägga den färdiga tingesten i den röda. Jag är så nöjd.
(Utmaning: skriv om det förgångna)
onsdag 8 december 2010
Lektion i perfektion
”Jag ritar här en cirkel i sanden och frågar er, mina adepter, vad perfektion är.” Chitonen släpar litet när han ritar, gör delar av cirkeln lös i konturerna.
”Jag såg en kvinna gå ner till brunnen igår med sin kruka – hon var perfekt!” slungar Cratinus ur sig.
”Var hon en perfekt bärerska?” frågar läraren retsamt.
”Hon var skön,” svarar ynglingen.
”Så skön att ingen kunde vara skönare?”
”I alla fall ingen kvinna i Miletos. Det kan jag garantera.”
En annan yngling flikar in vad han vet att läraren kommer att svara:
”Perfektion mätt med Miletos mått är inte sann perfektion!”
Han får uppskattande blickar av läraren och fula grimaser från kamraterna men fortsätter:
”Sann perfektion uppnås bara i matematiken. Som alla vet är det perfekta talet sex...”
För en gångs skull avbryter läraren, åter retsam:
”En del säger tio!”
Han ritar ytterligare figurer på marken, som en minnesanteckning, medan han säger:
”Tala nu om för mig var perfektion kan uppnås!”
”Kan en människa, inte för sin skönhets skull, utan för sitt inre väsen...” börjar Kleon men läraren skakar på huvudet och gör ljud med läpparna, otålig nu.
”Går ni aldrig till stadion? Eller till hippodromen?” frågar han retoriskt. ”Bara inom idrotten kan man någon enstaka gång få se det perfekta, i ett tag, i en spurt, i ett slag, i ett kast. Ett försvinnande, aldrig återkommande ögonblick av fulländning – i skönhet, i kraft, i välavvägd kroppsanvändning. Där finns perfektion. Notera, ynglingar, att den aldrig, aldrig varar. Nu ska jag berätta för er legenden om perfekta tal.”
Han går tillbaka till skriverierna på marken och suddar ut dem, som han har för sed. Cirkeln blir också så gott som utplånad. Förstulet ritar Kleon en ny. Den blir inte perfekt men det ska vara en cirkel där, tycker han. Förstrött lyssnar han till lärarens långa utläggning om perfekta tal, hur man delar upp sex i mindre bitar, sex som är människans tal. Han kan inte överge sin tanke om att det kan finnas en inre perfektion i människan. Om den inte visar sig alltid, kanske den visar sig ibland?
(Utmaning: skriv om något perfekt)
”Jag såg en kvinna gå ner till brunnen igår med sin kruka – hon var perfekt!” slungar Cratinus ur sig.
”Var hon en perfekt bärerska?” frågar läraren retsamt.
”Hon var skön,” svarar ynglingen.
”Så skön att ingen kunde vara skönare?”
”I alla fall ingen kvinna i Miletos. Det kan jag garantera.”
En annan yngling flikar in vad han vet att läraren kommer att svara:
”Perfektion mätt med Miletos mått är inte sann perfektion!”
Han får uppskattande blickar av läraren och fula grimaser från kamraterna men fortsätter:
”Sann perfektion uppnås bara i matematiken. Som alla vet är det perfekta talet sex...”
För en gångs skull avbryter läraren, åter retsam:
”En del säger tio!”
Han ritar ytterligare figurer på marken, som en minnesanteckning, medan han säger:
”Tala nu om för mig var perfektion kan uppnås!”
”Kan en människa, inte för sin skönhets skull, utan för sitt inre väsen...” börjar Kleon men läraren skakar på huvudet och gör ljud med läpparna, otålig nu.
”Går ni aldrig till stadion? Eller till hippodromen?” frågar han retoriskt. ”Bara inom idrotten kan man någon enstaka gång få se det perfekta, i ett tag, i en spurt, i ett slag, i ett kast. Ett försvinnande, aldrig återkommande ögonblick av fulländning – i skönhet, i kraft, i välavvägd kroppsanvändning. Där finns perfektion. Notera, ynglingar, att den aldrig, aldrig varar. Nu ska jag berätta för er legenden om perfekta tal.”
