Sångens år

Det är maj. ”Kärlekens rosor knoppas,” sjunger han för henne med sin vackra tenor och hon ler och flätar tår. Han är det bästa som hänt. Croissantsmulor över hela utflyktsfilten.

Juli kommer och de firar tvåmånadersdagen med att gå på sin första lägenhetsvisning. ”Min pojkvän jobbar faktiskt på Operan,” upplyser hon omgivningen närhelst hon kan. På Karlavägen hittar hon en affär som har toapapper med notskrift. Slipsar också men hon tycker toapapper är roligare.

I september har de flyttat in. Han övar två timmar om dagen innanför noga stängd dörr, som hon öppnar så snart hon hittar ett svepskäl. ”Bry-y-y, bry-y-y, bry-y-y, bry-y-y...”

November kommer. De planerar sin första gemensamma glöggbjudning. ”Du kan väl sjunga ett par stycken à capella?” föreslår hon. Men hon har slutat öppna dörren när han övar.

I januari fyller hon år. Det enda hon önskar är en övningsfri vecka. Ja, en vecka helt utan musik. Han sätter ”Ja må hon leva” i halsen. ”Jag kan inte leva så,” säger han sorgset men tar på jackan och går till Operan.

Sitt första gräl har de i mars. ”Du är ju bara med i Operakören, för sjutton! Ingen annan övar så mycket som du! Och inget proffs går omkring och gnolar hela dagarna heller,” säger hon. Han får inte så mycket sagt men luskar i hennes gömmor och hittar alla skivor han gett henne plomberade.

I maj går flyttlassen, två stycken, åt varsitt håll. ”Det är ekonomiskt självmord,” säger hon till väninnorna. ”Men hellre det än ett mentalt självmord. Jag klarade bara inte av hans oljud längre.”

(Utmaning: skriv om oljud)

Skolvisioner

Det var läsårets näst sista franskalektion i åttan och något glättigt hade äntligen smugit sig in i gruppen. Madame Brésil lärde dem några ramsor vid svarta tavlan, de lekte lekar och spelade franska spel. All möda var borta. Franska är ett svårt språk.

Då räckte Marta upp handen och alla höll andan. Marta var Marta. Hon kände inte till begreppet ”kul”.
– Madame! Vi har bara hunnit med en tredjedel av läroboken. Ska vi fortsätta i den i nian?
Madame Brésil log.
– Nej, min vän. Resten hoppar vi över!
Alla suckade lättat. Bara Marta anlade en bekymrad min.

På eftermiddagen när hon kom hem, tog Marta fram franskaboken för djupare studier. Hon kollade alla grammatiska avsnitt de skulle komma att hoppa över. De var lätta att utläsa av innehållsförteckningen. Verb som böjs med être i passé composé... Skillnaden mellan passé composé och imparfait... Många saker var det som de helt skulle missa. Krångliga saker också. Förra året var det samma sak. Då hann de inte med adjektivets placering. Marta tog raskt itu med att läsa in några texter i textboken. Det var ju inte bara grammatiken! Det var glosorna också! Det gnagde innanför hennes bröstkorg. Hon tänkte inte slå sig till ro med sommarlovet förrän hon pluggat igenom franskan – utan Madame Brésils vägledning.

Veckorna gick. Den blomstertid var sedan länge sjungen men Marta hade ingen lovkänsla. Hon hade knåpat i övningsboken utan att ha någon att fråga, läst den kortfattade grammatiken i textboken, förhört sig själv på glosor. Snart var hon färdig men den naggande känslan i bröstet hade inte lagt sig. Tvärt om.

– Vad är det? Älskade hjärtat, vad är det för fel?
Mamma kom inrusande i Martas rum och fann henne gråta ylande, halvt i sömnen. Först när hon ruskat hårt och länge, fick mamma sin dotter att vakna.
– Vad gråter du för? nästan skrek hon, för nu var även hon mycket upprörd.
– Franskan! Vi kommer aldrig att vara ifatt!
– Det måste du vara. Du som har pluggat halva sommaren.
– Jag, ja. Men de andra!! De förstår inte ens vilken situation de försätter sig i.
– Men du är inte ansvarig för de andra, sa mamma med nästan jollrande röst.
– Den som är medveten är ansvarig, sa Marta dovt.

I denna moraliska fråga, som de ägnade närmare en timme åt att dryfta, hade de olika uppfattningar. Mamma fick också titta på klottriga block där alla övningar, alla glosor och alla grammatiska regler fanns med i ett slags flödesscheman. När Marta var säker på att bli tagen på allvar, visade hon sitt stora verk: en veckokalender för nästa år med ett detaljerat förslag till Madame Brésil på hur hon skulle kunna lägga upp undervisningen för att hinna med hela boken.
– Vi är redan förlorade, sa Marta, men de som kommer efter oss slipper kanske lida.
– Du är inte ansvarig... sa mamma matt.
– Jo. Och jag skulle ha sagt till långt tidigare. Redan på hösten i sjuan... Men då tänkte jag att hon kanske bara började mjukt.
Marta börjar febrigt att rota i olika högar med kollegieblock.
– Det räcker, Marta. Klockan är snart tre.
Men mamma sitter kvar med händerna i knät. Tvinnar dem. Hon tittar på de block som Marta slänger omkring sig. ”Utvärdering av bioligiundervisningen i sjuan.” ”Vad är svenskämnet egentligen till för?” ”Förslag till ny läroplan i Idrott.”
– Har du skrivit allt det där? frågade hon mjukt.
– Jag måste göra något med alla mina anteckningar, sa Marta förklarande.
– Hur ska du hinna med skolarbetet om du ska recensera lärarna hela tiden?
– Det hinns nog med, sa Marta och log inåtvänt.
– Har du presenterat det du skrivit för lärarna?
– Madame Brésil blir den första. Jag är litet nervös. Jag måste hinna med rätt mycket i nian för att kunna ge mig på rektorn.
Med skälvande händer lyfte hon fram en mapp med utåtstickande små lappar, som såg ut som en mångfärgad, tillplattad igelkott.
– Mitt schema, mitt förslag till ombyggnad och min tematisering av läsårets veckor – allt i ett, sa hon.
Nu var hon stolt.
– Du får titta litet grand.