Han går tillbaka till skriverierna på marken och suddar ut dem, som han har för sed. Cirkeln blir också så gott som utplånad. Förstulet ritar Kleon en ny. Den blir inte perfekt men det ska vara en cirkel där, tycker han. Förstrött lyssnar han till lärarens långa utläggning om perfekta tal, hur man delar upp sex i mindre bitar, sex som är människans tal. Han kan inte överge sin tanke om att det kan finnas en inre perfektion i människan. Om den inte visar sig alltid, kanske den visar sig ibland?
(Utmaning: skriv om något perfekt)
tisdag 7 december 2010
Brodsky och rådjuren
Det här är din tid. Jag lyssnar. Genom skuggorna som omgärdar din bädd – jag lyssnar. Under masken som du har av bekymmerslöshet lyssnar jag. Lyssnar nu som jag aldrig har gjort efter dina ord. Joseph Brodsky sa att språket är äldre än tiden och har överhöghet över den. Idag tror jag på det. Just idag. Annars tycker jag att det är högstämt skitsnack. Han sa så mycket. Han var aldrig särskilt redig. Jag tror att han var som jag – sa det som lät bra.
Om Brodsky säger jag ingenting till dig. Jag säger inte mycket. Du pratar om väntan och tid. Nu har du legat i snart två månader, kan inte ens läsa, än mindre titta på teve. Du tar dagen som den kommer, säger du, men jag vet att du hoppas att dina ögon kan bli bättre, så att du kan ha utbyte med omvärlden, ta till dig medier.
Jag är den lyssnande. Du var den seende. Överallt du såg var det vildmark; på motorvägen, utanför fönstret i stan. Du såg djur och fåglar, artbestämde i ett nafs. Jag påminner dig om det. Du ler inte. Det blir en lång tystnad. ”Det blir nog bra,” säger du sen. För ett ögonblick svävar tanken för mig att det är det viktigaste för dig – att se fåglarna och rådjuren. Det, och fisket och jakten. Viktigare än att kunna samtala med oss, dina barn och din fru, dina vänner. Jag frågar inte. Du vill inte uttala svaret. Du har aldrig varit med om att behöva välja.
(Utmaning: skriv om att ha tid)
Om Brodsky säger jag ingenting till dig. Jag säger inte mycket. Du pratar om väntan och tid. Nu har du legat i snart två månader, kan inte ens läsa, än mindre titta på teve. Du tar dagen som den kommer, säger du, men jag vet att du hoppas att dina ögon kan bli bättre, så att du kan ha utbyte med omvärlden, ta till dig medier.
Jag är den lyssnande. Du var den seende. Överallt du såg var det vildmark; på motorvägen, utanför fönstret i stan. Du såg djur och fåglar, artbestämde i ett nafs. Jag påminner dig om det. Du ler inte. Det blir en lång tystnad. ”Det blir nog bra,” säger du sen. För ett ögonblick svävar tanken för mig att det är det viktigaste för dig – att se fåglarna och rådjuren. Det, och fisket och jakten. Viktigare än att kunna samtala med oss, dina barn och din fru, dina vänner. Jag frågar inte. Du vill inte uttala svaret. Du har aldrig varit med om att behöva välja.
(Utmaning: skriv om att ha tid)
måndag 6 december 2010
I hennes rum
Just när han steg in i hennes rum kände han en skälvning i sina ben. Att han alltid skulle bli så nervös med tjejer. Nu skulle han väl inte få till det. Inte idag heller. Han sjönk ner på en puff för att vinna tid och få stadga. Han sa inget, tänkte bara.