Så hände det att mamma och dotter satt djupt försjunkna i en femtonårings skolvision medan vargtimmen kom och gick. När de var färdiga gick de ut i sommargryningen hand i hand, den ena lugnad, den andra mycket förvirrad. Hon hade en känsla av att Marta var litet, litet knäpp; litet, litet underligare än hon anat. Samtidigt kunde hon inte låta bli att tycka att flickans planer och idéer bar en sorts skönhet som attraherade henne.
– Men du, sa hon som mitt i ett samtal, ta litet ledigt resten av sommaren. Planera smultronhäckar och fiskafängen. Lova mig det!
Marta tittade bort.
– Jag vet inte om jag kan lova. Du vet, skolan är mitt främsta intresse.

(Utmaning: skriv om att hoppa över)

Ny morgon

Vaknar med ansiktet i din stora armhåla, som en skatunge i boet. Du rakar dig aldrig och luktar aldrig svett. Är snäll. Omfamnar mig med ens. Dina svala fingrar mot min rygg. Jag vet att du inte egentligen är riktigt vaken, att du svarar på reflex. Jag söker din mun fast min smakar ruttna smultron. Du brukar säga att det inte märks. Att jag alltid är fräsch i munnen. Jag vill smyga upp. Gå till badrummet och punktstäda. Utvalda kroppsdelar. Vara din barndoms somrars all lenvädrade tvätt. Smyga mig intill som lätt, lätt dimma men du håller mig redan i en sömnig bensax. Det är väl så här det ska vara idag. Sunkigt, solkigt, nattståndet, ömt. Morgonen med dig som alltid är ny. Inte ens idag kan jag säga vem det blir som går upp och gör kaffe; om vi nånsin kommer upp.

(Utmaning: skriv om ett uppvaknande)

Vid vägens slut

Du svepte inte gången med palmblad där jag gick. Du räddade mig inte från hydrans många käftar. Och när jag kom till din källare var äppelsaften slut. Men du tillät mig att välja vilken väg som helst till dig. Du väntade, fast jag ödslade min tid på många påfund. Och när dagen kom och jag var framme var din mun så sval och mjuk och hård och kryddad med lavendel.

(Utmaning: skriv om att få tre önskningar infriade)

Fallet

Det tjattrar därute och klockan är fem. Mina vänner skatorna är tidiga. Att vända sig på sidan är inte nog och inte en kudde över huvudet. Vad är det för ton de har idag, mina kamrater i björken? Tio minuter går och så ytterligare en kvart. Nu är jag fullt vaken och nyfiken. En kimono över mina dallriga former, bara fötter i daggen. De svirrar runt något. En tufsig liten skrutt under trädet. Jag förstår innan jag riktigt hunnit se och mitt hjärta skåras öppet. Han hann inte längre än till sitt första flygförsök, den rufsiga lilla ungen. Det första fallet, som ska bli till flykt. Det var för tidigt, eller han var inte tillräckligt uppmärksam. Tårar rinner nerför mina kinder när jag sätter mig invid den spretiga lilla kroppen. Jag som aldrig gråter. Skatparet avvaktar, väntar på att åter få sin tur. Jag tittar på hans juvenila dräkt. Ingen grafisk ståt ännu, svart och vitt i ett tätt virrvarr. Peppar och salt. På avstånd tedde han sig grå. Jag föreställer mig spänningen, extasen och det fruktansvärda fallet. De många maskar, frön och insekter föräldrarna investerat i honom med självuppgivande frenesi. Förhoppningarna. Har skator förhoppningar? De kanske är som jag, räknar kallt med att det ska ordna sig till slut, fastän det finns lägen där man bara har en chans. Som nu. Jag måste gråta mer och därför sitta kvar. Så reser jag mig långsamt och livet är i ögonblicket och någon timme framöver en balansgång på en rostig egg. Sen glömmer jag igen.

(Utmaning: skriv om att vara yvig)

En idyll

Följ med mig hem, uppför den långa kastanjeallén, mot den vita lilla herrgården. Den är mitt hem. Jag känner inga band. Jag har så länge fått höra att jag är privilegierad, som får bo isolerad i änden av en tokdryg allé.

Jag tror det är bäst om man själv får avgöra om man är privilegierad eller inte.

”Hallå, min lilla tossa,” flöjtar mamma när jag kommer in. ”Hej!”svarar jag vänt. Vi pussas. Dricker te. Rostskivorna så härligt perfekta. Vi pratar om min dag och hennes. Sen säger jag ”läxor”. Jag rusar inte men går snabbt upp på rummet. Min fristad. Där drar jag fram min sockerlåda av trä från nittonhundrakallt.

I min stora sockerlåda har jag allt jag behöver. De gamla nallarna, inlinesen, det jag ruskat av mig och det jag håller fast vid. Jag borde slänga bort det. Jag är faktiskt nitton år. Men mamma är så nöjd med sin barnsliga stora flicka, som sitter på golvet stup i kvarten och rensar bland sina mjukdjur. På sina fester och bjudningar berättar hon anekdoter om mig, om hur följsam och tillgiven och lydig jag är. Jag känner mig som en hund. Men sen säger hon ”ansvarstagande”. Det verkar mer åldersadekvat. ”Åldersadekvat” säger vi i vår familj. Det är pappa som sprider sådana ord omkring sig.

Var jag får pengarna ifrån? Jag knycker hemma, eller baxar ute, eller gnor.
Hur jag injicerar utan att det märks? De har ingen särskild koll. Litar på mig. Litar alltid på mig.
Var jag förvarar varorna? I sockerlådan, förstås.