Hon är vackrast, tänkte han. Inte som en modell utan som ett naturbarn; denna plågsamma beredvillighet i leendet, detta huldrehår, denna avslappnade gestik. Och hon har stått ut med mig i två månader fastän vi inte..., tänkte han. Han tänkte så intensivt på henne att han knappt såg henne där hon stod mitt på golvet i en bekväm pose. I stället såg han sig om i rummet. Det var stort, med en generös hängmatta i ena änden, i den andra sängen. Bred och skön. Han skyggade. Såg mitt i rummet en låg hylla i två etage, klädd i ett tyg med okända bokstäver på. Där stod en sådan där indisk skulptur av en elefant, nej, av en gubbe med elefanthuvud; där låg stenar och en massa saker han inte förstod vad de var och så mitt i en hyvel.
– Varför har du den där där? frågade han och försökte stadga sin röst.
– Det är mitt altare. Jag sitter framför det när jag mediterar.
– Jag menade hyveln.
– Å. Pappas rubank. Det är för minnet och för kraften. Den är nog det mest värdefulla föremål jag äger. Pappa dog när jag var sexton. Det var så mycket han inte hann lära mig. Den här påminner mig om att söka kunskap. Kul att du såg den.
Hon gick fram och kysste honom. Hennes mun var som en orkidé med fasta läppar och en tunga mjuk som bomull. Det var som om minne och kraft kom även till honom. Han kände det i hela kroppen, som hon började smeka ovanpå kläderna ända tills hans mobil gav ifrån sig en signal. Han knölade upp den ur fickan.
– Förlåt. Jag har ett möte i bostadsrättsföreningen, ljög han.
Det kändes alltid som om han rusade när han lämnade henne. Varför var han så blyg, så försiktig, så rädd? Hur länge skulle hon stå ut med honom?
(Utmaning: skriv om ett verktyg)
Hon är vackrast, tänkte han. Inte som en modell utan som ett naturbarn; denna plågsamma beredvillighet i leendet, detta huldrehår, denna avslappnade gestik. Och hon har stått ut med mig i två månader fastän vi inte..., tänkte han. Han tänkte så intensivt på henne att han knappt såg henne där hon stod mitt på golvet i en bekväm pose. I stället såg han sig om i rummet. Det var stort, med en generös hängmatta i ena änden, i den andra sängen. Bred och skön. Han skyggade. Såg mitt i rummet en låg hylla i två etage, klädd i ett tyg med okända bokstäver på. Där stod en sådan där indisk skulptur av en elefant, nej, av en gubbe med elefanthuvud; där låg stenar och en massa saker han inte förstod vad de var och så mitt i en hyvel.
– Varför har du den där där? frågade han och försökte stadga sin röst.
– Det är mitt altare. Jag sitter framför det när jag mediterar.
– Jag menade hyveln.
– Å. Pappas rubank. Det är för minnet och för kraften. Den är nog det mest värdefulla föremål jag äger. Pappa dog när jag var sexton. Det var så mycket han inte hann lära mig. Den här påminner mig om att söka kunskap. Kul att du såg den.
Hon gick fram och kysste honom. Hennes mun var som en orkidé med fasta läppar och en tunga mjuk som bomull. Det var som om minne och kraft kom även till honom. Han kände det i hela kroppen, som hon började smeka ovanpå kläderna ända tills hans mobil gav ifrån sig en signal. Han knölade upp den ur fickan.
– Förlåt. Jag har ett möte i bostadsrättsföreningen, ljög han.
Det kändes alltid som om han rusade när han lämnade henne. Varför var han så blyg, så försiktig, så rädd? Hur länge skulle hon stå ut med honom?
(Utmaning: skriv om ett verktyg)
söndag 5 december 2010
Vad Ingalill kan
Ingalill kan. Hon sprätter iväg korten i en hög båge, en luftbro, ett flöde, aldrig stillastående, och så samlas de mjukt i boet av hennes händer. Hon ler inte triumferande för hon vet att hon kan, det är som om hon skulle skryta med att hon kan åka cykel.