(Utmaning: skriv om beroende)

baxa = stjäla
gno = prostituera sig
varor = narkotika

Prinsessdrömmen

Och jag drömde att jag i gryningen kom till en lång, ung skönhet i skogen. Hon bodde i ett litet, väderbitet hus. När jag kom såg jag inte hur skön hon var, eller hur lång, eller hur ung. Hon låg och sov på en brits i skumrasket. Hennes ansikte skimrade fram, som ett tidigt, övermoget äpple, de som vi brukade palla på väg till skolan de första veckorna på skolåret. Jag säger inte att det var grönt, bara att hyn var närmast genomskinlig. Hon vilade huvudet på sina hoplagda händer och jag kunde inte låta bli att smeka hennes kind. Då for hon upp. Då såg jag hennes gestalt och förstod.

Och hon rakade först överbliven aska ur spiseln. Sen öppnade hon försiktigt, som man öppnar ett knyte som innehåller något skört, askan som ruvade kring gårdagens glöd. Så skicklig var hon, att det bara tog ett par tag med rakan för att det skulle börja glimra därinne, som om det vore härden hos en gammal dvärgväxt smed.

Och hon satte till ett par stickor och elden blossade upp. Jag häpnade över hennes ansiktsdrag.
– Är det du? andades jag ut, fastän jag lovat mig att inte ställa den frågan.
Då drog som en grå sky av små flagor över det vackra ansiktet, la sig i linjer, skulpterade, gjorde fult. Jag visste vad hon skulle komma att säga: Att hon bara var en budbärare, att jag ännu var långt ifrån att finna min sanna prinsessa.

Och hon tittade på mig länge men sade inte någonting. Sen slog hon ut med armarna och det var som om de drog med sig den lilla gläntan och huset – och härden, förstås. De expanderade först men försvann sen med henne. Jag stod kvar med hastigt pickande hjärta och förstod att jag återigen skulle bli tvungen att börja mitt sökande från allra första början och att det numera var mycket osäkert om jag skulle hinna nå målet under bara en enda livstid. Tanken ingav sorg men jag kunde acceptera den. Jag skulle fortsätta oförtröttligt.

Och sen vaknade jag.

(Utmaning: skriv om ett ord med flera betydelser: Raka)

Första frukosten

Du skulle få det bästa.

Jästen har möglat. Mjölken har surnat. Räven sprang förbi med Klara, hon som värpte bäst. Vad har jag nu? En slatt hallonsylt, gammalt knäckebröd och bottenskyla i kaffeburken. Jag skyndar ut för att plocka blommande ljung, en stor famn, som jag ska sätta i en kopparkittel mitt på bordet. Fast ljung ska man visst inte ta in? Det är något skrock . Ta in döden. Det vore opassande nu. Det får bli några kvistar från trädgården men inte i kitteln.

Kan jag verkligen inte få fram något mer att bjuda på till frukost? Med en mil till grannen borde man vara förberedd på de flesta svårigheter.

Det är just därför du har kommit – för det avskilda läget. Behöver skriva, se. Du är min första betalande gäst någonsin. Ja, du ger mig reda pengar för att får sova i hörnkammaren och få frukost, lunch och middag. Ska jag säga att det blir ett avdrag just idag? Det måste jag nog. Tänker: dieseln för att ta sig till grannen och tillbaka är dyrare än att göra ett avdrag på inackorderingsavgiften. Man måste se det i stort.

Det är förargligt att detta sker den allra första morgonen. Jag var nervös. Tänkte bara på middagen när jag var på Willys och handlade. Sen blev det långt och blött och litet närgånget. Jag var mjäll och fyllig i min finaste viskos - i alla fall kände jag mig så – och du tog mig i knät. Jag fick rida litet grand. Svinryggen lossnade och timmen blev sen. I stället för att förbereda, vinglade jag direkt iväg och lade mig.

Hann inte fatta att jag skulle gå upp tidigt och proviantera. Hann inte fatta att det var kväll förrän det var morgon. Sov i rus.

En ostskalk måste jag väl ha?

Gå ut och plocka kantareller?

Jag är för vimmelkantig för att tänka och klockan är tio i nio. Om några minuter ska du ha din första frukost på Ramsviks gård. Jag drar väl på mig viskosen.

(Utmaning: skriv om frukost)

Teori och praktik

Du har ditt milda ord idag. Som sirap, nej, som lemon curd. Lenhet med en syrlig udd, en udd som träffar mig. Att det är rationellt, säger du; att det är god tidsallokering. Du använder dig av ord, du; du är en säck av ord, alltid – på jobbet, i föreningslivet, här hemma. Med dina ord: du sätter agendan. Och jag hänger med. ”Har vi konsensus på det?” säger du plötsligt med styrelserösten och jag vet att du alldeles ärligt är övertygad om att vi har haft en jämställd diskussion, där båda sidor stött och blött sina synpunkter. Du är i god tro, vilket gör det nästan värre. Ibland ser jag hur du står i en lång, lång rad av män, män, män, genom historien impregnerade med patriarkala strukturer – det heter så, det har jag läst i en bok som jag gömt under madrassen. Och ni kallar er för många namn och ert envälde är alltid berättigat, till gagn för det allmänna bästa. Ni häftar fast vid er roll och vi vid vår. Hur medvetna vi än är – vi spelar lågstatusrollen. Det krävs en ansträngning lika stor som att krypa ur skinnet att ta sig ur den och även om man lyckats en gång är det i allmänhet bara för ett kort, kort ögonblick. Hur medvetna vi än är – vi traskar så lätt på banade stigar.

God tidsallokering idag är att jag skjutsar barnen till och från simskolan och lagar mat och städar upp litet innan gästerna kommer. Du har ditt viktiga möte på golfbanan.

Du är ändå ganska dålig på att städa.

(Utmaning: skriv om att dominera)

Botgöring

Du vet att det är jag. Du ser hur jag vaggar fram till funten, drömmande om ett annat kärl. Jag är hudlös – i överförd bemärkelse – och naken. Nervös. Nu ska jag bada i salpeter. Det är en ganska enkel logik: jag tar på mig smärta för att inte vårt förhållande ska drabbas ytterligare. En enkel, haltande logik.