Vilket hon också kan. Hon är den enda jag har sett åka nerför Hantverkargatans backe utan att hålla i styret. Hela vägen. Då ler hon, men inte triumferande, utan i primitiv, avskalad njutning. Det är nästan genant. Det är som om vi får se det ansikte hon sparar för sin älskare om våren.
Nu tror du att jag ska skriva om hur hon älskar hett och besinningslöst men det vet jag förstås ingenting om. Jag har aldrig varit med. Jag kan bara se det där ansiktet, hennes ansikte, vändas upp mot mig i lyckligt samförstånd och jag tror att jag vet det man inte kan veta.
(Utmaning: skriv om att blanda)
Vilket hon också kan. Hon är den enda jag har sett åka nerför Hantverkargatans backe utan att hålla i styret. Hela vägen. Då ler hon, men inte triumferande, utan i primitiv, avskalad njutning. Det är nästan genant. Det är som om vi får se det ansikte hon sparar för sin älskare om våren.
Nu tror du att jag ska skriva om hur hon älskar hett och besinningslöst men det vet jag förstås ingenting om. Jag har aldrig varit med. Jag kan bara se det där ansiktet, hennes ansikte, vändas upp mot mig i lyckligt samförstånd och jag tror att jag vet det man inte kan veta.
(Utmaning: skriv om att blanda)
lördag 4 december 2010
Johansson
Johansson är en god man som hatar sitt arbete. Han kommer i graningekängor och fristadsbyxor, för han ska ju tömma sen, på något annat håll i stan.
Han kommer till mitt hus. Jag bor på nedre botten och ser honom på långt håll. Det är innan jag vet att han är Johansson. Han är vem som helst i tunga skor och blåställ. Men jag ser hur han dröjer på den grusade gången upp till vår port. Hejdar sig. Han lägger ut snusen och ritar små figurer med tåspetsen. Det kommer dimma ur hans mun. Jag ser att han andas häftigt. Fortfarande vet jag inte att det är Johansson.
Han ringer på hos mig och räcker över vräkningsordern. Hans röst är mild och flöjtande när han berättar hur processen kommer att gå till. Vilken dag han kommer med sin lastbil. Vad jag kan göra med barnen – små tips ur sin egen fatabur. Han hatar sitt jobb men har varit länge i branschen.
Det är en förmiddag. Det är på förmiddagarna han vräker, Johansson. På eftermiddagarna tömmer han lägenheterna. Det är därför han är jobbarklädd, tvärtemot reglementet som säger att han ska ha kostym när han kommer med sin order. Han har gott om tid att gå hem på lunchen och byta men han behåller sin stil, utan att tala om varför.
Jag tror han vill visa sig nära.
Jag tror att han har ett yrke som man måste hata för att kunna ha. Ett yrke som det inte går att utföra väl. Vem vinner på en vräkning? Än så länge har vi ändå inga familjer som bor på wellpappbitar i skumma gränder. Det ska ändå finnas en boyta för oss. Varför kan vi då inte få bo kvar? Det frågar jag Johansson, eftersom han verkar god.
Han tackar mig för att jag frågar. Säger att han ofta funderat på det själv. Att han kan ligga vaken på nätterna och fundera på medborgarhyra, lika väl som medborgarlön. Att alla skulle ha en bostadskupong som gav rätt till ett grundläggande boende. De som ville ha högre standard än så fick lägga till. Vad tror jag om det?
Nu är det så att jag inte orkar filosofera, jag finner mig mitt uppe i en vräkning, om två veckor ska snälle Johansson komma och hämta de möbler och saker som fanns kvar och det är en väldigt oläglig tidpunkt. ”Det är alltid en oläglig tidpunkt. Det är min erfarenhet,” säger Johansson. Jag förstår att han har rätt. Tak över huvudet är en sådan där grej som man tror är självklar. Ända tills någon sådan som Johansson kommer. De borde tveka utanför varje port. Tänka: ”Nu river jag sönder livsväven för ännu en medmänniska”. Den är laserskarp, eggen mellan innanför och utanför, och den är lika tunn.
(Utmaning: skriv om att tveka)
Han kommer till mitt hus. Jag bor på nedre botten och ser honom på långt håll. Det är innan jag vet att han är Johansson. Han är vem som helst i tunga skor och blåställ. Men jag ser hur han dröjer på den grusade gången upp till vår port. Hejdar sig. Han lägger ut snusen och ritar små figurer med tåspetsen. Det kommer dimma ur hans mun. Jag ser att han andas häftigt. Fortfarande vet jag inte att det är Johansson.
Han ringer på hos mig och räcker över vräkningsordern. Hans röst är mild och flöjtande när han berättar hur processen kommer att gå till. Vilken dag han kommer med sin lastbil. Vad jag kan göra med barnen – små tips ur sin egen fatabur. Han hatar sitt jobb men har varit länge i branschen.
Det är en förmiddag. Det är på förmiddagarna han vräker, Johansson. På eftermiddagarna tömmer han lägenheterna. Det är därför han är jobbarklädd, tvärtemot reglementet som säger att han ska ha kostym när han kommer med sin order. Han har gott om tid att gå hem på lunchen och byta men han behåller sin stil, utan att tala om varför.
Jag tror han vill visa sig nära.
Jag tror att han har ett yrke som man måste hata för att kunna ha. Ett yrke som det inte går att utföra väl. Vem vinner på en vräkning? Än så länge har vi ändå inga familjer som bor på wellpappbitar i skumma gränder. Det ska ändå finnas en boyta för oss. Varför kan vi då inte få bo kvar? Det frågar jag Johansson, eftersom han verkar god.
Han tackar mig för att jag frågar. Säger att han ofta funderat på det själv. Att han kan ligga vaken på nätterna och fundera på medborgarhyra, lika väl som medborgarlön. Att alla skulle ha en bostadskupong som gav rätt till ett grundläggande boende. De som ville ha högre standard än så fick lägga till. Vad tror jag om det?
Nu är det så att jag inte orkar filosofera, jag finner mig mitt uppe i en vräkning, om två veckor ska snälle Johansson komma och hämta de möbler och saker som fanns kvar och det är en väldigt oläglig tidpunkt. ”Det är alltid en oläglig tidpunkt. Det är min erfarenhet,” säger Johansson. Jag förstår att han har rätt. Tak över huvudet är en sådan där grej som man tror är självklar. Ända tills någon sådan som Johansson kommer. De borde tveka utanför varje port. Tänka: ”Nu river jag sönder livsväven för ännu en medmänniska”. Den är laserskarp, eggen mellan innanför och utanför, och den är lika tunn.
(Utmaning: skriv om att tveka)
torsdag 2 december 2010
Gunborg
Gunborg lutade sig tillbaka i gungstolen så att det skvimpade från kaffekoppen i hennes hand och sa med sin väsande röst:
– Vet du vad jag har saknat i mitt liv från det att jag var 14?
Hon brydde sig inte om att invänta något svar, utan fortsatte direkt:
– En mentor! Ja, en mentor!
Hon sneglade på mig. Jag nickade.
– Ja, du blir inte förvånad för nu vet alla vad en mentor är men för bara tjugo år sedan var det inte så.
Det är förbluffande men hon har rätt. Vad är det med människohjärnan att den inkorporerar det nya med sådan självklarhet att det är som om det alltid funnits? Nu har förstås ordet mentor varit ett begrepp ända sedan Odysseus drog till Troja för att slåss men i var mans mun i Sverige har det bara varit i tio – femton år. Jag tittade förväntansfullt på henne. Det var den enda uppmuntran hon behövde.
– Vad jag skulle ha haft min mentor till? Att lära mig reflektion och riktning, resignation. Men det kom jag inte på förrän senare. Jag kunde inte formulera mig om mig själv, det var det stora felet.