Jag vill vända tillbaka till dig. Bli bekräftad. Få vara liten eller stor, ett jag bara; jag vill vara ett jag. Vi behöver inte tala längre om roller, inte slåss om vem som kastade första stenen. Vi kan stilla ta hand om varandras sår.

Men det innebär att vi måste titta varandra i ögonen. Hämta hem det första skrattet. Rensa ögonbottnarna. Bli fria, utan att snegla åt sidorna. Återigen se varandra. Rakt.

Jag har hunnit två tredjedelar av vägen uppför mittgången i den fulla kyrkan. Det finns inte många chanser kvar att vända sig till dig. För första gången inser jag att det förstås är upp till mig, enbart. Du sitter i kyrkbänken, det är jag som måste ändra kurs.

Det gäller att tordas. Makterna har många medel.
Det gäller att våga bryta ritualen, vara den som inte är konform.
Det gäller att ha tillit till att du tar emot. Jag har ryggen emot dig, kan inte se.

Nu står jag framåtlutad framför den salpeterfyllda funten. En darrande inandning. Jag hade inte längre tillit ens till dig.

(Utmaning: skriv om att vara hudlös)

Trams

Lärkan står i skördetid: goförka, goförka
Vi lagar ostron som vi inte vill det
Varje månad med r i
Men du ska cykla med en dromedar,
stingpinnen tvärs genom ekrarna.
och inte landa nånstans.
Här kommer västanfläkten till vår båtnad –
vi river av ett nytt segel, fyller det med olja, terpentin
Eldblommor!

Stor högtid kräver färskt snus.
Vi vet inte vad vi ska leverera.
Vi vet inte vad vi ska generera.
Vi vet inte vad vi ska penetrera.
Goförka!

(Med kärleksfullt tack till Carl-Axel ”Kalle Sändare” Thernberg)

(Utmaning: skriv om trams)

Flytta ihop

Vi har fått vår hörnlägenhet, ljus och lätt och högst upp i ett hus med hiss i ett område med mycket skog, precis som vi önskade. Hörnet önskade du, liksom läget högst upp, det ljusa ville vi båda ha och hissen var mitt krav.

Vi hade aldrig trott att vi skulle få tag på... Inte en hyresrätt.

Så fort vi hittat drömlägenheten skulle vi flytta ihop, hade vi sagt oss, väl medvetna om att den lägenhet som passar våra behov aldrig skulle dyka upp.

Det har tagit fyra månader. Vi är fortfarande nykära. Ringer i ett och stavar den andras namn med kaviaren på mackan. Åtminstone initialerna. Och nu är vi med lägenhet. Inflyttning om en månad.

Det slumpar sig så att vi har bott exakt lika länge i våra ettor, sjutton och ett halvt år. Där tar likheterna slut. När jag är hemma hos dig törs jag inte röra en pinal. Allt är välavvägt i sin placering och kliniskt fritt från damm. Du rör mycket hemma hos mig, går fram som en sopmaskin över golv och hyllor, kastar, flyttar prylar, gör stora högar för mig att ta reda på.

Jag älskar dig. Nu ska vi dela hem. Om tjugosju dagar är det dags. Du går och snokar:
– Måste du ta med det där? Det samlar bara damm.
(Mangelkorgar fulla av manus från min tid som sufflös på Stadsteatern)
Du har en rationell hållning. Jag är sentimental. Vi borde hitta sätt att skratta åt det. Hålla demonerna stångna.

Månaden fram till flytt stegar fram. Du har tagit över nu. Det är naturligt, jag har inga särskilda preferenser.
– Mitt hem ska inte belamras med gamla gosedjur.
(När jag vill ta med min nyss döda hunds favoritleksak)
– Bra att vi är två, då kan vi ha två städdagar i veckan.
(Två??? I veckan???)
Sen gnuggar du din näsa mot min och säger att det blir lätt som en plätt, ”det blir lätt som en plätt”, säger du, för större lägenheter samlar mindre damm.
– Men i så fall – är det inte vettigare att städa mindre och inte mer? undslipper jag mig och tänker att det nog blir bra när vi är hemmastadda.
Du fnyser bara.

Jag tror att vi båda är rädda för att förlora våra själar när vi stiger upp där, på översta våningen, panoramat över skogen från vardagsrummets hörnfönster.

Jag tror att vi förstår att lägenheten borde vara och förbli en dröm.

Tretton dagar kvar. Det mesta av mitt är i kartonger. Jag frågar dig hur man bäst tar bort häftmassa från väggarna. Du skrattar.
– Det absolut bästa är att aldrig sätta upp häftmassa.

Jag drömmer den natten att jag sorterar en besticklåda. Skedar och gafflar ramlar ut genom stora hål och jag avkrävs om och om igen en redogörelse för enligt vilka principer jag sorterar.

Vaknar av paniken. Tolv dagar kvar.

(Utmaning: skriv om ordning)

Från högsta nocken

Du skrattar från högsta nocken, ett skratt som dränker våra protester, ett osmakligt skratt. Sen hoppar du. Vi hör ljudet när kotorna knäcks. Det låter som Husmans men hårdare. Skrattet har dött och du har näranog dött med det. Du kommer aldrig mer att gå längst, klättra högst, dyka djupast. Du kommer att sköta din Permobil med ett sugrör och din järnvilja. Aldrig en klagan i din mun, aldrig en spekulation över vad som borde ha hänt. Du kommer åter att vila i ditt skratt, som dock har en dovare ton, som lönnsirap.

(Utmaning: skriv om skratt)

Rensa

– Nu rensar vi litet, eller hur?
Morsan är här på tredje dagen, vi har klarat av Liljevalchs och Historiska och Östasiatiska och Medelhavsmuseet. Nu kan hon inte hålla sig längre. Hon har uppoffrat sig tillräckligt, låter sig inte bevekas av mina böner om att vi ska åka ut till Millesgården också. Det är dags för hennes favorithobby.