– Resignation?
– Ja, häng inte upp dig på det. Tidigt resignerade jag felaktigt över hela linjen. Vad jag skulle ha behövt lära mig var att se de få områden jag kunde ha släppt och så resignera ordentligt över dem.
Jag ställde ingen följdfråga. Den gamla damen visste tydligen vad hon menade. I stället började jag med ett:
– Hur... ?
– Hur mentorn skulle vara?
Hon slöt ögonen. Mungiporna vinklades uppåt.
– Han skulle vara sokratisk, liksom sväva en och en halv decimeter över marken, vandra varsamt och vist och få mig att tro att jag kom på alla svaren själv genom sina öppna frågor.
Hon fick tårar i ögonen, tog fram en näsduk ur ärmen och torkade sig diskret men snart blev hon tvungen att ta sikte på rullatorn. Det är svårt att ta sig upp ur en gungstol om man knappt kan gå.
Gunborg var ute på toaletten länge. När hon kom tillbaka hade hon sitt vanliga uttryck i ansiktet och frågade vad jag tyckte om kakorna, poängterade att de var från 1800-talet eftersom det var hennes mammas recept, höll sig till det som inte brände. Sådan kunde hon också vara och jag gillade det inte.
Jag bröt upp. Med en korintkaka i handen traskade jag Storgatan fram, speglade mig förstulet i skyltfönstren där det gick, frågade mig frågor om Gunborg. Reflektion? Riktning? Resignation? Hon är en av de mest reflekterande människor jag känner. Hon blev byråchef vid trettiotre. Vad har hon att resignera över? Hade hon velat välja något helt annat? Något osäkrare? Något en flicka inte kunde välja på 40-talet, när hon började arbeta? Kanske handlade det om existentiella livsval, inte karriär? Jag plockade fram telefonen men bestämde mig för att ge henne respit till morgondagen.
Dagarna gick och blev tio. Då ringde Gunborgs son och berättade att hon hade fått en stroke. Jag flängde upp till sjukhuset. Hon såg hisklig ut med sitt sneda ansikte. När jag kom in for hon upp i sängen så gott hon kunde, sträckte armarna mot mig och utstötte helt oförståeliga läten. Det var hjärtskärande att se hennes behov av att förmedla sig. Det var tydligt att hon hade något hon ville säga just mig. Jag lämnade henne snart och på vägen hem funderade jag på hennes belägenhet och min. Det tankefröet – oss två tillsammans – fick mig att inse att jag och en handfull tursamma personer med mig alltid hade haft en mentor – i Gunborg. Det skulle jag säga henne nästa gång jag gick och besökte henne. Nästa gång vi sågs.
(Utmaning: skriv om en mentor)
– Vet du vad jag har saknat i mitt liv från det att jag var 14?
Hon brydde sig inte om att invänta något svar, utan fortsatte direkt:
– En mentor! Ja, en mentor!
Hon sneglade på mig. Jag nickade.
– Ja, du blir inte förvånad för nu vet alla vad en mentor är men för bara tjugo år sedan var det inte så.
Det är förbluffande men hon har rätt. Vad är det med människohjärnan att den inkorporerar det nya med sådan självklarhet att det är som om det alltid funnits? Nu har förstås ordet mentor varit ett begrepp ända sedan Odysseus drog till Troja för att slåss men i var mans mun i Sverige har det bara varit i tio – femton år. Jag tittade förväntansfullt på henne. Det var den enda uppmuntran hon behövde.
– Vad jag skulle ha haft min mentor till? Att lära mig reflektion och riktning, resignation. Men det kom jag inte på förrän senare. Jag kunde inte formulera mig om mig själv, det var det stora felet.
– Resignation?
– Ja, häng inte upp dig på det. Tidigt resignerade jag felaktigt över hela linjen. Vad jag skulle ha behövt lära mig var att se de få områden jag kunde ha släppt och så resignera ordentligt över dem.