Hon placerar mig på en stol mitt på golvet och börjar med första garderoben i hallen, den där jag förvarar skor och regnkläder. På sitt systematiska sätt delar hon upp i högar: kastas (skräp), lagas eller fixas, behållas som det är. I de fall hon inte själv kan avgöra till vilken hög något hör, går föremålet vidare till mig, där jag sitter och sorterar papper och böcker.

När en garderob är urplockad dammsuger hon med den lilla handdammsugaren och torkar sen med våt trasa. Så går hon vidare till nästa garderob men återkommer till den före så snart den torkat, lägger och hänger in det som hör dit. Hon visslar förtjust och falskt: Ode till glädjen, Briggen Bluebird of Hull, Omkring tiggarn från Luossa. Jag sorterar. Det är en solig, ledig dag och jag finner ro i att sitta och sortera papper. Det är till och med lätt. Det är morsans närvaro som gör att jag kan tolerera att varje ögonblick är sitt eget, att man kan förhålla sig till sitt skräp som till en hög trattkantareller som ska rensas. Morsan har struktur och jag klättrar in i den, lär mig kanske något och har kul.

När vi avbryter för en kaffestund, säger morsan:
– Jag är förvånad över att du inte sett det men det finns en utställning som heter ”Skräp och gamla trasor” på Nordiska. Skulle du vilja... Om du skulle vilja gå, stannar jag till i morgon eftermiddag i stället för att åka efter frukost.

Det tar inte lång stund att fundera.
– Åk du på morgonen, som vi bestämt.
Jag har också viss struktur. Jag vill inte ändra mina planer. Det är livsviktigt för mig att hålla på dem.
– Visst, gumman, visst.
Hon snorar litet. Jag tror inte att morsan kan vänja sig vid hur jag fungerar. Inte i alla lägen.

(Utmaning: skriv om skräp)

Uniformen

Hon finns med i ett hörn av mitt synfält, när jag sitter på pallen och lagar en trasig spets. Om hon lade märke till vad jag håller på med, skulle hon protestera vilt. ”Laga! Det är bara att slänga!”

Hon är ofta den jag ser när jag hastigt tittar upp från mina värv. Min matmor. En rosa arm som viftar i brottsligt skir tyll – så är det nu. Och jag hör. Hon pekar mot mitt håll och säger:
– Den lilla människan som är min påkläderska. Hon kan inte se ut sådär längre, nu när jag tar emot i min budoar.
Kammarjungfrun hummar och nickar. Även jag böjer mitt huvud, djupt ner i spetsen. En barnslig önskan att inte bli sedd men kammarjungfrun är över mig.
– I fortsättningen ska du vara klädd som jag, säger hon barskt.
Hon är en fyllig fyrtioåring, uniformen förvisso svart och vit men så prålig och smyckad och till delar i siden, att hennes befallning är omöjlig att lyda.
– Det går ej, viskar jag andlöst.
– Det går, för Madame har sagt det.
– Jag måste få tala med Madame.

Så liten och ynklig jag var, gick kammarjungfrun och bad för mig hos Madame. Audiensen ägde rum jämnt en vecka senare. Då låg min nya uniform nästan färdig hos sömmerskan – hon hade redan måtten. Allt var bestämt och jag var nästan förlorad.

– Madame!
– Påkläderska!
– Jag kan inte bära de kläder som var ämnade för mig. Det är omöjligt.
– Vad föranleder dig att ha synpunkter på din arbetsuniform?
Tolkande hennes fråga som vänlig, bekänner jag omedelbart:
– Jag tillhör Vännernas samfund, Madame. Vi måste vara ytterst enkla. Ingen flärd.
– Jag har närt en kväkare vid min barm! utbrister Madame. Men det ska vi snart ta ur dig. Jag har fattat beslut om uniformen, du har att ikläda dig den, vänner eller inte. Punkt.
– Madame! Kära! Jag kan gömma mig när Ni får besök.
– Det är slutdiskuterat.
– Då säger jag upp mig.
Min underläpp darrar men blicken är rak. Det kanske tar ett par månader att hitta en annan anställning men det är det värt. Och jag kan hitta ett arbete där jag inte behöver sova över. Mor och far skulle bli mycket glada.

Jag ser inte Madames minspel men hör triumfen i hennes röst:
– Det kan du göra nästa Mickelsmäss. Det är åtta månader tills dess.
Siden. Spetsar. Jag kan inte se församlingsmedlemmarna i ögonen. Även om jag bara bär uniformen här, på arbetet, kommer jag inte att ha frid i min själ.
– Vem ser dig här? säger Madame, som om jag uttalat mina tankar högt.
– Det gäller min religion, Madame. Var storsint, Madame.
– Vi talar inte mer om saken. Du ser ju ut som en bonddotter. I morgon dag ska du bära din uniform.

Från den dagen lagade jag inte, utan sprättade sönder. Försiktigt bytte jag spets efter spets, sidenstycke efter sidenstycke i ljuset av en talgstump som brann invid min bädd. Jag sade knappt ett ord till någon i huset, utan funderade ständigt på hur jag skulle kunna återta min enkla uppenbarelse litet i taget, utan att de andra skulle märka något. Vid första mötet med Vännernas samfund bekände jag allt och fick tillit till att min väg var den rätta. När en månad gått var jag åter så enkel som jag tordes vara. Då var det sju månader till Mickelsmäss. Helst hade jag gått ut på gården i regnet den första kvällen jag bar min nya uniform; slitit den i stycken skulle jag ha gjort och grinat men det svor mot Vännernas kallelse till fridsamhet och så var jag rädd för att hamna på hospital.

Nej, foglig var jag och så inbäddad i skuggorna och vrårna, att ingen tycktes se eller tänka på vad jag hade gjort. Jag höll mig tyst i bakgrunden och räknade dagarna till Mickelsmäss.

(Utmaning: skriv om flärd)

Att fråga av kärlek

Hon går ut på altanen och han följer inte efter. Natten är ljum men hon saknar cikadorna. Hon snyftar rakt upp mot himlen, fäller ut ett segel av sorg.
– Varför svarar du inte? ropar hon, förglömmande sin aversion mot att föra samtal mellan två rum.
– Kanske för att du inte längre väntar på mina svar. Och för att jag vill bevara min integritet.
– Din integritet? Jag är din livspartner, vad har du att dölja från mig?
– Du förväxlar intimitet med nyfikenhet.
Hon fäller ännu några tårar. Sedan säger hon:
– På bulgariska betyder faktiskt ordet för nyfiken ”att fråga av kärlek”.
Han tittar plötsligt milt.
– Det var sånt där som gjorde att jag blev kär i dig en gång. Var har du läst det?
– Marianne Ahrne. Äppelblom och ruiner.
– Nu vill jag vara fri från dina frågor i åtminstone tre timmar. Om du inte klarar att hänga med mig utan att fråga, kan du gå till någon annan plats i huset. Jag tänker ta hand om liljerabatten.
Hon störtar runt knuten. Han ser på hennes axlar, hennes böjda huvud, att hon gråter. På framsidan av huset drar hon fram sin mobil. När hon får svar sprutar orden ur henne:
– Pelle har stött bort mig igen! Han vägrar prata! Vad ska jag göra? Man kan inte leva med någon som förbjuder en att tala. Det är en kränkning. Men jag kan inte leva utan honom heller. Snälla, vad ska jag göra?

(Utmaning: skriv om att fråga)

Från början

Till att börja med är jag ett foster av människorasen, vaggad i vatten som alla däggdjur. Livet är vila. En dag forcerar jag den trånga gången, smärta och skri. Jag kommer. Jag kommer. Jag kommer ut i blankt, vitt ljus. Kniper ihop mina ögon. Allt är förlorat, det vet jag. Luften känns sträv runt mina lemmar, som oupphörligt hanteras av er. Det kommer att bli blånader. Jag är i chock. Det är så kallt. När jag skriker ut mitt obehag blir jag rädd för min egen röst. Att jag har en. Vad ska den användas till? Livet i livmodern krävde inga särskilda instruktioner, här känner jag att jag skulle behöva den vägledare jag aldrig kommer att få.

Nu vilar jag igen, fast i denna märkliga värld som är så stor och så dragig, så full av skarpa ljud. Jag ligger på hennes bröst, hon vars röst jag tror att jag känner. Det ska tydligen fortsätta så här. Härute ska jag växa. Jag ska bli VD eller politiker eller förskollärare. Jag ska bygga broar eller slå sönder dem. Jag ska få vissa personliga egenskaper, som mina vänner känner igen mig på. Jag suckar trött.
– Hörde du, han gäspade! säger hon.
Något får mig att tro att jag är utlämnad till folk som inte förstår sig på mig. Något säger mig att jag kommer att glömma allt jag lärt under mina nio månader därinne. Vi har alla varit där, det är den enda gemensamma erfarenhet vi har, och den är utsuddad.

(Utmaning: skriv om något ursprungligt)

Glida

– Jaha. Är du här? Det var länge sedan.
– Tretton år sedan.
Hon får en tydlig minnesbild av hur hon springer omkring på hans bakgård i Blekinge i tron att hon skyddar den mot rymdattacker.
– Jaha, ja. Tretton år.
Han sneglar på hennes oformliga kropp. Hon hade varit sexig då. Inte vacker men tilldragande.
– Fabian och Carl måste vara stora nu?
– Tjugotre och tjugoett.
Törs hon fråga om Carl? Han för vars skull hon liftat sextio mil på vinst och förlust då, för tretton år sedan, när hon fått sin första psykos.
– Hur går det för Carl?
Hon biter av varje ord. Sparar en smula åt sig själv, så att de ska vara lättare att ta tillbaka.
– Det går bra, bra. Han har eget boende och klarar allt utom maten.
Hon verkar så lugn nu. Han vill fråga om hon håller sig frisk men det är väl för känsligt.
– Fint.
Carl. Hennes lille gudom. Reducerad till utvecklingsstörd.
– Du, det var trevligt att se dig men nu måste jag nog glida vidare.
– Gör du det.
Hon ser hans smäckert resliga rygg försvinna i mängden. Han är det mest tilldragande hon vet. Nu glider han verkligen, glider ifrån henne, som han gjorde då när hon spärrades in. Bara försvann. Försvann. Ofrivilligt gnider hon händerna mot varandra, som för att stryka bort damm.

(Utmaning: skriv om att sopa under mattan)

Administration

De tror att jag lever i frihet men alla gör anspråk på min tid. De är så vänliga. Hamas har erbjudit mig en limo. De vet inte vad de långa vandringarna genom Galileen betyder för mig. Damm och hetta, besynnerliga samtal, ro i steget. Då mår jag bäst, då har jag vardag. Nu propsar Petrus på en lärjungasamling i slutet av augusti, medan vår kassör, Judas, vill ha en budgetmangling samma helg. Sedan när har vi budgetmanglingar? ”Se på liljorna på marken,” nästan fräser jag. Och så förklarar jag min irritation: min åldriga moder fyller jämnt och jag har lovat henne en tur i limon på några dagar. Inget märkvärdigt, kuska runt och se oss om, bara hon och sönerna.
”Limon som vi inte tagit emot??” säger Judas bestört. ”Man kan väl låna,” säger jag.

Nu har i alla fall Petrus förstått mina prioriteringar. Gruffet får ske mellan honom och Judas. O, hur jag älskar när Petrus blir min talesman, räddar mig från kniviga förhandlingar. Judas är inte att leka med men Petrus kommer att få honom att förstå.

Knappt har jag släppt frågan att redas ut mellan Petrus och Judas, förrän det ringer i mobilen. Det är från FN, generalsekreteraren. ”Hejsan!” säger jag glatt. Jag gillar henne verkligen. ”Jesus,” svarar hon, ”du måste hjälpa mig. Det gäller återbördande av urbefolkningars land och den svenska regeringen – ja, du vet. Det är bara du som...” Vi babblar på ett tag om den svenska självgodheten med mera sådant och det är liksom redan överenskommet när hon säger: ”Då kan jag flyga hit dig lördag den tjugoåttonde i åttonde?”