Jag ställde ingen följdfråga. Den gamla damen visste tydligen vad hon menade. I stället började jag med ett:
– Hur... ?
– Hur mentorn skulle vara?
Hon slöt ögonen. Mungiporna vinklades uppåt.
– Han skulle vara sokratisk, liksom sväva en och en halv decimeter över marken, vandra varsamt och vist och få mig att tro att jag kom på alla svaren själv genom sina öppna frågor.
Hon fick tårar i ögonen, tog fram en näsduk ur ärmen och torkade sig diskret men snart blev hon tvungen att ta sikte på rullatorn. Det är svårt att ta sig upp ur en gungstol om man knappt kan gå.
Gunborg var ute på toaletten länge. När hon kom tillbaka hade hon sitt vanliga uttryck i ansiktet och frågade vad jag tyckte om kakorna, poängterade att de var från 1800-talet eftersom det var hennes mammas recept, höll sig till det som inte brände. Sådan kunde hon också vara och jag gillade det inte.
Jag bröt upp. Med en korintkaka i handen traskade jag Storgatan fram, speglade mig förstulet i skyltfönstren där det gick, frågade mig frågor om Gunborg. Reflektion? Riktning? Resignation? Hon är en av de mest reflekterande människor jag känner. Hon blev byråchef vid trettiotre. Vad har hon att resignera över? Hade hon velat välja något helt annat? Något osäkrare? Något en flicka inte kunde välja på 40-talet, när hon började arbeta? Kanske handlade det om existentiella livsval, inte karriär? Jag plockade fram telefonen men bestämde mig för att ge henne respit till morgondagen.
Dagarna gick och blev tio. Då ringde Gunborgs son och berättade att hon hade fått en stroke. Jag flängde upp till sjukhuset. Hon såg hisklig ut med sitt sneda ansikte. När jag kom in for hon upp i sängen så gott hon kunde, sträckte armarna mot mig och utstötte helt oförståeliga läten. Det var hjärtskärande att se hennes behov av att förmedla sig. Det var tydligt att hon hade något hon ville säga just mig. Jag lämnade henne snart och på vägen hem funderade jag på hennes belägenhet och min. Det tankefröet – oss två tillsammans – fick mig att inse att jag och en handfull tursamma personer med mig alltid hade haft en mentor – i Gunborg. Det skulle jag säga henne nästa gång jag gick och besökte henne. Nästa gång vi sågs.
(Utmaning: skriv om en mentor)
onsdag 1 december 2010
Rött i älven
Det dånar, forsar, ränner i dammen. Snösmältningen har tvingat upp luckorna och det är som om det är återväckt liv i vattnet, som om kroppar av harr och röding gnistrar förbi. Det är lucka nummer tre som strular, inte vill gå upp. Karlsson och Mannerström är utskickade för att diagnostisera felet, kanske åtgärda det om de kan. ”Fan, för att vara i produktion,” säger Karlsson när de stretar de få stegen fram till kraftstationen med sitt gepäck. Mannerström snörper bara ihop munnen. Det här är ett känsligt ämne. Det var inte länge sedan han hade skrivbordsjobb. ”Hur mycket vatten?” frågar han i stället. ”42 kubik per sekund,” säger Karlsson. ”55!” kontrar Mannerström. ”Det är mycket för en sådan här liten skitdamm.”
Då stannar driften. Turbinerna tjuter av tystnad och alla luckor utom nummer tre öppnas från mycket till mest. Mannerström tittar förbluffat på Karlsson. ”Vad hände?” frågar han. Karlsson får läppläsa, rycker på axlarna. Nu kan de ändå inte göra något åt trean. Han bereder sig på att gå från dammen, till något ställe inne bland tallarna där det går att snacka, få nya order. Han har gått tio steg när han ser Mannerström stå och leka staty uppe på dammen. Han pekar mot något, något klarrött i älven, något som kämpar och strider men obönhörligt dras mot lucka ett. Det är definitivt inte en fisk.