”Nej, Aung San Suu Kyi,” säger jag bedrövad, ”det går inte. Morsan fyller jämt. Jag ska ta henne till någon sorts spaanläggning vid Döda havet.” ”Men du är ju världens frälsare!” utbrister hon. ”Du kan väl inte låta globala ödesfrågor stå åt sidan för att din mamma ska få tvåla in sig i salt??” Hon är lika bestört som Judas och jag har ingen ställföreträdare att skicka till henne. ”Du är ju asiat,” försöker jag. ”Är inte ni noga med att hedra era föräldrar?” ”Jo, men jag är ingen vanlig asiat. Jag är Aung San Suu Kyi. Förresten är mina föräldrar döda. Ta med henne! Låt henne shoppa loss i New York medan vi tar hand om svenskarna.”

Jag mumlar att jag ska se vad jag ska göra. Nämner inte att mamma är flygrädd. Nu är vi på infarten till Nasaret och där står mamma väntande, min ännu mycket vackra mamma, rosa i skinnet och med en gråvit strimma i håret, precis som Susan Sontag. ”Jag har pratat med morbror Amos och moster Sara,” säger hon jublande. ”De kommer med oss när jag fyller år och vi kan utsträcka tiden till på onsdagen, eller hur?”

Jag säger inte att jag har Nelson Mandela på måndagen och afrikanska försoningsförbundet dagen därpå. Jag säger ingenting, kramar bara om henne, som det anstår en judisk son. Att säga nej till mamma gör mig knottrig och bröstsjuk. Mitt svar kommer inte förrän efter middagen, när mamma och jag sitter på taket för oss själva. ”Stanna ni,” mumlar jag. Jag måste till Sydafrika, så jag lämnar er på söndagskvällen, som jag sa.” Mamma tittar bort. ”Det blir bra, Jesus,” säger hon. ”Är du mycket trött?” Då gråter jag en skvätt mot hennes barm. Det är lättnaden över att hon inte tar strid. ”Äh,” säger jag, ”ibland strular det till sig.” Mörkret är kompakt över Nasaret, de betande getterna bara gråa skuggor. Hon smeker förstrött min handlov.

(Utmaning: skriv om strul)

En gång i en blå måne

Blå måne. Jag knyter rockskörten i en behändig knut på magen. Det är Fader Mattias rock, mycket för stor för mig och bekväm. Min kropp håller jag varm men mina fötter värker. Varje oförarglig kiselsten är tortyr. De finns i mängder på det jag har bestämt ska vara stigen. Där jag sätter mina fötter, som kanske blöder. Om jag tar av skorna kommer jag aldrig att få på dem igen.

Blå måne. Vägen är lång. Jag går i en underligt låghalt takt, tretton steg i takten, daktyler, anapest. Jag pinnar på utan att veta om det är friheten jag söker eller döden. Det finns de som säger att det är samma sak. Nu har jag gått i åtta dagar och nätter, sömnen funnen ett par timmar allra högst i bergsskrevor, under granar. Kartan är för länge sedan borttappad men jag minns det jag behöver veta.

Blå måne och jag ser i dess svaga ljus det som jag sänts ut för att finna: en låg grå mur som blir vit i månskenet. Nu ska jag följa den i etthundrafemtiosex steg – eller var det etthundrafemtiosexhundra? - och sedan ska min gåta få sin lösning. Muren är stram mot mina fingertoppar, kärv, förbjudande men jag törs inte släppa den. Det blir tjockt i halsen när jag försöker räkna högt och jag känner att jag är väldigt ensam. Mina steg är för korta. Det är plågan i mina fotsulor. Jag förmår mig inte att sträcka ut. Efter styvt tvåhundra steg når jag en liten port i grågrönt trä. Är det rätt? Är jag framme? Bör jag gå tillbaka och stega en gång till? Helt utan ork sjunker jag ner på marken. Somnar. Sover. När jag vaknar står en skål med mjölk och kanel vid mina fötter. Den är ännu varm och natten har inte lättat. Jag dricker skålen i botten. Den ger en förunderlig kraft, så jag reser mig och knackar på porten. När inget händer öppnar jag den själv. Det är ljust därinnanför men inte en människa. Prövande sätter jag mig på en låg schäslong. Jag är inte smutsig och inte längre trött. Jag ger mig till att fila mina naglar. Efter en stund kommer en liten varelse, en flicka med dreadlocks, och räcker mig en bunt gamla solkiga, vikta vykort.
– Här, du sökte de här! säger hon och lämnar mig.
Förbryllad börjar jag bläddra. Jag väntade mig en esoterisk sanning men vad jag fått verkar vara en vykortskorrenspondens mellan två systrar en sommar vid nittonhundratalets början.

Jag stannar ett månkvarter, försöker först få en överblick över systrarnas vykortsväxling, i tron att det ska leda mig rätt. Jag hittar ingenting. Sen studerar jag djupt varje enskilt ord av deras pennor, lyfter med dem, bär dem, släpper dem till marken. Jag finner ingenting. Så börjar jag betrakta bilderna, tittar efter intressanta utsnitt som ska leda mig på vägen. Jag förstår att min tid håller på att rinna ut och en dag står hon också där, den lilla flickan, framför schäslongen. Hon ler milt och säger att jag är välkommen nästa blå måne. Sorgen som smältande tenn i mig. Bränner, skimrar.
– Får jag ta vykorten med mig? frågar jag, fastän jag vet att de inte kan vara källan för min kunskap.
– Tyvärr, säger hon. De behövs i arkivet. Ta med dig några ord i minnet och gå.
Så det var alltså orden man skulle titta på. Bedrövad lyfter jag Fader Mattias tunga rock och lägger den över axlarna. Jag tar min käpp och mina usla sandaler.
– Vad ska jag studera nästa gång? frågar jag prövande.
Då breddas hennes leende till ett stegrande skratt. Hon ställer sig på tå och kramar om mig, leder mig sedan till dörren, som jag själv får öppna. Jag går.