Karlsson är på rätt sida älven.
Karlsson har sin långa, starka metallten som han undersökt luckan med.
Han har lätt för att få kärlkramp, Karlsson.
Vattnet är kallt som hagel. Han törs inte gå många meter ut. Han väntar på ett livstecken, vinkar mot det röda byltet som tack och lov vinkar tillbaka. Han tänker inte, vet inte hur han gör, inget registreras i minnet men hon är uppe till slut, nedkyld och medtagen men utom fara. Då, när han ser henne, tänker han på Sanna, sin egen dotter i samma ålder. Så mycket liv och så skört! ”Vad heter du?” ”Pia”, säger flickan, den unga kvinnan, i volangklänning och röda pumps. Karlsson bestämmer sig för att inte fråga vad hon gjort. Det är inte hans sak. Mannerström kommer fram, flämtande. ”Nu hade du tur att vi var här just idag!” säger han barskt och hytter med näven. Karlsson kommer på sig med att lägga armen om flickan. Han gör en mångtydig grimas mot kollegan. Om hon hade något dumt i sikte har hon säkert kvicknat till från de tankarna nu. Antagligen är det en ren olyckshändelse, intalar han sig.
”Skulle jag ha klarat mig?” andas Pia tyst. ”Det är svårt att sia om,” säger Mannerström. ”Du hade i alla fall blivit rejält mörbultad.” ”Tack. Tack, båda två!” ”Vad hände?” frågar Mannerström ”Möhippa,” säger hon olyckligt. ”Jag ska gifta mig på lördag. Vad tur att ni var här!”
(Utmaning: skriv om lucka nr. 1)
Då stannar driften. Turbinerna tjuter av tystnad och alla luckor utom nummer tre öppnas från mycket till mest. Mannerström tittar förbluffat på Karlsson. ”Vad hände?” frågar han. Karlsson får läppläsa, rycker på axlarna. Nu kan de ändå inte göra något åt trean. Han bereder sig på att gå från dammen, till något ställe inne bland tallarna där det går att snacka, få nya order. Han har gått tio steg när han ser Mannerström stå och leka staty uppe på dammen. Han pekar mot något, något klarrött i älven, något som kämpar och strider men obönhörligt dras mot lucka ett. Det är definitivt inte en fisk.
Karlsson är på rätt sida älven.
Karlsson har sin långa, starka metallten som han undersökt luckan med.
Han har lätt för att få kärlkramp, Karlsson.
Vattnet är kallt som hagel. Han törs inte gå många meter ut. Han väntar på ett livstecken, vinkar mot det röda byltet som tack och lov vinkar tillbaka. Han tänker inte, vet inte hur han gör, inget registreras i minnet men hon är uppe till slut, nedkyld och medtagen men utom fara. Då, när han ser henne, tänker han på Sanna, sin egen dotter i samma ålder. Så mycket liv och så skört! ”Vad heter du?” ”Pia”, säger flickan, den unga kvinnan, i volangklänning och röda pumps. Karlsson bestämmer sig för att inte fråga vad hon gjort. Det är inte hans sak. Mannerström kommer fram, flämtande. ”Nu hade du tur att vi var här just idag!” säger han barskt och hytter med näven. Karlsson kommer på sig med att lägga armen om flickan. Han gör en mångtydig grimas mot kollegan. Om hon hade något dumt i sikte har hon säkert kvicknat till från de tankarna nu. Antagligen är det en ren olyckshändelse, intalar han sig.
”Skulle jag ha klarat mig?” andas Pia tyst. ”Det är svårt att sia om,” säger Mannerström. ”Du hade i alla fall blivit rejält mörbultad.” ”Tack. Tack, båda två!” ”Vad hände?” frågar Mannerström ”Möhippa,” säger hon olyckligt. ”Jag ska gifta mig på lördag. Vad tur att ni var här!”
(Utmaning: skriv om lucka nr. 1)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