(Utmaning: skriv om att öppna en dörr)

Fotnot: blå måne är när två fullmånar infaller under samma kalendermånad. Det sker ungefär två gånger på fem år.

Mellan våra hjärtan

Du kramar mig. Vi är lika långa, du har hårigare ben. Att vi lever på den här planeten samtidigt och att jag fick tag på dig är en nåd.

Aldrig tidigare har det känts som med dig. Du säger att det är för att vi är mogna. Jag säger att du är den rätta. Bara så.

Mitt liv smälter samman med ditt och så ska det vara. Det finns inga gränser, barriärer; ingen prestige. Mellan mitt hjärta och ditt finns ett litet, litet utrymme. Det ska alltid finnas där, även när vi är närmare än nära.

Det är som den svarta remsan mellan bilderna i en analog film. Den måste finnas för att det ska flyta på.

Det är som den Plancktid alldeles efter Big Bang som vi inte vet någonting om. En minimal andel av en sekund som behövs för att vi ska våga tro på nåden, miraklet, mysteriet, friden.

Mellan ditt hjärta och mitt finns rumtiden, påvisbar genom en distinkt doft av rönn. Den svävar i den svarta spalten mellan två filmrutor. Mellan ditt hjärta och mitt finns den rymd som behövs för att våra klingande klockor ska resonera. Mellan ditt hjärta och mitt finns vördnad. Det oumbärliga mellanrummet mellan dem som är kallade att leva nära, nära.

(Utmaning: skriv om något minimalt)

Skydd och gräns

Och du vet att jag exploderar ibland, exploderar av inspiration eller kättja. Jag borde ha gått upp i atomer redan, vara ett intet eller eller ett rassligt skelett. Tacksam för dess skydd betraktar jag min hud, uttänjt tunn som taft men kroppens största och tyngsta organ. Den håller mig i schack. Jag må känna mig helt upplöst, rågad med förväntningar, dallrig av brist – hudsäcken gör att det inte märks. Jag förefinns vara som en levande organism, intakt och komplett, tack vare mitt tunna, starka skydd mot omvärlden. Huden ska jag bära tills jag dör, fullt synlig till och med på vissa ställen. Och du vet att den är det mjukaste, det mjukaste jag har.

(Utmaning: skriv om begränsning)

Ur frk. Helga Berggrens dagbok

18 februari 1916
Idag har jag planterat blommor till båda rummen, på det att det skall bliva än mer hemtrevligt till våren. Svag vind, någon sol.

20 februari 1916
Oh! Hela dagen har jag totat med ett brev till svar på den mest förtjusande annons i Stockholmstidningen. Koncepterna ligga strödda över golvet, hopskrynklade. Annonsen har jag klippt ut och lagt i nipperasken.

26 februari 1916
Han svarade! Karl Vesterberg heter han, verkmästaren, och han verkar proper och ledig. Säger sig ha känt en magnetisk kraft redan ifrån det oöppnade kuvertet. Om lördagen kommer han hit och tar mig ut på spatsertur. Måtte vädret hålla.

4 mars 1916
Inte elegant men stilig. Blommor hade han med och kallade mig fröken Helga alltifrån början. Den gångna veckan har tärt på honom som en mask, ity hans känsloliv plågat honom. ”Jag är kär, jag är kär, jag är kär,” sade han när han lämnade mig i trapphuset. Han skulle prompt med in men jag motstod.

11 mars 1916
Någon pratade om att smälta som socker. Det är svårt att göra annat med Karl. Hans kärlek äger ingen gräns och hans konversation är intressant. Han nöjer sig inte med sitt värv som verkmästare, utan har också en del investeringar vid sidan om. Om sådant är han mycket kunnig.

18 mars 1916
Vi äro så lyckliga, så lyckliga. Han har redan lovat mig äktenskap. Jag baxnar inför kraften i hans kärlek. Nu kan han inte gifta sig i vår, eftersom alla hans tillgångar äro bundna, men till hösten skola vi gå i brudstol.

25 mars 1916
Det finns inga gränser. Allt hans är mitt, allt mitt är hans. Vad gör det då att jag skjuter till mina besparingar till hans aktieaffärer. Han skulle aldrig ha bett om det, om han inte haft dåligt med likvida medel för ögonblicket.

1 april 1916
Idag kom han inte. Oroligt sökte jag honom på den angivna adressen men han måtte ha skrivit fel. Min Karl! Vad kan ha hänt?

15 april 1916
Jag är utom mig, utom mig av oro. Om vår förbindelse vore eklatt och jag kände hans adress skulle jag gå till polisen. Jag kan inte sova och har börjat darra.

27 april 1916
Nu går jag till polisen – inte för hans skull, utan för min. Mina besparingar äro ju försvunna. Om han dött med dem måste jag få dem tillbaka, om han sprungit med dem... Nej, det kan jag inte tro, han är så fin och god. Något fasaväckande måste ha hänt.

14 september 1916
Vilken outsäglig nesa! Han är inte verkmästare, utan kolutkörare. Jag fick veta det i rätten. Han hade tusen förklaringar. Pengarna äro borta och jag ser dem väl aldrig igen. Han är dömd att betala tillbaka dem men hur skall han kunna det? Sex månaders straffarbete fick han också – kortare tid än det tagit från vårt första möte fram till nu. Min skam räcker för evigt.

20 december 1916
Mitt liv – sönderslaget, som nipperasken nu i julstädningen. Ut föll en myckenhet av bjäfs och en liten, liten papperslapp. Annonsen! Jag klistrar in den här. Aldrig får jag glömma:

Ärade Damer. Verkmästare, 35 år (villaägare), söker på detta sätt bekantskap med hederlig o. god flicka (eller änka) ur arbetsklassen. Någon förmögenhet önskvärd. Svar förtroendefullt till "Sol och Vår".

(annonstexten är autentisk, liksom namnen på kontrahenterna)

(Utmaning: skriv om solen)